Clasificación con corazón

Ett fantastiskt härligt kvalspel är nästan till ända, men upplösningen den där magiska kvällen i Barranquilla kommer alltid leva kvar. Kvällen då Colombia säkrade avancemanget till sitt första VM på sexton år. Och som vi gjorde det.

Det var ett kvalspel vars inledning lovade något nytt. På höghöjden i Bolivia hade Colombia tappat sin 1-0-ledning och fått se hemmalaget kvittera i 85:e minuten. Men inhoppande Radamel Falcao Garcia frälste nationen när han med matchens sista spark rullade in 2-1 och gav oss alla tre poäng. Där och då började drömmen ta fart. Bara oavgjort hemma mot Venezuela och förlust mot Argentina blev dock hinder på vägen, återigen efter sena baklängesmål (79:e resp. 85:e).

Förbundet insåg att Leonel Alvarez förmodligen inte var mannen att leda Colombia mot VM och den gamle innermittfältaren som spelade såväl VM 90 som 94 ihop med Carlos Valderrama fick sparken. För första gången tittade förbundet nu utanför landets gränser, inspirerade av Chile och Paraguay som med argentinska tränare nått långt i senaste VM. Förstavalet, argentinaren Gerardo Martino tackade nej. Hans landsman Jose Pekerman däremot sa ja tack.

Jag var i Miami i februari 2012 när Pekerman för första gången samlade sitt landslag. Hans harmoniska sätt att tala på presskonferenserna, hans lugn och professionalism är så långt ifrån Superman man kan komma, men det kom med tiden att bli hans nya smeknamn. Vi slog Mexico den där kvällen i Miami med 2-0 och Pekerman fick frågan på presskonferensen efteråt vad han såg för möjligheter för det här laget och svarade något i stil med att ”det är en grupp med otroligt stor potential, de måste lita på sig själva, släppa ut sitt kunnande och då kan det räcka hur långt som helst”.

I Pekermans första VM-kvalmatch åkte vi till Peru och vann med 1-0 efter mål av James Rordriguez. Några dagar senare förlorade vi i Quito med 1-0 mot Ecuador efter att Christian el Chucho Benitez (Må han vila i frid!) gjort matchens enda mål. Sedan, på hösten 2012 inleddes slakten. Vi slog Uruguay hemma 5-0, åkte till Santiago och slog Chile med 3-1, Paraguay hemma blev 2-0 (Falcao x2), Bolivia kom också på besök men fick vända hem med 0-5 i baken. Fyra raka segrar innan Venezuela slog oss, men där Falcao var en ribbträff ifrån kvittering med kvarten kvar. Vi klarade 0-0 i Buenos Aires och sedan åkte jag ner till Barranquilla för att se matchen mot Peru.

Hela staden badade i gult, ”landslaget har kommit hem” stod med gula banderoller längs hela staden. En fantastisk eftermiddag. Colombia vann med 2-0 i regnet efter mål av Teo o Falcao. Seger i matchen därpå hemma mot Ecuador med 1-0 säkrade mer eller mindre avancemanget även om det matematiskt inte var klart, eftersom vi släppte in två sena mål i Uruguay några dagar senare.

* * * * *

Men i fredags var det dags. Chile på besök. Allt var upplagt. Fanny Lu sjöng nationalsången lika vackert som hon ser ut (både Shakira och Fonseca hade pinsamt nog sjungit fel tidigare under kvalspelet). Vi hade 5 raka segrar och 14-0 i målskillnad hemma på el Metropolitano sedan Pekermans intåg. Ospina var tio minuter från att slå rekordet i antal hållna nollor-minuter på hemmaplan i ett VM-kval. Matchen igång och Teo missar öppet mål efter fem min. Sedan rasade allt. På 14 matcher hade vi släppt in nio mål (minst av alla lag) – på tio minuter gjorde Chile nu tre mål. Samtidigt var det kryss mellan Ecuador och Uruguay vilket innebar att risken fortfarande fanns att sluta femma.

