Reflektioner från sista kvartsfinalen

VBK åkte ut mot Sirius, främst för att Sirius var ett bra lag. Sirius vann idag lite fler andrabollar, verkade ha ett lite bättre självförtroende och VBK:s chans till avancemang var som störst i måndags. Det har varit ett väldigt roligt slutspel - tyvärr med ett bittert slut.

Genomgången av matchen har redaktör Söderman redan klarat av, men jag tänkte ändå skriva lite om hur jag uppfattade matchen på Studenternas.

Det var illa nog att VBK skulle tvingas klara sig utan Björn Einarsson, som varit den anfallare som producerat för VBK i detta slutspel och som är en pådrivare med förmågan att höja sig i viktiga matcher. När dessutom Fredrik Rinaldo tvingades kasta in handduken på grund av hög feber förstärktes känslan av att detta nog skulle bli en väldigt tuff uppgift. Förmodligen för tuff.

Frejdig öppning men marginaler emot
Men VBK öppnade matchen frejdigt. PG visade de första tio minuterna upp en offensivlusta och dribblingsförmåga som jag inte sett från honom på länge. Björn Einarssons ersättare Håkan Adolfsson skapade två hyggliga chanser. Sirius stolpskott efter tio minuter kom lite som en blixt från klar himmel och jag hann tänka både att Sirius är livsfarliga och att det kanske är VBK:s dag trots allt. Men det var det inte.

Tim Persson gjorde en fin uppåkning, men tappade bollen i en dragning. Precis så långt ifrån sig så att han hamnade på mellanhand och Andreas Eskhult enkelt kunde kliva förbi honom. Det fanns ingen täckning bakom Tim och Göran Rosendahl kunde måtta från långt håll. Även om träffen var bra var känslan från läktarplats att Skorven nog borde ha tagit skottet.

Resterande del av första halvlek kändes jämn. Täta försvar och kontrollerade anfall från båda lagen. Det irriterade mig att Sirius verkade vinna lite fler andrabollar och att VBK inte försökte med fler lyft bakom Sirius försvar. Ett av de få sådana lyften gick fram till Edlund som missade nertagningen varför hans avslut blev något svagt. Vid ett annat lyft klev Håkan Adolfsson smart undan och friställde sånär Per Einarsson. VBK hade förutom detta svårt att komma till riktigt farliga lägen. Men det gällde även Sirius och 1-0 kändes som ett acceptabelt halvtidsresultat. Men så kom den där hörnan. Andreas Werner fick bra träff och att det kändes skönt för de blåsvarta att gå in med 2-0 i omklädningsrummet är självklart.

Små detaljer, som troligen var resultatet av Sirius var lite bättre, lite mer på tårna och kanske också hade lite mer självförtroende efter det sena segermålet senast, hade gett Sirius en 2-0-ledning.

Siriuskontroll i andra
Andra halvlek kom att bli en demonstration av Sirius styrka och VBK:s brister. Sirius lyckades kontrollera spelet, även om Chrille hade ett bra läge att antingen göra 1-2 själv eller frispela Håkan. Bergwall hade en hörna som inte gick särskilt långt över. Hade jag varit Arne Hegerfors hade jag vitsat något om att VBK:s fall blev omöjligt att stoppa när Sirius nummer 11 Lars Fall med ett fantastiskt skott gjorde 3-0.

Tränare Claesson kallade till sig sina mannar för en timeout. Taktiken med i det närmaste fyra forwards och Christoffer Edlund på mitten var vågad men inte särskilt lyckad. De långa lyrorna upp mot främst Håkan och Denis Riabchevski bidrog visserligen till att sätta visst tryck på Siriusförsvaret, men när Siriusspelarna fick tag i bollen fick de anfalla på ytor som inte tidigare funnits under denna slutspelsserien. VBK:s backar lämnades ensamma mot framstormande Siriusspelare. Fyran och femman kom inte som någon överraskning och när VBK äntligen sågade sig igenom försvaret lyckades Styrbjörn träffa Sälebys benskydd i friläge.

