Intervju med Matthew Pyzdrowski, amerikansk målvakt i Ängelholm
Matthew Pyzdrowski, Ängelholms FF

Intervju med Matthew Pyzdrowski, amerikansk målvakt i Ängelholm

Den amerikanske målvakten Matthew Pyzdrowski kom till Ängelholms FF i Superettan inför säsongen 2011 och etablerade sig snabbt som förstamålvakt i klubben. Han spelade alla ligamatcher för Ängelholm under 2011 och fick efter säsongen priset som årets bästa spelare i klubben. Han har även spelat samtliga matcher för Ängelholm under 2012 så här långt. Här följer en intervju med Pyzdrowski, där han svarar på frågor om såväl sin egen karriär som amerikansk fotboll i stort.

Matthew Pyzdrowski är en amerikansk målvakt, född 1986, som sedan mars 2011 spelar i Ängelholms FF i Superettan. Hans första år i Ängelholm blev mycket framgångsrikt. Ängelholm slutade på en smått sensationell tredjeplats i Superettan, deras bästa placering någonsin i det svenska seriesystemet, och förlorade sen knappt i kvalet till Allsvenskan mot Syrianska. Pyzdrowski spelade alla ligamatcher för Ängelholm under 2011, och fick för sina insatser priset som ”Årets spelare” i klubben. Han har även spelat alla matcher för Ängelholm under 2012. Innan Pyzdrowski flyttade till Sverige representerade han under 2010 Portland Timbers, som då spelade i den amerikanska andradivisonen, som då hette USSF Division-2 Professional League. Pyzdrowski gjorde tre matcher för Portland under den säsongen och fick inte följa med laget när de året därpå gick in i MLS. Dessförinnan spenderade Pyzdrowski fyra år på Marquette University (2006-2009) beläget i Milwaukee, Wisconsin. Totalt gjorde han 58 matcher för Marquete Golden Eagles, som skolans lag heter. Ursprungligen kommer Pyzdrowski från Hinsdale, Illinois, som är en förort cirka tre och en halv mil väster om centrala Chicago.
 
Via kontakt med Ängelholms marknads- och kommunikationsansvarige kunde jag intervjua Matt och jag ställde ett antal frågor till honom angående hans egen karriär samt om amerikansk fotboll i stort.
 
Till att börja med, berätta lite om din ungdomskarriär och vilken roll fotbollen spelade för dig som ung.
 
- Jag började spela fotboll när jag var fyra-fem år gammal. Jag var väldigt hyperaktiv som barn och mina föräldrar såg till att ordna så många aktiviteter som möjligt för mig, för att se till att jag hade något att göra. Men om man kom och såg en match som jag spelade så höll jag snarare på med att hjula och göra kullerbyttor än att hålla koll på bollen. Så till att börja med fick inte fotbollen så mycket av min uppmärksamhet. Jag spelade först basket och baseboll och sen fotboll. Jag växte upp i Chicago-området på 90-talet och Chicago Bulls, med Michael Jordan i spetsen, var gigantiska och jag trodde att jag skulle bli den näste Michael Jordan. Jag spenderade större delen av min tid åt att spela basket på mina föräldrars garageuppfart till sent på kvällen. Det var inte förrän jag var elva som jag började spela fotboll i ett lag. Det var där som jag träffade min första tränare, Michael DesLauriers, eller ”Michael D”, som vi kallade honom. Han är den som lyckades få upp mitt intresse för ”the beautiful game”. Han är fortfarande tränare i Chicagos västra förorter hos Fury FC.
 
En annan sak som fick upp mitt intresse för fotboll och var VM 1994. Jag hade tur eftersom det tyska landslaget tränade inför turneringen vid Hinsdale Central High School, som låg alldeles intill mina föräldrars hus. Jag minns hur jag gick och tittade på deras träningar med min pappa. Jag var sju år gammal då och lite för liten för att ta in allt som pågick, men det var ändå en otrolig upplevelse att se alla de duktiga spelarna på nära håll.
 
Hur stort var det med fotboll i området där du växte upp, bland barn respektive vuxna?
 