Pekerman visade återigen vem som är Superman. In med Guarin och Macnelly direkt i halvtid, ut med ytterbacken Medina och defensiva Aguilar. Lite senare fick andre innermittfältaren Sanchez gå ut och in med skyttekungen Bacca från Sevilla. Det var en hysterisk offensiv. Och den gav resultat. Chile fick en gubbe utvisad efter två gula inom loppet av en minut. Fyra minuter senare låg bollen i mål bakom Bravo, minut 69. Radamel Falcao satte en straff i 75:e och jag tänkte precis innan han slog till bollen att ”sätter han den här så kommer vi också fixa 3-3”. James Rodriguez fixade sin andra straff för kvällen när det återstod sju min, den här var solklar, den första en jättefilmning. Falcao steppade upp igen.

Kommentatorn bad i direktsänd teve på ett sätt man aldrig hör dem annars: ”snälla få in den”. Signal, ansats – GOL! Radamel el Tigre Falcao frälste oss än en gång. På samma sätt som han gjorde i La Paz två år tidigare. Drömmen blev verklighet. Ecuador slog Uruguay så vi hade klarat oss vidare ändå men känslan att få se laget hämta in 0-3 till 3-3 på 20 minuter blir ett oförglömligt minne. Dramatik in i det sista. Så vackert!

Slutsatser då. Varför tog vi oss till slut genom ett kvalspel som vinnare efter tre raka misslyckanden?

Jose Pekerman – Han tog Argentinas landslag till kvartsfinal i VM 2006 och var en straffläggning från att avancera till semifinal. En mycket slipad taktiker, vars egenskaper på motivationsegenskaper kan ses på denna länk.

Leveransen – Det är frestande att skriva Falcao här men när man ser att killar som Jackson Martínez och Luis Muriel knappt fått en minuts speltid förstår man att vi har ett ruskigt vasst anfallspar. Teo Gutierrez har gjort 6 mål, Falcao 9 st, därtill James Rodríguez 3. Det var där skon klämde förut, trots fantastiska anfallare levererade de aldrig i landslaget. Falcao är ett mål bakom Messi i skytteligan och är nu den colombian med flest VM-kvalmål i historien, före Faustino Asprilla och Juan Pablo Angel, med totalt tio stycken.

Segundo tiempo – Jag såg det inte först men började tänka efter. Tre mål mot Chile i andra halvlek gjorde vi även i Santiago, de två borta mot Bolivia likaså, liksom Falcaos båda hemma mot Parauguay. Jag anade ett mönster och var tvungen att titta. Jodå, det var tydligt. 18 av våra 25 mål har gjorts i de andra halvlekarna. Vad Pekerman än säger i halvtid, så är det uppenbarligen jävligt bra!

Defensiven – Lika viktig som offensiven naturligtvis men förutom en underskattad målvakt i David Ospina (Nice, FRA) så har vi åldersmännen Yepes och Perea i mitten. Valdes och Zapata har fått sina chanser och alla som lirat har gjort det bra. 12 insläppta på 15 matcher är fortfarande bäst på kontinenten ihop med Argentina. Ytterbackarna Armero och Zúñiga (båda i Napoli) bidrar dessutom med både mål och assister framåt.

Bredden – Zapata, Mosquera, Guarin, Cuadrado, Jackson Martínez, Muriel, Bacca. Detta är alltså våra reserver. Stjärnspelare i Europas toppligor men numera är konkurrensen i landslaget så hård att ingen av dem kan garanteras speltid. Detta är också som vi alla vet ofantligt viktigt i ett VM, där slitaget på spelarna blir ännu större med många matcher på en månad. Som ess i rockärmen har vi även lille Juan Fernando Quintero, en av de mest framträdande i U21-VM i somras.

* * * *

Om ni vart med hela vägen hit kan jag även tipsa er om Radio Golazo som ni hittar på den här länken. Senaste avsnittet var inför VM-kvalet och tillgändes Ecuadors avlidne landslagsman Christian Benitez som gick bort i juli. QEPD Chucho.

Kuriosa: Senast Colombia spelade VM debuterade David Beckham för England genom att sätta en frispark på Farid Mondragon. Samme Mondragon har på gamla dar kallats in som andremålvakt 42 år gammal.

Äntligen klara för VM i Brasilien - Gracias Colombia!