Emmanuel Olisadebe – Ett fotbollsöde
Olisadebes resa från Nigeria till Polen blev speciell på flera sätt. Efter att presidenten gjort den forne nigerianen till polsk medborgare över en natt sköt Olisadebe Polen till VM 2002 men delade fansen i två läger. Frågan om fotbollsspelare som byter nationalitet har sällan blivit så konkret och infekterad som här.
Matchdag i Polska högstaligan mellan Lubin och Polonia. På planen så utspelades en vacker, patenterad spurt längs kanten mot hörnflaggan. Men uppifrån delar av läktarna så utspelade sig något helt annat. Emmanuel Olisadebe hade under matchen, som oftast, gett sitt Polonia övertag. Men istället för att endast bua, eller vissla ut spelaren, så började motståndarsupportrarna att vräka ner bananer mot Olisadebe som en grov rasistisk provokation.
- ”Jag stod bara där, fastfrusen. Jag kände mig sviken, och jag kände mig illamående” Emmanuel Olisadebe
Det här var dock varken den första eller sista gången som Olisadebe skulle drabbas av denna sortens rasistiska påhopp i Polen, och fotbollen hade ännu en gång visat upp sitt fulaste ansikte mot omvärlden. Men den nigeriansk-födde forwarden tänkte inte bara lägga sig ner och dö. Han skulle fortsätta vara tvungen att stirra rakt in i det ansiktet, försöka få det att le. För om han inte kunde vinna över de polska fansen utanför planen, så skulle han åtminstone göra det på den.
Emmanuel ”Oli” Olisadebe, en spelare som fick även de mest inbitna högerhuliganer att spontanbejubla en svart anfallare i polsk landslagsdräkt. En spelare som genom fotbollens förenande kraft lyckades trycka hatet åt sidan, om än så bara för en liten stund.
* * *
Arton år gammal så gjorde en ung Olisadebe den långa resan från hemstaden Warri i Nigeria till det, på fler sätt än ett, kalla Polen. Han hade imponerat i hemlandet och målat mer än ofta för sitt Jasper United. Så pass mycket att han togs till Polen, och spel i Polonia Warszawa. Han visste inte mycket om Polen förutom att ”påven var därifrån och att de spelade fotboll”, men han visste att han var tvungen att ge sig av.
- ”Där jag kommer ifrån, är det lönlöst att ha drömmar. För det det finns aldrig en väg fram till drömmen” Emmanuel Olisadebe
Men det var en stor omställning för en ung grabb som hade romantiserat snö. Han fick lära sig att allt är inte riktigt som det ser ut, och i början skulle Polen tära hårt på honom.
- ”Det var inte fluffig snö som på film. Det var isigt på golvet. Det var halt och smutsigt..”
Emmanel Olisadebe
Hemlängtan satte in och många, långa nätter slutade med att han somnade till ljudet av sin egen gråt. Början var tuff men han tvingade sig igenom den. Ångesten skulle snart passera för att bytas ut mot prestation till sensation. Hans råa talang blandad med hans afrikanska, aviga spelstil var ingredienser som skulle komma att bli ett gyllene recept i högstaligan, Ekstraklasa. Det receptet skulle tre år senare leda Polonia till dubbeln (Cup och Liga-titel).
Men att vara talangfull, lyckad och svart i ett Polen där 98% av befolkningen består utav etniska polacker kan ses som en gigantisk nagel i ögat för vissa. Den avundsjukan skulle göra sig påmind flera gånger om under hans karriär. I form av bland annat bananregn, rasistiska glåpord och öl-attacker på gatan.
- ”Du har vissa killar här uppe som är helt sjuka” Emmanuel Olisadebe
* * *
Hans minst sagt annorlunda och ambivalenta förhållande till Polen och dess fans hade dock ännu inte bjudit på sin allra största twist. Säsongen efter att Polonia plockade hem sin dubbel så tog deras tränare Jerzy Engel, tillika Olisadebes mentor, över som förbundskapten för det svaga polska landslag som inte hade kvalificerat sig till en stor turnering på 16 år.
Målproduktionen hade varit, generöst sagt, krus-torr med noll(!) mål på tio matcher. Men herr Engel trodde sig ha hittat en väldigt kontroversiell nyckel till skattkistan. Nämligen en förbisedd nigeriansk anfallare på hans egen bakgård.
Jerzy Engel hjälptes i sin kamp av bland andra den legendariska, mustaschprydda fotbollsikonen Zbigniew Boniek som förkunnade ut ”Let's make him a pole!”. Tillsammans gav de Olisadebe en konkret förfrågan att byta ut sin nigerianska örn mot en polsk sådan. Oli var förståeligt nog tveksam till förslaget och vågade inte ens i början tala om det för sin polska fru.