- I området som jag växte upp i, Hinsdale, Illinois, var fotbollen kanske den tredje eller fjärde största sporten. Dock var det nog den sport där vi var duktigast. Från min sista klass i high school tror jag att vi hade sju eller åtta spelare som gick vidare och spelade fotboll i division ett på collegenivå, så jag kommer från ett område som har producerat en hel del talangfulla spelare. Bland de vuxna existerade knappt fotboll. De flesta av mina vänners föräldrar hade ingen bakgrund inom sporten och förstod därför inte spelet särskilt bra. Min pappa ingick i den kategorin också. Han spelade amerikansk fotboll på college och jag tror inte att han riktigt förstod fotboll när jag började spela. Men när jag blev äldre och ju mer han såg av sporten, desto mer började han uppskatta sporten och varför det faktiskt är ”the beautiful game”. Idag tycker han verkligen att fotbollsspelare är de främsta idrottsmännen i världen.
 
Du spelade collegefotboll för Marquette University. Kan du berätta lite om den skolan och vad du tyckte om din tid där?
 
- Det bästa sättet jag kan beskriva min tid på Marquette är att det var en utmaning varenda dag. Jag visste när jag började på ”MU” att de var inne i en uppbyggnadsprocess, men jag kände att det var något jag ville vara en del av. Jag ville vara en del av utmaningen att förvandla det fotbollsprogrammet från ingenting till en utmanare om collegemästerskapet. Jag var tvungen att jobba hårdare än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv, och det skapade en sjuk arbetsmoral och inställningen att inget någonsin är tillräckligt bra. Det skapade en hög standard som jag bär med mig idag. Det jag fick ut av allt detta var att jag blev en mycket bättre problemlösare och en bättre ledare. Jag tror att, med alla motgångar som jag fick utstå, så kommer jag aldrig att ställas inför så svåra utmaningar igen i min karriär. Jag vet att allt jag någonsin kan tänkas ställas inför i min karriär inte kan vara lika tufft som min tid på Marquette.
 
Jag känner stor tacksamhet inför mina tränare på Marquette, särskilt målvaktstränaren Stan Anderson. Han är en av de bästa, om inte DEN bästa, målvaktstränaren i hela landet. Den kunskap och undervisning som jag fick ta del är oöverträffbar. Jag fick en väldigt speciell relation med honom när jag var där och vi har fortfarande en bra relation. Jag kan utan tvekan säga att utan Stan hade jag inte varit den jag är idag och jag hade inte fått leva min dröm.
 
Du spelade med Calum Mallace, ett tidigt draftval inför årets säsong av Montreal Impact, under din tid på Marquette. Hur presterade han på Marquette och hur är han som spelare?
 
- Calum var förmodligen den mest talangfulle spelaren i vårt lag. Han hade störst naturlig talang men han blev ännu bättre tack vare sin arbetskapacitet. Han tränade alltid extra på fritiden för att kunna nå nästa nivå. Det var ett nöje att vara hans lagkamrat och jag är inte det minsta förvånad över att han är där han är idag. Montreal har fått en grymt bra spelare i Calum och han har en mycket ljus framtid framför sig.
 
Under 2010 spelade du för Portland Timbers, när de fortfarande spelade i andradivisionen. Hur var den säsongen för dig, med tanke på att det var din första som professionell spelare? Hur var atmosfären kring klubben, som i det läget förberedde sig på spel i MLS?
 
- Portland var ett riktigt bra ställe för mig att starta karriären. Jag kom dit med attityden att jobba hårt varje dag och om jag fick någon speltid så skulle det vara en bonus. De hade veteraner som Steve Cronin och Adin Brown i laget och de hjälpte mig otroligt mycket i min utveckling och min övergång till professionell fotboll. Varje dag på träningen var ett nöje. Jag startade två ligamatcher och en av dem vann vi med 1-0 mot Minnesota Stars, i vad som var min första match från start som proffs. Det är en av mina bästa minnen i livet. Vi spelade borta mot Minnesota och jag hade 15-20 familjemedlemmar i publiken, bl.a. min mamma och pappa, och det var bara fyra dagar efter min 24-årsdag. Det kändes väldigt speciellt att ha dem där för att supporta mig och se mig göra det jag älskar. Det är ett sånt där minne som är helt obetalbart.
 
Det var mycket förberedelser i Portland inför MLS-inträdet 2011. Jag skulle ljuga om jag sa att alla inte hade MLS-säsongen i tankarna. Vi alla ville visa för de sportsligt ansvariga att vi hörde hemma i truppen för MLS-inträdet. Personligen ville jag inget hellre än att vara en del av det laget och jag blev otroligt nedslagen när jag fick veta att jag inte ingick i planerna för MLS. Men det var ärligt talat det bästa som kunde hända i min karriär. Det tog mitt spel och min arbetsmoral till en ytterligare en ny nivå. Jag ville bevisa för dem att de hade gjort ett misstag.
 
