Prövningarnas säsong del 3: Att klara av ett mål och sikta mot nya

Vetlanda BK sattes under hårda prövningar säsongen 2011/2011, men lyckades till slut klara nytt kontrakt i Elitserien. Andreas Söderman sammanfattar på ett personligt och känslosamt sätt säsongen i tre delar och avslutar nu med den totala glädjen i slutet av säsongen och blickar in i framtiden.

Missat de två första delarna? Läs del 1 och del 2!

Efter kampanjen föddes en ny kampanj från vår sida, i mindre skala. Det började med en känslosam artikel där Daniel skrev om hur mycket vi tror på spelarna och sedan fortsatte vi avsluta varje artikel med just den frasen. Det är ju självklart att vi tror på VBK, men det var på sin plats att uttrycka det. Daniel gjorde också en enkel banderoll av ett gammalt lakan. Denna banderoll fanns på plats på läktaren mot Tillberga, Kungälv, Sandviken, Gripen och Gripen. Fyra segrar på fem matcher för banderollen – det är inte annat än att jag blir lite vidskeplig. Nu får banderollen vila i garderoben, tills det är dags att tro på spelarna igen.

Det man inte får glömma bort är att säsongen innebar ett stort genombrott i Elitserien för en av VBK:s spelare. Jesper Jonsson inledde säsongen mycket lovande, var bland annat hela planens kanske bästa spelare i förlusten borta mot Bollnäs, men liksom hela VBK tappade Jonsson formen. När säsongen avslutades var dock Jesper en av de hetaste i hela Elitserien och spelade bandy på en mycket hög nivå. Jesper låg bakom nästan alla mål mot Tillberga, gjorde fler poäng än Edlund, Löfstedt och Berlin i matchen mot Sandviken och var en gigant i båda kvalmatcherna – speciellt den första. Där gjorde Jesper fyra mål och hans formtopp bidrog till att hålla kvar VBK. Det är inte annat än att jag är tacksam för att han har kontrakt även över nästa säsong.

Säsongens bästa ögonblick, plats 2:
15 februari 2012, Sapa Arena. Vetlanda BK har varit det bättre laget nästan hela matchen hemma mot Kungälv. Trots detta leder Kungälv med 2-1. Plötsligt slår Stefan Nordén till med en fantastisk passning till Daren Richardson som gör ett konstmål i en klass för sig. Jag är nöjd med en poäng när VBK får hörna. I kalabaliken framför mål slår en av de yngsta med kanske störst hjärta till, Erik Ivarsson. 3-2 till VBK och det gick inte att ta miste på den glädjen Ivarsson utstrålade efter målet och vad det betydde för honom och VBK.

Den där matchen mot Kungälv säkrade i praktiken kvalplatsen för VBK. Jag minns skillnaden på hur jag mådde dagen efter jämfört med innan matchen. Det var återigen den stora lättnadskänslan som dominerade, mer än glädje. Jag har engagerat mig helt och hållet i säsongen, Jag har mått så dåligt så många gånger men plötsligt kunde jag kosta på sig att må oförtjänt bra, bara för att Erik Ivarsson lyckades peta in en boll i slutminuten. Den här säsongen har jag mer än någonsin insett hur mycket det där lilla betyder, för visst är det i det stora hela väldigt oväsentligt det här med bandy. Men när man bryr sig så mycket, när man är supporter ut i fingerspetsarna så blir det lilla så otroligt viktigt.

Det blev alltså ett kval till slut, för även om Kalixs hopp levde in i sista omgången så var det aldrig nära att norrbottningarna skulle hämta in poängen och målen i sista omgången. VBK fick spela det där kvalet som varit minimum hela säsongen och skulle ta sig an Gripen Trollhättan. Jag vet inte hur många gånger jag läste och hörde i olika medier om hur stor skillnaden är mellan Elitserien och Allsvenskan och VBK skulle promenera hem segern. Jag trodde på det och vaggades återigen in i en falsk trygghet. VBK:s segrar i alla måstematcher lugnade också och jag var inte ett dugg nervös dagarna innan match. Det kan jämföras med inför Tillberga-matchen då jag var nervös i fyra dagar. Nervositeten kom dock exakt fyra timmar innan matchstart den 29 februari. Då gav min kropp upp. Plötsligt var jag ett vrak som egentligen inte alls ville åka till Trollhättan, bara åka hem och gömma mig till lördageftermiddag.

Jag åkte till Trollhättan och väl där fick jag vara ännu mer nervös eftersom även spelarna uppträdde nervöst. Nu gick det bra till slut, tack vare Jesper Jonssons fyra mål och där skillnaden mellan serien syntes i försvarsspelet och effektiviteten i anfallsspelet. Skillnaden var dock inte så stor och Gripens hopp fanns trots allt kvar inför returen, även om det var litet. I returen inledde VBK strålande med ledning 3-0, innan Gripen kom tillbaka och skapade ny nervositet. Anatoly Suzdalev hade dock lyft sig i slutskedet av säsongen, precis som hela laget, och slog till med individuell briljans fram till 4-3. Sen var det inget snack om saken, glädjen kunde börja.

Säsongens bästa ögonblick, plats 1:
3 mars, 2012, Sapa Arena. Det är två minuter kvar av säsongens sista match, VBK leder med 6-3 och har säkrat nytt Elitserie-kontrakt. Kullen Fans skanderar ”Skorven, Skorven, ge oss en sång”. Jonas Persson lyfter på hjälmen och svarar ”VBK är dom bästa!” till klackens stora förtjusning. Minuterna senare befinner sig ”Skorven”, medspelarna och hela Sapa Arena i ett enda stort glädjerus.