Patrik Gustafsson 1-5 reducering var kanske matchens snyggaste mål. Det var också ett resultat av ett ögonblick individuell briljans. VBK hade behövt den briljansen i ett tidigare skede. Nu blev målet mest en smärtsam påminnelse om att VBK hade kapaciteten att med rätt prestationer vid rätt tillfälle göra matchen jämn.

De sista minuterna var ren defilering. Den månghövdade publiken försökte applådera taktfast och VBK-spelarna ville bara att det skulle ta slut.

Efteråt
Domaren blåste av matchen. Marcus Bergwall plockade åt sig matchbollen. Siriusspelarna åkte minst dubbla ärevarv. Per Einarsson dröjde sig kvar länge, länge i mittcirkeln och fick när han lämnade isen väja för ytterligare ett blåsvart ärevarv. Magnus Karlsson satt kvar länge på avbytarbänken. Christoffer Edlund gick raskt in i omklädningsrummet men återkom snart för att tack Kullen Fans för att de åkt upp till matchen och han fick en kram av Stålis. Gemensamt för dessa (spelare, inte Stålis) är att deras framtid i VBK är något osäker. Kanske tänkte de att detta var sista chansen med VBK. Kanske tänkte de att de väldigt gärna vill åstadkomma något stort med VBK. Vad vet jag.

Jag sa redan efter den första matchen till redaktionskollegorna att VBK:s stora chans till avancemang nog var att vinna den andra matchen. I en tredje match skulle Sirius skaffat sig nytt självförtroende och det var bäst att fälla dem när de skakade. Även om Sirius var det bättre laget även i den andra matchen var VBK nära såväl ett segermål i förlängningen som ett avgörande på straffar. Det var nog där VBK hade chansen, särskilt när Sirius idag fick ledningen.

I ledning var Sirius alldeles för smarta för VBK, som inte lyckades luckra upp Sirius täta försvar. VBK var idag inte tillräckligt bra för att slå Sirius. Så är det bara. Utan att vilja vara elak mot Håkan Adolfsson är det aldrig ett gott tecken när han är bäst i VBK. Det är andra spelare som måste kliva fram i en sådan här match.

Jag kan inte annat än beundra Sirius, och kanske främst Magnus Berglund, som med hjälp av på papperet inte särskilt speciella nyförvärv som Alexander Mayborn, Jacob Säleby och Joachim Boive gjort ett semifinallag av det lag som förra året fick kvala sig kvar och som i höstas av många ansågs vara det sämsta lag som varit på Tjustkulle på många år. Samtidigt som det till viss del smärtar att åka ut mot Sirius just på grund av var de stod för ett år sedan, inger det visst hopp inför framtiden. Sirius var idag ett bättre lag än Vetlanda. Kan Magnus Berglund skapa ett så bra lag med lite tid borde väl också Jonas Claesson kunna det?

Slutligen några ord om VBK:s säsong. VBK är idag ett betydligt bättre bandylag än förra året och flera spelare har tagit stora steg framåt. Andra har stått still och en del har med ålderns rätt också gått bakåt. VBK har stått för några fantastiska prestationer som vinsterna mot Västerås och Edsbyn. Efter VM har dock VBK haft svårt att prestera riktigt bra. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har Christoffer Edlund hämmats av den skada han ådrog sig i bortamatchen mot Örebro. Kanske visade det sig till slut att VBK var något tunna på anfallssidan. Kanske lyckades VBK helt enkelt inte toppa formen på grund av den influensaepidemi som härjade i laget under VM-uppehållet. Kanske hade det räckt med att en boll studsat någon centimeter åt ett annat håll idag eller i måndags för att VBK:s säsong skulle vara en stor succé.

Slutligen vill jag tacka VBK och Sirius för att de skapade en sådan fantastisk slutspelsserie (som gärna hade fått vara i fem matcher, även om resultatet i avslutande matchen blivit detsamma). Upplösningen blev något av ett antiklimax och jag önskade mig kamp in i sista minuten, men det har varit underbart att vara VBK-supporter denna knappa vecka. Det hade varit fantastiskt att få gå ner till Tjustkulle och semifinal ett mot Edsbyn på lördag.

Tyvärr blev det inte så.

Spelarpoäng VBK:
3p: Håkan Adolfsson
2p: Denis Riabchevski
1p: Patrik Gustafsson