Reseskildring Colombia - Argentina del 1
Man kan tycka att rivaliteten mellan dem inte borde vara så hård. Länderna ligger på var sin ände av kontinenten och megaklassikern här är ju mellan Brasilien och Argentina. Dessutom borde Colombias största rivaler vara Ecuador och Venezuela, två grannländer som fotbollsmässigt är av samma storlek. Men så är det inte.
Den här krönikan har ändrat skepnad ett antal gånger. Jag hade först tänkt skriva om latinamerikanernas oändliga passion för fotbollen. Jag hade tänkt att jag skulle berätta om Colombia (nationellt sett) och Real Madrids legendar Alfredo di Stefanos gamla storklubb Millonarios - vars förra ägare, en knarkkung åkt fast och lämnat klubben i ruinens brant. Om hur laget med hjälp av sina trogna supportrar gått igenom skärselden och återtagit sin plats i toppen. Förra veckan hade de spelat semifinal i Copa Sudamericana (Syd- och Centralamerikas motsvarighet till UEFA-cupen) och åkt ut mot Americás från mexikanska ligan, Latinamerikas i särklass bästa fotbollsliga (här ligger både brasilianska och argentinska ligan i lä). Dock efter att ha slagit ut storlag som São Paolo och Boca Juniors. Jag hade tänkt berätta om rivaliteten mellan dem och Santa Fé de Bogota (lillebror i Bogota – Atletico?) och Independiente Nacional de Medellin (största konkurrenten i den näststörsta staden – Barcelona?) men sen kom jag på andra tankar.
Hade jag berättat ”Millos” historia hade jag berättat om den sydamerikanska fotbollen ur ett lags synvinkel, som kanske inte hade gett rättvisa åt fotbollen här.
Så istället tänker jag skriva om en match som avspeglar den galna passion som lever här. Igår (tisdag – tidig onsdagsmorgon hemma i Sverige) mötte Colombia Argentina. Man kan tycka att rivaliteten mellan dem inte borde vara så hård. Länderna ligger på var sin ände av kontinenten och megaklassikern här är ju mellan Brasilien och Argentina. Dessutom borde Colombias största rivaler vara Ecuador och Venezuela, två grannländer som fotbollsmässigt är av samma storlek. Men så är det inte.
I Sydamerika anses nämligen Argentina vara det värsta som finns. Argentinarnas historia skiljer sej nämligen väldigt mycket från resten av kontinenten. Här finns knappt några indianättlingar eller mestiser – vita (spanjorer) blandade med indianer, som är majoriteten av befolkningen i Sydamerika eller svarta och mulatter som också är en stor del av befolkningen. I Argentina härstammar de flesta från Italien och Tyskland. Det kan man höra på namns som Zanetti, Heinze, Coloccini och Abbondanzieri. Hit flydde många nazister och fascister efter andra världskriget. Och argentinarna är väldigt stolta över sitt europeiska ursprung. Det som är en nagel i ögat för resten av kontinenten är enligt all andra deras enorma ego, tron på att de är bäst i världen samt deras nervärderande syn på alla andra. Latinos (de räknar inte själva in sej där, de är ju européer) är ett gäng mörka småttingar som ligger efter i alla aspekt. De talar med förakt om los ritmos latinos – salsa och merengue. Det är ju tango som gäller.
Deras enda bundsförvant är Uruguay – ett land med liknande historia. De senaste två VM-kvalen (till VM 02 och 06) har Colombia slåtts med just Uruguay om femteplatsen. Femteplatsen som ger två play-off matcher mot vinnaren av Oceaniens VM-kvalgrupp. I sista omgången av VM-kvalet till 2002 hade Colombia och Uruguay lika många poäng. Målskillnaden var +1 för Uruguay. Colombia hade att möta Paraguay. Uruguay hade Argentina.
Colombia gjorde vad som krävdes av dem: 4-0 mot Paraguay och vad alla trodde avancemang till VM. Men samtidigt gjorde de trefaldiga världsmästarna Argentina en plattmatch och förlorade mot Uruguay. Med 4-0! Uruguay gick vidare. Föga diplomatiskt sade dessutom den argentinska målvakten att om Colombia gjorde 5-0 i slutminuterna skulle han själv ta bollen med händerna och kasta in den i eget mål.