Hur fick du möjligheten att komma till Sverige och Ängelholm, och hur tycker du att din första säsong gick?
 
- Jag kom först till Sverige för att träna med GAIS under 2008, och där träffade jag deras dåvarande tränare Magnus Pehrsson. Vi fick en bra relation och han sa till mig att han skulle hjälpa mig på alla sätt han kunde för att få mig att få spela i Sverige när jag var klar på Marquette. Det var en kombination mellan arbete från Magnus och min dåvarande agent, Khaled El-Ahmad, som hjälpte mig att få kontakt med Ängelholm. De bestämde sig för att bjuda in mig på ett provspel i februari 2011 och resten är historia. Jag hade turen att göra ett tillräckligt stort intryck på tränarstaben för att de skulle ge mig förtroendet som förstamålvakt.
 
Jag kände att min första säsong var en stor framgång, den överträffade mina förväntningar ordentligt. 2010 hade de precis undvikit nedflyttning och 2011 kom vi trea och nådde kvalet till Allsvenskan för första gången i klubbens historia. Tyvärr förlorade vi knappt med 3-4 totalt med det skapade ett stort intresse för klubben i Ängelholm. Personligen tycker jag att jag spelade mitt livs bästa fotboll och gjorde framsteg i mitt spel som jag inte hade förväntat mig inför säsongen. Jag hade utvecklat mig till en gedigen förstamålvakt. Jag har fortfarande många mål och drömmar som jag vill uppleva i min karriär, och jag hoppas att framgångarna under 2011 bara var början.
 
Vad tycker du är de största skillnaderna mellan amerikansk och svensk fotboll?
 
- Det är faktiskt inte så stora skillnader i spelsättet mellan länderna, men skillnaden i typen av spelare som länderna producerar är den första skillnaden. Jag tycker att spelarna i USA är mer atletiska än de i Sverige, men de svenska spelarna är mer tekniska. De läser spelet bättre och har en förståelse för spelet som vi amerikaner fortfarande lär oss. Sporten är fortfarande ganska ung i USA och vi försöker att komma ikapp, men jag känner att inom tio-femton år så kommer USA att vara på nivå med resten av världen. Det viktigaste är att spelarna som lägger av de kommande tio åren vill bli tränare och föra vidare kunskapen till nästa generation i USA. Det är det ända sättet som sporten kan växa och nå sin potential.
 
Hur är kvaliteten i Superettan jämfört med collegenivån respektive den amerikanska andradivisionen? Har några spelare i Superettan imponerat särskilt på dig?
 
- Spelet är snabbare än på collegenivån, men ganska likt det i den amerikanska andradivisionen. Dock tycker jag att Superettan är en bättre serie. Spelarna här är helt enkelt smartare och mer talangfulla än några andra jag har stött på tidigare i mitt liv. Om man är det minsta felplacerad kommer de att se det och utnyttja det. Så man måste alltid vara på tårna och alltid förvänta sig det oväntade och förbereda sig på det värsta.
 
Det finns ett par spelare som har imponerat på mig. Branimir Hrgota, tidigare i Jönköpings Södra, är en väldigt speciell spelare. Han har en ruskig vänsterfot och han är alltid farlig. Andreas Dahl i Hammarby har också imponerat på mig. Han är en väldigt bra frisparksskytt och tycks alltid sätta bollen i farliga lägen.
 
Vad tycker du om Ängelholms säsong i år så här långt?
 
- Vi ligger på sjätte plats efter elva matcher. Vi är ganska missnöjda med den positionen. Vi känner att vi har en trupp värdig topp tre och vi borde hålla oss där uppe hela säsongen. Vi har haft lite otur med ett par resultat som inte har gått vår väg, men vi vet att över hela säsongen jämnar sånt ut sig. Det är viktigt för oss att inte bli frustrerade och fortsätta att jobba hårt och jobba tillsammans för att nå vårt mål att bli uppflyttade.
 
Hur skulle du beskriva dig som målvakt? Finns det någon välkänd målvakt som du försöker att efterlikna?
 
