Intervju Per Einarsson del 1: Den sunda bandysekten
Bandyspelare är fascinerande figurer. I en längre intervju fick Daniel Engström chansen att ställa de där frågorna till Per Einarsson som han alltid velat ställa till bandyspelare - såsom hur man står ut med åtta månaders försäsong och hur kul det egentligen är att åka 260 mil för att spela 90 minuter bandy. I den första delen pratar Per om just detta. Del två handlar om tiden i Vetlanda BK och del tre om flytten till Hammarby.
26 år gammal var Per Einarsson den spelare i truppen med flest säsonger i rad i Vetlanda BK - tio stycken. Han hade gått från talangfull men lynnig och ojämn lirare till en drivande mittfältsmotor, vars form och hälsotillstånd kunde avgöra om VBK var ett slutspelslag eller ej. Men lagkaptenen behövde nya utmaningar och valde att lämna moderklubben för svenska mästarna Hammarby.
- Hade jag stannat kvar i VBK är jag rädd att jag hade blivit bekväm. Jag kände igen varenda ansikte på Tjustkulle. Jag var lagkapten. Jag har jättestarka känslor för VBK, jag har klubben att tacka för allt. Men jag behövde en ny utmaning.
********
Just ordet bekväm känns väldigt främmande när det kommer från en person som i tio års tid har följt ungefär samma, jobbiga, rutin.
I april har en stenhård försäsong påbörjats. Juli har varit en semestermånad. I augusti har träningen återupptagits. Därefter har följt träningar, matcher, cuper och oändliga resor i jakt på is fram till november då serien satt igång. Ofta på regnknottrig is inför knappa 600 åskådare. Sedan har följt tre månader av elitseriespel i hyggligt väder innan säsongen, ofta innan vintern varit slut, avslutats med en förlust.
En månad senare har försäsongen dragit igång igen.
Allt detta sker parallellt med en annan sysselsättning, såsom jobb eller heltidsstudier. Det låter inte normalt. För någon som tyckte fotbollen tog för mycket tid när tre eller fyra träningar i veckan skulle kombineras med studier eller arbete låter det till och med sjukt.
- Vi är en sund sekt, vi som är med i bandysekten, förklarar Per. Man är ett lag, strävar efter något gemensamt. Ett mål man bestämmer tidigt på försäsongen. Vägen dit gör att man blir förblindad. Man kan till och med uppskatta en Haparandaresa, den blir en parantes. Man strävar efter någonting högre. Allting blir bara något som bidrar till processen. Men tar man det perspektivet som du gjorde är det lite onyktert nästan. Som tur är ifrågasätter man inte sig själv.
Nej, det är nog tur det. Men hur kan man inte ifrågasätta vad man håller på med när man åker 130 mil till Haparanda, tar ledningen med 3-0 inom en kvart för att till sist släppa in en hörna som innebär 4-4 i 91 minuten innan det är dags att sätta sig på nattåget och åka 130 mil igen. Sedan kanske hem och sova några timmar, traska iväg till kontoret och sedan sätta sig i bilen och åka från Jönköping till Vetlanda för att träna.
- Sådan är idrotten. Det är klart det ställs på sin spets i exemplet med Haparanda. Men när man är mitt i det… Du reflekterar inte så hemskt mycket över det. Det är en match lika viktig som alla andra. Men det är klart det är roligare att åka till Västerås och spela i hallen, säger Per och lyckas låta både insiktsfull och verklighetsfrånvänd på samma gång.
**********
Det klagas ofta över att den svenska försäsongen i fotboll är lång. Den är ändå kort i jämförelse med bandyns. Innan hallarnas intåg var den alltid åtta månader. I framtiden förmodligen något kortare.
De åtta månaderna har inneburit att bandyspelare är otroligt vältränade och något försynt kan man undra om det verkligen är nödvändigt att bandyspelare, som väl mest glider runt på skridskor, har en så lång försäsong?
- Absolut, vi behöver den, svarar Per nästan meddetsamma.
- Bandy är en såpass komplex sport att den kräver de här månaderna av uppbyggnadsträning. Hade vi haft möjlighet att träna mer på is hade det naturligtvis varit bättre. Men vi behöver grundträningen.
Egentligen är Pers tid i VBK det bästa av svar på frågan om all träning verkligen behövs. Han kom fram som en talangfull offensiv mittfältare som gärna tunnlade en motståndare och som lobbade på frislag. Redan som 18-åring var han en viktig spelare i VBK. Men han var en ojämn sådan. Hans utvecklingskurva planade ut efter att han etablerat sig i a-laget. På läktarna väntade vi på det stora genombrottet. Det kändes som att han vid tillfällen var ganska trött på bandyn. Säsongen 2007/2008 hände så äntligen något, och nummer 10 utvecklades till den pådrivande bollförare VBK behövde. Per nickar och hummar när han får höra hur jag uppfattat hans tid i VBK.
- Jag tog ett beslut för 4,5 år sedan. Då hade jag haft ett antal år spolierade av skador. Eftersom bandysäsongen är så kort förstörs mycket om man missar några matcher. Jag hade att välja på att satsa på bandyn, bygga upp min kropp och bli ordentligt grundtränad. Eller att satsa på något annat. Jag kan inte göra något halvdant. Jag trivs inte i den situationen.
- Jag kontaktade därför Agne Bergwall och har honom att tacka för mycket. Vi inledde en treårsplan som skulle komma att göra mig otroligt gott. Jag kunde tidigare vara väldigt ojämn - när jag var bra så var jag väldigt bra. Men jag hade också alldeles för djupa dalar. I och med att jag lyckades bli skadefri vände min kurva - de senaste tre åren har jag bara missat sex matcher. Min kropp är riktigt bra grundtränad. Därför har jag blivit jämnare och då har också resultaten på isen kommit.
*******
Från att ha varit en spelare som i bästa fall dribblade sig förbi motståndaren blev Per en spelare som trampade och pressade sig förbi motståndarna och drev laget framåt.
- Det har också med mognad att göra. Förr tyckte jag det var roligare att göra en tunnel än att driva laget framåt. Längs med resan har jag kommit att tycka det är otroligt häftigt hur man kan påverka andra och göra andra spelare bra. Tidigare kunde jag göra mig själv bra, men inga andra. De sista säsongerna är det nog det jag utvecklat mest - jag tycker det är minst lika viktigt att göra andra spelare bra.
När man är bra i form, när man känner att man orkar och tillhör de bättre i laget, det är då man har energi att försöka göra sina medspelare bättre. Så har Tomas Brolin berättat att det var för honom när han var som bäst. I blygsam omfattning kan även jag känna igen det från harvandet i division sex Vetlanda.
Det var när Pelle var så pass bra tränad att han kunde fokusera på andra än sig själv som han blev en än roligare spelare att titta på och då han gjorde mer nytta för det VBK jag vill ska vinna. Det visar sig alltså att bandyspelares absurda och ibland till synes överambitiösa träningsflit, var det som gjorde att Per blev bättre. Alltså borde jag sluta raljera över hur mycket de tränar. Även om de inte gör det för min skull, innebär det för att jag får det roligare på läktaren om även de med talang tränar mer.
