Reseskildring från Miami: Colombianskt segerjubel på delfinernas arena
Falcao och Guillermo Cuadrado ordnade colombiansk seger mot Mexiko. 51 000 latinamerikaner skapade färgstark inramning på Sun Life Stadium i ett spansktalande Miami.
De kan det här med arrangemang, amerikanerna. Trots att det "bara" var soccer så var det hela väl arrangerat. Innan matchen satt colombianska och mexikanska fans på den jättelika parkeringen utanför arenan i tältstolar, drack öl, grillade sjöng och tog bilder på och med varandra. Gamla stjärnor var inbjudna och köerna ringlade långa för att ta bilder med Carlos Valderrama, Jared Borgetti samt VM-hjälten från 1998 Luis Hernandes.
Dagen före match tränade båda lagen på Sun Life Stadium, i vanliga fall hemmaplan för Miami Dolphins i NFL. Colombianernas träning var dessvärre stängd för media men den mexikanska fick vi se sista kvarten av. Efteråt var det hård fajt om citaten. FoxSport, ESPN och de andra stora bolagen trängdes och nästan slogs med varandra för några lösa citat. Då de flesta flockades kring Chicharito begav jag mig till Rafa Marquez för att ställa några frågor men fick bara några standardsvar om att "Colombia är ett bra lag", "Falcao är deras farligaste spelare" och på frågan om vad han tyckte om sin svenska tränare i Red Bulls svarade han "en mycket bra tränare". Roligare än så blir det sällan med fotbollsproffs. De har svaren klara redan frågan är färdigformulerad och med några få undantag verkar de flesta vara måna om att säga så lite som möjligt.
Lite hettade det i alla fall till under den mexikanska presskonferensen.
- Han är lika mycket mexikan som du och jag, svarade förbundskaptenen Jose Manuel de l Torre och spände ögonen i presskåren, uppenbarligen trött på att få frågor om polemiken som eventuellt uppstår när man adopterar en argentinare till landslaget, som mexikanarna gjort med Damian Alvarez. Det har tydligen funnits spelare som tyckt att landslaget bara varit för "riktiga" mexikaner och när Alvarez byttes in mot slutet så tyckte jag mig höra spridda burop från de grönklädda på läktarna.
* * * *
Innan dess - matchdagen fin, liksom alla andra dagar i Miami. Bodde nere vid South Beach och tog en open bustour genom staden. Guiden pekade ut hotellet där Whitney Huston spelade in Bodygard, där de hållit hennes takvåning som hon använde upplyst de senaste veckorna för att hedra hennes bortgång, i vilket hus Al Pacinos karaktär Tony Montana vrålade "say hello to my little friend" och var samme Montana jagade livet ur några colombianska droghandlare längs Ocean Drive i den berömda motorsågsscenen."Folk visste inte att det var en filminspelning, så det blev full panik med människor som skrek och sprang till höger och vänster".
Idag är det fler än Tony Montana och hans kubanska medflyktingar som begett sig till Miami. De flesta har dessutom gjort det med flyg och inte guppat in i Miamis hamn på småbåtar. Hamnen förresten, fyra miljoner turister kommer varje år för att stiga ombord på någon av kryssningsskeppen för att bege sig ut på Karibisk ösafari. 50 % av Miamis invånare talar spanska som förstapråk och längs området Little Havanna hittar man restauranter från de flesta syd och centralamerikanska länder. När jag flanerade runt på gator och trog tilltalades jag nästan uteslutande på spanska av försäljare och restaurangpersonal.
Och nu var det alltså fotboll på gång. Futbol. Lationamerikanernas favortisport numero uno. Att matchen spelades i Miami var ingen slump. I matchprogramet skriver mexikos fotbollsförbunds president att "det är en stor ära för oss att kunna bjuda våra landsmän bosatta i USA chansen att se el Tri och vi är alltid glada att se deras stöd på arenorna runt om i landet". Efter matchen delar jag taxi med mexikanska journalisten Miguel Jimenez som förklarar läget.
