Prövningarnas säsong del 1: Från förtvivlan till hopp till förtvivlan
Vetlanda BK sattes under hårda prövningar säsongen 2011/2012, men lyckades till slut klara nytt kontrakt i Elitserien. Andreas Söderman sammanfattar på ett personligt och känslosamt sätt säsongen i tre delar och inleder med en jobbig Silly Season, en hoppfull försäsong och två nattsvarta månader.
Den 20 mars 2011 skrev Vetlandas dåvarande lagkapten Patrik Gustafsson på för Villa Lidköping. Det var den första i raden av en stor skara VBK-spelare som valde att lämna klubben för andra Elitserie-klubbar. Tim Persson gjorde ”PG” följe till Villa, Marcus Sixtensson-Ottosson till Vänersborg, Johan Löfstedt till Sandviken, Tomas Knutson till Västerås och Patrik Styrbjörn till Allsvenskan. Bara för att nämna de mest ordinarie, nästan en hel startelva lämnade VBK under mars och april.
Dessa flyktade spelare ersattes av en oprövad libero från Allsvenskan, fyra ryska spelare som blev tre i konstiga turer och tre uppflyttade juniorer. I september blev även USA:s bäste bandyspelare klar för VBK. Lovorden kring de ryska spelarna till trots, det var länge sedan det kändes så osäkert kring VBK inför en säsong. Statusen var ytterst oklar och bottenplaceringarna i tipsen helt berättigade. När det samtidigt blev klart att 2011/2012 skulle bli den sista säsongen med direktnedflyttning var det viktigare än någonsin att klara sig kvar just den här säsongen. Det fanns bara ett mål för Vetlanda BK när säsongen startade, att minst klara sig kvar med kval.
De förtvivlade känslorna under Silly Season förbyttes till hopp under försäsongen. Mycket tack vare nya arenan Sapa Arena. Denna nya bandyns högborg i Vetlanda var ett enormt lyft för VBK, som kunde träna hela försäsongen på hemmaplan och spela alla träningsmatcher utan att behöva åka en enda mil i buss. Kanske var det också det som gjorde att resultaten under försäsongen imponerade och pekade på en säsong långt över de lågt ställda förväntningarna. Men tyvärr så gjorde försäsongen inget annat än att vagga in oss i en falsk trygghet om att laget var bättre än vad det var och att det fanns hopp om en framskjuten placering i Elitserien.
Segrar mot Hammarby, Villa Lidköping och ett knippe hyfsade ryska lag hemma i Sapa Arena var försäsongens höjdpunkter. Dessutom var spelet emellanåt av betydligt högre offensiv klass än VBK visat tidigare säsonger och när Morokov och Suzdalev var precis så bra som rapporterna innan hade sagt lovade det gott för VBK. Trots att man hade ett helt nytt lag hade tränarna Rehnholm och In-Fa-Lin fått ihop ett till synes riktigt slagkraftigt lag och det gjorde att jag var lugn inför Elitserien. VBK skulle visa att en talangfabrik blandat med ryska gäster skulle bli ett framgångsrecept. Tyvärr är det dock större skillnad mellan försäsong och Elitserien än vad jag då ville intala mig.
Elitserien inleddes dock i samma anda som försäsongen. Broberg besegrades i en fantastisk premiärmatch och VBK vann rättvist. Förhoppningarna om skrällsäsongen bara växte. Inte blev drömmandet bättre av att VBK var minuter från att vinna borta mot svenska mästarna Sandviken, men en viss Vetlanda-son gjorde fyra mål och släckte förhoppningarna om en jätteskräll. Det var också den matchen som på något sätt stack hål på bubblan som vi supportrar nog levde i – och kanske även spelarna. För även om VBK tog tre poäng på de tre närmaste matcherna, varav båda poänggivande matcherna var uppvisningar i en oerhörd moral och avgörande i slutminuterna, så var spelet på stadig gång neråt. I säsongens enda tv-sända match blev man utspelade av Villa Lidköping och förlorade med 6-1. Ingen skam att förlora mot ett så bra lag, men det var första gången jag insåg hur jobbig den här säsongen ändå skulle komma att bli. Spelarna som skulle leverera gjorde det inte och just mot Villa syntes Anatoly Suzdalev egentligen bara en gång – när han slängde klubban i sargen och fick matchstraff. En talande bild av ett VBK på nedåtgång.
Under perioden 18 november till 16 december 2011 spelade Vetlanda BK sju raka matcher med förlust. Inte nog med att man förlorade – emellanåt var spelet långt ifrån Elitseriemässigt och klassen man visade upp för bara någon månad sedan var som bortblåst. Samtidigt försvann Fredrik Rinaldo återigen, efter att ha gjort en kort comeback från sin skada. Rinaldo opererades och därmed försvann VBK:s mest kreativa spelare och var ett avbräck minst lika stort som alla de som bytte klubb innan säsongen.