- ”Jag satt uppe hela natten, jag berättade inte ens för min fru. Jag var nervös för det var ett väldigt, väldigt viktigt beslut i mitt liv. Jag var så rädd för att jag inte skulle göra bra ifrån mig.” Emmanuel Olisadebe
Efter några veckor kom så äntligen det efterlängtade accepterandet. Presidenten och f.d sportministern Aleksander Kwasniewski stämplade igenom, på härligt president-manér, ett polsk medlemskap förbi byråkratins långa fingrar på en enda dags tid. Att jämföras med vanlig väntetid för medborgarskap i Polen, som är en si så där fem år. Så snabbare än man kunde säga Aleksander Kwasniewski, vaknade Olisadebe upp som polsk medborgare.
* * *
Trots en enorm press att lyckas som skulle kunna tynga ner även de mest högburna axlar så kom Olisadebe ut 'all guns blazing'. Efter att ha målat i debuten mot Rumänien i en träningsmatch så var det ändå inget mot vad som komma skulle.
I en kvalgrupp där Ukraina och Norge sågs som de svåraste hindren mot VM 2002, så var nästa anhalt Kiev. Olisadebe valde sitt egna sätt att vinna över tvivlarna. Nästan på egen hand hade han sänkt sitt nya lands gamla fiender på deras fästning, och gett Polen pole position i vägen mot Japan/Sydkorea.
Succén fortsatte och något som skulle sätta ännu starkare prägel på denna fascinerande berg- och dalbana var ett uppseendeväckande beslut i VM-kvalmatchen mot Norge hemma. Matchen stod och vägde när ”Oli” lägger in 1-0. Euforin slog ut på arenan och en lycksalig Olisadebe kysser den Polska örnen på matchtröjan. Samma örn som slagit ned honom gång på gång igen, men också samma örn som gett honom en dröm att följa.
-”Jag grät när han kysste den Polska örnen” - Polsk supporter
* * *
Där, mitt i all framgång så blev det också därför extra smärtsamt när Polen mötte Island på hemmaplan och xenofobin återigen drog fram över läktarplats. Återigen kom en bananattack mot Oli, från de egna ”fansen”. Men samtidigt som det fulaste av beteenden åter visade sig från läktarplats, så uppenbarade sig det mest noterbara nere på planen. De polska spelarna hade tryckt sig tätt ihop med varandra, skuldra mot skuldra, för att skydda deras lagkamrat, deras landsman, deras vän.
-”Då kastar de bananer på oss alla, inte bara på Oli,” - Thomas Waldoch, Polens dåvarande lagkapten
Utvecklingen hade kanske börjat peka mer och mer åt rätt håll på flera sätt.
- ”Polacker är bra och dåliga. Vissa kastar bananer mot mig på planen och skriker ”svarting” när jag spelar, och vissa gratulerar mig och vill ha min autograf när de träffar mig på gatan. Men varje dag så verkar det finnas fler och fler av de goda fansen.” Emmanuel Olisadebe
* * *
Polen tog sig till VM tack vare Oli. Han gjorde hela åtta mål i kvalet samt ett mål i VM-matchen mot USA. Karriären skulle sedan springa vidare genom Grekland, England, Cypern för att nu avta i Kina. Men avtrycken han lämnade efter sig är långt mycket mer än vackra fotbollsmål och räviga klubb-byten.
För i vissa fall är allt det som behövs en enda unik individ för att få förändring och förbättring att lysa igenom. I ett Polen där fascismen har haft en betydande roll genom årtionden, där främlingsfientligheten alltjämt håller sig stark och där många andra har svingat och missat, så skapade en ung nigeriansk-polsk fotbollspelare ett större eko av framsteg i samhället än många andra före honom.
- ”Han har verkligen breddat tankesättet för många Polacker. Det finns mycket mer att göra, men utan honom skulle vi vara ett mycket mer stängt samhälle. Han har verkligen varit en av de viktigaste influenserna i Polen de senaste åren, mycket mer så än de flesta politiker”
- ”Genom sin fantastiska succé för landslaget, så har han förändrat många saker, han har fått folk att börja tänka på nationell identitet, både inom fotbollen och inom samhället”
Rafal Pankowski; ”Never Again” ämbetsman, och sociolog på Warszawas Universitet.
Så låt hoppas att både Olisadebe och hans kamp kommer att fortsätta stå emot tidens värsta bieffekt, glömskan. För fotbollen behöver sina hjältar. Lika mycket utanför planen, som på den.