- Det är bara pengar. Ingenting annat. Visst är det fint att våra fans här i USA också får se landslaget men i slutändan är det bara business. I Mexiko går de billigaste biljetterna till en landskamp på tre dollar. Här kostar de billigaste 40 dollar, det är nästan femton gånger så mycket. Inte ens om vi fyller Azteca-stadion till sista plats tjänar dom i närheten av vad de gör på ett sånt här evenemang.
Mexiko är inne på vad man kallar för "US Tour 2012" som även består av en spelad träningsmatch mot Venezuela i Huston, Colombia i Miami, samt Wales i New York och även Bosnien Hercegovina i Chicago. Tidigare har jag sett att även Colombia kör på liknande upplägg. Mer soccer för fansen i USA alltså - och mer cash till förbunden. Alla vinner.
* * * *
Matchen då. Jodå den var helt okej. Colombia med nye förbundskaptenen Jose Nestor Pekerman gjorde en klart bättre match än de grönklädda motståndarna. Falcao satte en retur i öppet mål och i andra halvlek började colombianerna på läktarna sjunga "olé, olé, olé" vid passningar på mittplan. Kanske satte det extra fart på spelarnas kreativitet för till slut drog James upp anfallet på kanten, lirade fram Armero som överlappade på kanten, Falcao högg i mitten men på bortre stolpen kom yrvädret Cuadrado och gjorde 2-0 - även han i öppet mål. Stor glädje bland colombianerna på läkatarna. Mexikanerna hade en tyngre kväll. Chicharito var igenom och skrek på straff och vid ett tillfälle studsade bollen i stolpen utan att någon grönklädd han före målvakten Ospina på returen.
Pekerman satte ordinarie kaptenen Yepes på bänken, Giovanni Moreno fick bara ett kort ihopp liksom Jackson Martínez medan varken Teo eller Dayro Moreno fick några minuter alls. Pekerman gjorde bara ett byte fram till 80:e minuten - sista tio kom det några till men det var uppenbart att han tog matchen seriöst och ville spela in ett lag. Bara Freddy Guarín saknades av de helt ordinarie spelarna.
Efter matchen slank jag ner till presskonferensen och intervjuzoonen. Stack fram min telefon och fick några minuter med Falcao.
- Det är för tidigt att göra någon djupare analys av arbetet med Pekerman eftersom vi har bara träffat honom i tre dagar än, menade målskytten som Guardiola för några dagar sedan kallade "världens bästa straffområdesspelare".
Pekerman själv var givetvis mycket nöjd med vinsten och förklarade att hans viktigaste budskap till spelarna var att "tro på er själva" och att han själv trodde mycket på det här laget. Han fick också en intressant fråga kring det faktum att Colombia är det land som exporterar flest spelare till MLS, och om någon av dessa är aktuell för landslaget - något argentinaren sa var för tidigt att svara på ännu.
* * * *
På FoxSport idag var kritiken hård mot det mexikanska laget som inte imponerade. Colombia fick däremot mycket beröm. En intressant och härlig vistelse i Miami som jag lämnar med enbart positiva minnen. Lika lyckligt slutade det dock inte för den journalist som precis bredvid mig sträckte fram en colombiansk matchtröja och bad Elkin Soto om en autograf. Då reglerna för autografer är tydliga i presszoonen kom det direkt fram en kvinna från organisationen och tog helt sonika av mannen hans ackrediteringsbricka till dennes stora förtret. Med de två unga tjejerna som ställde sig på varsin sida om Chicharito och fick en bild hände däremot ingenting. Livet är hårdare mot vissa än mot andra antar jag.
Kul annars att se när spelarna kom ut från omklädningsrummet. Mario Yepes och Dayro Moreno var det inte en människa som ville prata med den här kvällen. Nykomlingen Leao Aldro Ramirez släntrade ut med sina matchkläder i en liten påse. Falcao däremot kom ut med ett stort leende, blöt i håret och en väska av märket Louis Vitton. Vår klarast lysande stjärna både på planen och vid sidan om den med andra ord.