Dessutom försvann Konstantin Akhlestin under konstiga former. Akhlestin började Elitserien strålande och gjorde sex poäng på de tre första matcherna. Sen placerades han som mittfältare, försvann helt ur spelet, gjorde inte en poäng, petades av en 15-åring och lånades till slut ut till Tranås. Vad som egentligen hände mellan VBK-ledningen och Akhlestin är en gåta men ytterligare en misslyckad värvning får läggas till VBK:s samling.
Sådana där saker tillsammans med det stundom helt fantasilösa, förutsägbara och förstoppade spelet gjorde att VBK allt tydligare framstod som en nedflyttningskandidat. Jag upplevde personligen min tyngsta tid som VBK-supporter och alldeles för mycket av det övriga livet påverkades av hur jobbig bandyn var just då. Baksidan med att vara supporter. Jag vet att det var många som led när VBK:s spel inte fungerade. Jag vet att spelarna led, men jag vet också att de aldrig gav upp och vi andra slutade aldrig tro.
Säsongens värsta ögonblick, plats 3:
7 december 2011, Sapa Arena. Vetlanda tar emot GAIS. Förhoppningarna om att vända trenden hänger i luften. Istället gör GAIS 0-3 på 23 minuter och vinner med 4-6. Det var smickrande siffror för VBK, som saknade all Elitserie-kvalitet och var fullständigt utspelade av ett nykomlingslag. Jag skrev efter matchen på SvenskaFans att VBK någon borde hittat på något som inte GAIS läste i tredje matchminuten. Det hände ingenting. Det var smärtsamt att se.
Bland VBK-supportrarna började fler och fler vilja se en förändring på ledarsidan. Jag är egentligen emot att göra tränarbyten i panik, men efter matchen mot GAIS var jag helt övertygad om att det inte kunde bli sämre. Att VBK inte hade något att förlora på att sparka Rehnholm och In-Fa-Lin och få in en ny röst som tränare. Vad som helst egentligen. Tur att VBK inte handlade i samma panik som jag som supporter upplevde.
Vetlandas spel under den här förlustraden präglades av en enorm brist på självförtroende, ett ihåligt försvar och ett fantasilöst anfallsspel. Låter som ett klassiskt bottenlag, eller hur? Spelarna vågade inte eller kunde inte, man var lättlästa och oftast helt ofarliga när man kom i anfallsförsök. VBK verkade gå in i matcherna med en tro att det skulle lösa sig ändå, vilket oftast slutade med ett tidigt och stort underläge vilket det inte fanns en plan B att ta till för att komma tillbaka ifrån. Utan att ha en övertro på timeouter så var det förvånande att VBK nästan aldrig tog några. Timeouter brukar oftast slå av på farten och bryta momentum för motståndarna. Men VBK tog sällan till dessa.
Något som inte heller var bra var skyttet, framförallt på hörnor. VBK:s hörnskytte höll en så låg klass att det aldrig var farligt när man skapade dessa. Någon enstaka gång lyckades man peta in en hörna, men det var verkligen i undantagsfall. Hörnor är en så pass viktig del av bandyn att man inte har råd att gå in i en säsong utan en enda kvalificerad hörnskytt. Det blev bättre mot slutet av säsongen, men före jul var det under all kritik. Detta gällde även straffmissarna, som kom i viktiga lägen mot Sandviken, GAIS och Edsbyn. Inte heller det har man råd med och VBK:s oförmåga att göra det som alla andra lag gjorde var saker som jag låg sömnlös över om nätterna.
Den 16 december spelade VBK sin sista förlustmatch i den långa dystra sviten. Det var hemma mot Edsbyn och personligen hade jag tidigare på dagen varit på en begravning av en nära familjemedlem. Bandyn blev ett välbehövligt avbrott den dagen, men tyvärr kändes det som att jag fick vara med på en begravning till. Den som jordfäste VBK:s tid i Elitserien. Där, i slutet av 2011, var jag helt hopplös. Det fanns ingenting som skulle kunna rädda VBK, det fanns inget hopp om att fortsätta spela i Elitserien. Samma kväll vann Tillberga mot det där GAIS som VBK blev fullständigt utspelade av någon vecka tidigare. VBK gick in i julfirandet som jumbo i Elitserien. Dessutom väntade en skräckmatch borta mot huvudkonkurrenten Kalix på annandagen. En förlust hade förmodligen inneburit att vi redan då kunde börja planera för annandag mot ett betydligt närmare och blågult lag ett år senare.
Del 2 publiceras på torsdag!