Till VM 2006 var likheterna slående. Uruguay har en poäng till godo på Colombia som har Paraguay kvar att möta. Uruguay möter Argentina. Colombia vann sin match. Det gjorde Uruguay också – mot ett oinspirerad Argentina.
Varför har då Argentina ett ont öga för Colombia? Efter Brasilien är Colombia den stora rivalen. Varför inte grannlandet Chile eller ett annat latinamerikanskt lag? Jo, för att historiskt sett har Colombia haft väldigt tuffa bataljer på fotbollsplanen mot Argentina. Ingen colombian glömmer någonsin när Argentina besegrades av Colombia på hemmaplan med 5-0! Och ingen argentinare tillåts glömma det då det gjorts både filmer och låtar om matchen.
Där har ni några av förutsättningarna till hatmatchen i tisdags länderna emellan. I Colombia sade experterna att ”vi kan ta en förlust mot Brasilien men en mot Argentina: nej – det svider”. Medans experterna i Argentina (här i Colombia visas alla argentinska sportkanaler då de visar alla europeiska ligamatcher) var av den meningen att ”colombianerna är nöjda med en förlust, ett lika-resultat ser de som en vinst och en vinst – det är en mirakel. De möter ju trots allt världens bästa lag”, ”Ställ oss mot Brasilien så får vi en match, i Bogota ska vi hämta 3 poäng” och ”Colombia är i en generationsväxling och har en ny tränare, det saknas kontinuitet i laget. Vi har Messi, Tevez och Riquelme”. I flera dagar hade det pratats om Matchen – på TV, i radio, mellan korvgubbar och taxichaufförer. Matchen i lördags mot grannlandet Venezuela var av stor prestige, men egentligen bara en match att spela innan Matchen.
Själv hade jag fått tag på några biljetter som kostat oss tre gånger ursprungspriset. På norra kurvan i Estadio Nemecio Camacho ”El Campin” bunkrade vi upp tre timmar innan match: jag, min pappa, två kusiner samt en vän stod under hällande regn för att få så skapliga platser som möjligt. Redan då är stadion halvfull med gulklädda människor i gulblåröda hattar som sjunger, hoppar och dansar. Ju närmare avspark dess tu mer fylls den kokande grytan. Plötsligt hörs kvällens första visselorkan: på storbildskärmen visas den lilla klick argentinare som vågat sej till stadion. Men det är inget jämfört med när förste argentinaren kommer ut på plan: Getafes målvakt Abbondanzieri. Publiken ställer sej upp och vrålar ”Pato, Pato – hijodeputa” (till samma takt som man brukar höra t.ex. Milan, Milan – Vafanculo). ”Ankan” Abbondanzieri ställer sej cool och till synes helt oberörd mellan stolparna och börjar värma upp. Men minsta lilla miss och hela publiken visslar – och skrattar ut honom. Snart får han dock vara i fred. Resten av det argentinska landslaget kommer ut till uppvärmning och nu är det istället Messi och framför allt Tevez som får höra glåpord.
Plötsligt byts visslingarna ut till enorma applåder och hurrarop. ”El Tricolor”, colombianska landslaget kommer ut på plan. ”Olé olé, olé olá – Que mi Colombia va a ganar!” Efter uppvärmning kommer då de båda landslagen ut i matchställ och det är dags för nationalsångerna. Argentinas först. Inte en ton av hymnen hörs då visselorkanen når hörselskadliga nivåer. Jag kan själv tycka att det kan vara lite trist att inte visa motståndarlaget lite respekt, men så är det. Ingen ska känna sej välkomna på El Campin, speciellt inte Argentina. Plösligt tystnar hela stadion. Trumpetfanfaren känns lätt igen: Colombias nationalsång. Varenda en av de 50.000 på läktarna ställer sej upp, håller högerhanden för hjärtat och sjunger det högsta de kan nationalsången. Vackert. Passionerat. Gåshud.
fortsättning följer
