Krönika: Me´ ska de va - stryk ska de ha

Bristande konkurrens gör konstiga saker med mig. Jag håller mer på Christoffer Edlund än Sverige och jag önskar Nässjö IF framgång. Inom rimlighetens gräns, givetvis.

Först vill jag skriva några rader om kvällens match mot Västerås. För andra matchen denna säsong lyckades VBK att få Västerås att se ganska bleka ut. De marginaler VBK hade med sig i förra matchen hade de kanske emot sig idag och sett över två matchen får 3 poäng ses som god utdelning. Det hade dock varit en fantastisk avslutning om Chrilles skott gått någon centimeter längre till vänster när han på Löfstedts underbara ”Michael Laudrup-passning” kom lite ur vinkeln.

VBK visade att man kan stå emot de bästa. Det som framförallt var roligt att se var hur Tim Persson fick starta som defensiv mittfältare. Eller kanske snarare sättet han gjorde det på. Min lillebror ägnade matchens första fem minuter åt att enbart titta på Tim. Efter dessa fem minuter vände han sig emot mig och sa ”Tim ligger helt rätt, hela tiden, kolla på honom”. Precis då lyckades den 17 år gamle och 165 centimeter långe Persson återigen ställa sig i vägen för ett VSK-anfall.

Minst lika roligt var det att se Fredrik Rinaldo. Var gång han fick bollen på offensiv planhalva blev VSK-försvaret nervöst och backade så långt de bara kunde. Det gäller i fortsättningen för övriga VBK-spelare att utnyttja de ytor som skapas när Rinaldo försöker åka in med bollen i mål. Han är ju inte allt för skottbenägen, nyförvärvet från Boltic.

Nu tänkte jag istället vända tillbaka till tankar från VM-uppehållet, som främst rör konkurrens – globalt och lokalt.

Jag höll på Chrille...
Det har sagts mycket om Bandy-VM. Det mesta handlar om den svaga konkurrensen. Det mesta som har sagts kan jag hålla med om. En sak som den klena konkurrensen för med sig är att jag ser på landskamper i bandy på ett sätt som jag inte ser på några andra landskamper. Det är inte alltid så viktigt för mig huruvida Sverige vinner eller ej. Det går emot min normala syn på landskamper och jag har vid flera tillfällen retat upp mig på personer som inte verkar bry sig om huruvida Sverige går vidare från gruppspelen eller ej därför att de egentligen håller på Arsenal och tycker att Sverige spelar tråkigt. Men när det bli bandy-VM byter jag plötsligt synsätt. Visst jag hoppas på att Sverige ska vinna, men det är inte på långa när lika viktigt som i andra sporter.

När jag på Zinken såg Christoffer Edlund göra 1-2 blev jag själaglad och jublade högt. Lille Christoffer hade gjort mål i VM, mot Ryssland. När Hedqvist pangade in 2.-2 nöjde jag med mig en stilla applåd. Mindre entusiastisk än den jag gav Mischa Sveschnikov efter hans sagolika 2-0.

När det så var dags för VM-final kunde jag inte låta bli att gräma mig lite över att Chrille träffat ribban vid ställningen 1-1 när Jocke Hedqvist återigen pangade in en hörna mot Ryssland. Jag ville så gärna att Edlund skulle bli matchvinnare. Det kändes understundom som viktigare än att Sverige faktiskt vann. Men missförstå mig rätt, jag gladdes åt Sveriges VM-guld. Dessutom bidrog ju såväl Chrille som Marcus Bergwall till guldet.

..och på Sami
När Sami Laakkonen 2004 på Rocklunda gjorde 5-4 i förlängningen mot Sverige jublade jag för mig själv i en lägenhet i Malmö. Visst var det tråkigt att Sverige förlorade, men det var ännu roligare att Super-Sami fick avgöra. Denna hjälte som förvisso hade flyktat till Vänersborg, men som för mig alltid kommer att vara Super-Sami som följde VBK ner i ettan och som alltid gav allt för VBK, unnade jag verkligen att få bli hjälte. Dessutom var han ju nästan vår.

Förklaringen till detta är troligen just brist på konkurrens, samt att VM spelas varje år. Vinner inte Sverige i år kanske de vinner nästa år. Då kan man kosta på sig att vara glad för Finlands skull och lite missunnsam när någon annan än Christoffer blir matchhjälte.

Nässjö, kom tillbaka
Just bristen på konkurrens är också något som är påtagligt i Småland. Detta bevisade med all önskvärd tydlighet under VM-uppehållet när VBK med sju spelare borta och med Jonas Claesson på plan utan större problem spelade bort Nässjö från Svenska Cupen utan att alls imponera. Matcherna mot Nässjö som jag minns dem var fyllda med känslor, vilja, kamp och nervositet. Allt det som är bra med idrott. Matchen på Skogsvallen saknade allt det och jag saknade riktiga derbyn mot Nässjö.

Derbyn där en förlust innebär att jag skulle behöva hantera Nässjöbor som med den självgodhet endast Nässjöbor kan uppvisa förklarar att Nässjö är bandykultur och att VBK nu äntligen fått inse att perioden som uppstickare är över. En vinst skulle däremot innebära möjligheten att försynt förklara för Peter att matchen på Perstorpsgölen säkert var fantastisk, men att här och nu råder inga tvivel om att VBK är Smålands bästa bandylag.

I speedway, som intresserar mig mycket lite, har jag förstått det som att det finns en väldans massa lag från Småland, det är lejon, dackar, njudungar och jag vet inte allt, som alla finns i toppen och som drar stora skaror till sina matcher. Vips har alltså speedway blivit en publiksport i Småland. Den senaste gången jag var på Speedway var det kanske 560 personer på motorstadion. Jag inbillar mig att när snöbollen väl började rulla, då rullade den sig allt större som en följd av just den lokala konkurrens som finns. Det snackas inte bara om det egna laget, den snackas om det andra. Det blir ett större intresse. Det finns någon som håller på det andra laget. Det blir roligare att vinna. Det blir jobbigare att förlora. Det plockar fram det bästa med att hålla på ett lag.

Därför önskar jag mig att Nässjö åter får fason på sitt bandylag. Inom rimlighetens gräns, givetvis.

Me´ ska de va - men stryk ska de ha. Nässjö IF alltså.