Krönika: Det blir mål på alla hörnor
tjustkulles nyaste medarbetare Daniel Engström har författat en krönika om folks fördomar om bandy. Daniel har tidigare författat en gästkrönika på tjustkulle men är nu medlem av redaktionen.
Hur märkligt det än kan låta, är det faktiskt så att a) alla tycker inte att det är roligt att se på idrott, inte ens på bandy b) även bland dem som utger sig för att vara idrottsintresserade finns det de som inte vill se på bandy. I en stad där man hellre anordnar båt-parad och tror att det är Americas Cup än bygger en konstfrusen isbana åt IFK, där 4000 ser en träningsmatch i fotboll mitt på dagen i mars finns det många som inte förstått tjusningen med bandy. Deras förklaringar bygger på fördomar som jag nu tänkt rasera.
Det blir mål på alla hörnor
Detta är ett argument som förs fram allt som oftast av mina vänner som försöker göra sig roliga på bandyns bekostnad. En typisk dialog går ut på att jag säger att Hammarby gjorde tre mål på tio minuter och fick med sig 4-4, varav Jesper svarar "aha, fick de tre hörnor?". Jag har i och för sig förståelse för att man kan tro att det går till så om man enbart sett bandy på sporten, hur många gånger ser man en missad hörna på Sportnytt? Alla vi som varit på bandy vet att en hörna förvisso är en bra målchans (har man Rolf Hedberg är den ännu bättre), men att man otaliga gånger sett bollen gå i ruset, upp mot västerleden eller hör och häpna, att målvakten tagit skottet. Det senare kommer att beröras längre ner i texten.
Men hur slår man bäst hål på tunt underbyggda argument? Jo, givetvis genom statistik. Under grundserien 2003/2004 hade Västerås SK det mest framgångsrika hörnskyttet, de målade på lite drygt 20 procent av sina hörnor, medan Ljusdal endast mäktade med att förvalta 9,65 procent av sina hörnor. Under slutspelet höjde lagen sin effektivitet, framför allt Hammarby som fram till och med den femte semifinalen gjorde mål på 30 procent av sina hörnor. En någorlunda relevant jämförelse kanske kan göras med powerplay i hockey, där Frölunda under förra säsongens grundspel gjorde mål på 16 procent av sina chanser i powerplay, medan MoDo endast gjorde mål på 10,9 procent. Under slutspelet hade samma MoDo skärpt till sig och hade en procentsats på strax över 26.
Har inte hört många säga att det bara blir mål i powerplay i hockey, även om det ofta kan vara matchavgörande. Likadant i bandy, ett bra hörnskytte kan vara väldigt viktigt, men samtidigt vann Edsbyn SM-guld trots att de inte hade högre träffsäkerhet än 15,9 procent. Så med tanke på att ett lag i snitt skrapar ihop mellan sju-åtta hörnor per match, och målsnittet per match under förra säsongen var 9,3 ger lite snabb matematik att två till tre hörnmål per match är det normala, vilket inte låter så mycket. Sedan tycker alla fall jag att hörnor har sin tjusning och spänning, även om man hellre ser ett snyggt spelmål.
Det går ju inte att rädda bollen
Bandymålvakter har fått ett välförtjänt (?) rykte om sig att vara det dummaste som går i ett par skor. Att ställa sig ute i minusgrader, iförda ett par trädgårdshandskar och försöka hindra en stenhård, liten boll från att gå in i ett jättestort mål är ju omöjligt. Och om man någon gång skulle råka bli träffad av bollen, väntar steloperering av fingrarna. Som tur är för målvakterna är det ju som alla vet omöjligt att rädda ett enda skott, så det kanske inte är så farligt ändå? För er som tror att det är så kan jag bara ge ett tips, Uppsök närmaste bandybana där Andreas Bergwall skrinnar in, han räddar skott, med händer, fötter, mage och andra tänkbara och otänkbara kroppsdelar. Ofta dessutom. På samma tema finns snacket om att alla straffar är mål, eftersom målvakten inte kan rädda skott, men det går att missa straffar, fråga Palle Sandell. Det går även, enligt uppgift, att missa frilägen. Samma uppgift säger att man ska fråga Björn Einarsson angående just det.
Alla bandyspelare är före detta lata och veka hockeyspelare
Detta påstående är kanske det dummaste av alla, det vet ju alla de spelar innebandy. Skulle snarare säga att flertalet elitseriespelare i hockey saknar både skridskoåkning och spelsinne för att klara av att spela bandy. Det finns alldeles för många fyrkantiga hockeyspelare som enbart lever på att åka runt och krama närmaste motspelare, något sådant fungerar inte på en bandyis. Hänger man inte med någon blir man antingen frånåkt och förödmjukad, eller så får man slå på hans skridsko och ta sitt straff. Mer ärligt än att gömma sig i gröten på hockeyrinken samtidigt som man håller i någons klubba medan man sätter sin egen klubba mellan motståndarens ben. Det fina med bandy är att ytorna avslöjar dig. Gör du en ojuste grej syns det allt som oftast, är du snabbare än motståndaren åker du ifrån honom och har du bättre bollsinne får du ytor att visa det. Samtidigt får man ju ge hockeyns spelgenier likt Peter Forsberg och Mikael Johansson den crediten att de lyckas visa sitt spelsinne trots att de är omgivna av bufflar.
För att återknyta till vekhet har jag sett Super-Sami (du är alltid välkommen tillbaka, bara så du vet) bli slagen blodig i ansiktet under ett annandagsderby på ett regnigt Tjustkulle, gå ut och sätta sig i båset två minuter för att sedan åka in och sänka Nässjö med en perfekt straff, är det vekt? Sigge In-Fa-Lin är säkerligen bättre tränad än många hockeyspelare. Bandy är vackert och Per Djoos skulle tillsammans med Sergei Fokin ha bildat världens genom tidernas sämsta backpar.
Det går ju aldrig att se bollen
Jo, det gör det, om man bara orkar ta sig till Tjustkulle eller annan närliggande arena.