- Jag skulle säga att jag som målvakt är väldigt vokal framförallt. Jag vet att kommunikation troligen är den viktigaste egenskapen man kan ha som målvakt. Om man inte kan organisera det som händer framför en spelar det ingen roll hur bra ”skottstoppare” man är, man kommer att bli straffad. Jag tycker också att jag är väldigt atletisk och väldigt aggressiv. Jag har tur som har möjlighet att kompensera för några av mina svagheter med mina atletiska färdigheter, men jag vet att jag kan fortsätta att förbättra visa bitar av mitt spel, såsom positionsspelet, fotarbetet och bolldistributionen, och då skulle jag bli en mycket mer komplett målvakt. Jag försöker att lära mig saker och ting från många olika målvakter. Om jag ser en match och verkligen gillar något en viss målvakt gör så försöker jag att inkorporera det i mitt spel. Jag känner att jag har min egen stil som målvakt och jag kan inte riktigt jämföra mig med någon specifik målvakt, men min favoritmålvakt genom tiderna är Peter Schmeichel. Han är enligt mig den bästa som någonsin och jag försöker att efterlikna honom så mycket jag kan.
 
Vilka är dina framtida ambitioner med din karriär?
 
- Jag skulle verkligen vilja spela i tio-femton år till. Jag vet att som målvakt kan man ha längre karriärer än utespelare och jag skulle gärna hålla mig i fortsatt bra form och spela fram till 40-årsåldern. Jag vill spela i Europa så länge som möjligt och jag skulle gärna till slut spela i någon av de fyra-sex bästa ligorna i världen. Jag skulle också verkligen vilja spela för mitt land. Jag vet att jag har en lång väg dit men jag kan garantera att jag kommer att jobba stenhårt för att nå det målet.
 
Skulle du vilja spela professionellt i USA någon gång igen i framtiden? Finns det något särskilt lag som du skulle vilja spela i?
 
- Jag tror nog att jag skulle vilja återvända till USA och spela där, men inte förrän jag känner att mitt arbete i Europa är klart. Jag har ingen brådska att återvända hem. Jag älskar livsstilen i Europa och den passar helt klart min personlighet. Om eller när jag återvänder har jag inget lag som jag föredrar. Det skulle bara vara kul att få spela i MLS.
 
USA har producerat många riktigt bra målvakter de senaste årtiondena. Hur tror du att det kommer sig?
 
- Jag tror att det är en kombination av flera saker. Vi alla spelar flera olika sporter när vi växer upp. Vi spelar basket, baseboll, amerikansk fotboll, ishockey, fotboll, tennis… Jag tror att det hjälper vår ”hand-öga-koordination”. Vi växer upp utan att fokusera på en enda sport. Ibland, om ett barn drillas för hårt i en enda sport, kan han/hon tröttna eller rentutav stanna av i utvecklingen. Så jag känner att man genom att utöva alla tänkbara idrotter när man växer upp lär sig att uppskatta idrott som helhet.
 
Jag började inte fokusera enbart på fotboll förrän jag var sexton år gammal. Jag tror att det är en bra tidpunkt för barn att bestämma sig för vad de vill satsa på idrottsmässigt. Vid den åldern måste man börja fokusera sin energi om man vill lyckas ta sig till nästa nivå, d.v.s. college och sedermera proffsnivån. För mig har det varit viktigt att se amerikanska målvakter i toppligor under min uppväxt, såsom Kasey Keller, Tim Howard, Marcus Hahnemann och Brad Friedel. Det gav mig något att försöka efterlikna och några att se upp och relatera till.
 
Till sist, hur nära följer du MLS och vilka tror du vinner MLS Cup 2012?
 
- Jag följer MLS ganska nära. Jag försöker att se highlights från alla matcher efter att de har spelats. Jag har också många kompisar som spelar i den ligan som jag pratar med ofta, vilket gör den ännu roligare att följa. Jag känner att Sporting Kansas City i Eastern Conference och Real Salt Lake från Western Conference har en bra chans att vinna MLS Cup. Båda två har trupper fyllda med väldigt rutinerade spelare som jag tror kommer att ta dem förbi andra lag. Men jag skulle inte bli förvånad av att se ett lag bli formstarka sent under säsongen och sen gå bra i slutspelet. En ”dark horse” skulle kunna vara Columbus. De har ett bra försvar och en bra formstark målvakt och det kan göra dem svåra att besegra när det gäller som mest.

Där tackar vi Matt för intervjun och önskar honom all lycka i framtiden. Tack även till Per Johansson hos Ängelholms FF som hjälpte mig att få kontakt med Matt!

Johan Dykhoff@johandykhoff342012-06-17 08:00:00
Author

Fler artiklar om USA