Målsättningen med säsongen var avklarad och återigen var det mer lättnad än glädje. Ja, hos alla utom hos den helt saliga och överlyckliga Erik Ivarsson som återigen visade hur mycket han älskar Vetlanda BK med ren och skär glädje. Det var överhuvudtaget mycket kärlek i Sapa Arena den där lördagseftermiddagen och just där och då var det värt att gå i genom allt det jobbiga, allt lidande och allt tråkigt under säsongen. Man kan säkra nytt kontrakt i Elitserien genom att vara klart bättre än bottenlagen men samtidigt inte tillräckligt nära att hota slutspelslagen. Man gör 26 omgångar med toppar och dalar och avslutar med en känsla av att något saknas. Eller så säkrar man nytt kontrakt som VBK gjorde och för den euforin som säsongsavslutningen innebar kan det vara värt det någon gång ibland.

Men jag orkar inte med ytterligare en säsong där är VBK är fantasilösa, ihåliga och rakt i genom dåliga. Jag orkar inte med en säsong till med kniven mot strupen i varje match efter jul och en säsong där man ger upp så många gånger att man tappar räkningen. Det måste bli en förändring i Vetlanda BK till nästa säsong. Vi är inte nykomlingar, vi är en av de klubbarna med flest säsonger i Elitserien men vi måste agera som en nykomling till nästa säsong. Uttalanden från klubben att man vill förstärka i varje lagdel är helt rätt. VBK måste stärka upp halvpositionen om inte Rinaldo kan prestera max, måste värva en mittfältare för att fylla tomrummet efter Morokov och Nordén och framförallt – VBK måste värva en utpräglad hörnskytt. En spelare som kan göra de lätta hörnmålen och det ska gärna vara en anfallare.

Vetlanda BK klarade av säsongens mål och den här säsongen kan man inte begära mer. Man kan inte begära mer av ett lag som låg sist efter halva serien och dömdes ut av alla möjliga förståsigpåare och som till och med vi supportrar gav upp hoppet om emellanåt. Men till nästa säsong måste vi kunna begära mer. Vi kan inte gå in i ytterligare en säsong som nedflyttningskandidat, vi måste höja blicken och sikta mot nya mål. Vi har en fantastisk hall och en fantastisk publik, vi har en Talangfabrik som aldrig slutar leverera, vi har stort hjärta i föreningen och vi har egentligen alla förutsättningar för att bli ett slutspelslag igen. Nu är det dags att laget och tränarna höjs till slutspelskvalitet. VBK har ett stort jobb framför sig och nu ser jag fram emot en Silly Season där känslorna återigen får börja åka berg- och dalbana. Men det känns bättre i år, när inte hela startelvan sitter på utgående kontrakt.

Jag har skrivit ett antal gånger i de här tre delarna att jag har gett upp vid olika tillfällen. Tappat hoppet om fortsatt Elitserie-spel. Där och då är det en sanning, men med perspektiv på säsongen tror jag att den uppgivna känslan bara är ett uttryck för frustrationen som man känner när man ser sitt lag bli totalt utklassade. Det hjälpte oftast att sova på saken. Dagen efter kände jag plötsligt hopp igen och en tro på framtiden. Så är det att vara supporter. Sorg är det pris man betalar för kärleken.

Från den här säsongen bär jag med mig många minnen, både positiva och negativa. Den här säsongen har ökat mitt supporterskap och min kärlek till klubben Vetlanda BK. Hela klubben och supportrarna har gått i genom det här tillsammans och det sägs att det som inte dödar, det härdar. Det har varit en säsong där VBK har varit utdömda och nederlagstipade, men i slutändan stod man där som segrare tillsammans med alla oss supportrar i en enda stor kärlek. Hur otroligt det än låter så känns det på något sätt som att Thorsten Flinck skrev en låt om VBK i Melodifestivalen…

När löpsedlarna flaxar vilt, och mitt liv fläks ut för er
När olyckskorpar kraxar är mitt svar en upplyst scen
Och det är för dig som jag gör min entré

För jag reser mig igen, ah jag reser mig igen
När jag ser in i dina svarta ögon då ser jag mig i dig

Slutligen, tack Jonas, Fredrik, Viktor, Simon, Pontus, Jesper, Joakim, Philip, Andrei, Fredrik, Andrej, Konstantin, Erik, Daren, Björn, Anatoly, Daniel, Stefan, Filip, Christian, Andreas, Mattias, Sergej, Stefan, Musse, Agne, Per, Niclas, Oliver, Torbjörn, Lars-Göran och Andreas för era insatser i Elitserien den här säsongen. Tack för allt, för att ni klarade av målsättningen och för att VBK spelar i Elitserien även nästa säsong.

Säsongens sista ögonblick:
3 mars 2012, Sapa Arena. Efter att ha varit och delat glädjen i VBK:s omklädningsrum gick jag genom arenan till parkeringen. Kom på att banderollen satt kvar på läktaren, så gick upp för att ta med den därifrån. Det var helt tyst i arenan. Det finns en viss känslostämning på idrottsarenor eller teaterscener efter en match eller föreställning där energin varit maximal från både aktörerna och publiken. Plötsligt är det bara tyst. Men det är en tystnad utöver det vanliga. En tystnad med innehåll. En tystnad man kan njuta av. Jag njöt av tystnaden – och att säsongen var över.