Utvärdering och terapi - del 2: Stolt, men inte nöjd
Stolt - men inte nöjd. Per Nuder har skrivit en bok som heter det. Stefan Sundström har skrivit en låt som heter det. Ingen handlar om Vetlanda BK:s säsong 2011/2011, vad jag vet. Men det är ändå en bra beskrivning av hur jag som supporter känner för VBK:s säsong.
Vetlanda BK gjorde en bra säsong. Man tog poäng av alla lag förutom överlägsna serievinnaren Sandviken. Man tog precis som förra säsongen 25 poäng. Man placerar sig en placering högre än förra året. Man gjorde fler mål än förra säsongen, 123 mot 118. Många unga spelare tog stora kliv framåt. Främst tänker jag på Philip Lennartsson, Jesper Jonsson, och Joakim Andersson. Flera rutinerade spelare gjorde bättre säsonger i år än förra året, exempelvis Patrik Gustafsson, Johan Löfstedt, Fredrik Rinaldo och Tomas Knutson. Länge var slutspelsplatsen inte bara inom räckhåll, den kändes nära. Eftersom det gör ont att något så nära kan vara så långt bort, är det ändå svårt att vara nöjd.
När Edsbyn i premiären gick från 2-3 till 11-4, kändes det som att det skulle bli en jobbig säsong för VBK. Inför säsongen hade bland andra jag uttryckt oro över den väldigt tuffa inledningen. Men när VBK lyckades hemmaslå såväl Villa som Bollnäs vändes den till något positivt. När man dessutom fick med sig en poäng från Söderhamn hade man istället för befarade noll poäng, fem poäng inför matcherna mot förmodade bottenkollegorna Tillberga och Boltic. Då VBK lyckades vinna dessa båda innebar det att Vetlanda BK for till Zinkensdamm för en match som med lite (eller kanske mycket) god vilja kunde kallas för toppmöte.
Även mot Hammarby lyckades VBK ta poäng. Man hade till och med ledningen under stora delar av matchen. Därefter gick emellertid VBK in i en period med dålig poängutdelning. På de sex nästkommande matcherna tog VBK enbart två poäng. De dubbla förlusterna mot Sandviken, där man åtminstone på bortaplan kunde tagit poäng, är kanske inte mycket att säga om. Men man lyckades inte avgöra jämna matcher mot lag på undre halvan. Mot såväl Sirius som Västerås kunde, eller kanske skulle, en poäng varit två. Mot VSK vändes ledning 3-2 och straff till underläge 3-4 på bara några minuter innan Tomas Knutson kunde kvittera. I Uppsala gick VBK till ledning med 3-1 för att sedan låta Kalle Spjuth kvittera till 3-3. I Kungälv avgjorde hemmalaget sent och i Haparanda missade VBK flera klara chanser.
I ingen av dessa matcher var resultatet orättvist. Men ska man gå till slutspel räcker det inte med att vara med i alla dessa matcher, man måste ta poäng också. När marginalerna till slutspelsplats blev så små som de blev är det lätt att tänka tankar som ”Tänk om PG satt den där straffen mot VSK”, ”varför skulle SAIK sätta de där två hörnorna direkt efter pausen”, ”varför ska både Kungälv och Sirius göra mål i slutminuterna på ett frislag som först inte verkar farligt men ändå styrs in”. Det ger inga poäng, men tjänar som terapi. Nu är det ju så att marginaler ofta jämnar ut sig över en säsong och att marginaler har med skicklighet att göra. VBK hade behövt dessa marginaler, eller skicklighet.
Marginalerna hade man i och för sig med sig i annandagsmatchen mot Vänersborg. Och på 2010 års sista dag gjorde man en av säsongens bästa matcher, när man bortaslag Västerås med 5-2. Men det visade sig att det faktiskt blev VBK:s sista riktigt bra match under säsongen. VBK orkade inte prestera på samma sätt efter nyår. Många VBK-spelare tappade form och VBK tappade fart under 2011. Fredrik Rinaldo var inte riktigt lika briljant som i säsongsöppningen, Jonas Persson spikade inte igen lika ofta, PG tappade lite form, Joakim Andersson kunde fullt försteåligt inte hålla uppe sin smått fantastiska poängproduktion. Att Jesper Jonsson växte för varje match räckte liksom inte då.
VBK gjorde förvisso vad man skulle när man slog Vänersborg, Boltic och Haparanda. Det var viktigt att ta poäng mot Sirius i Målilla. Men förutom den i praktiken betydelselösa avslutningsmatchen mot Edsbyn tog VBK under 2011 inte några poäng som man inte riktigt förväntade sig. När man inte heller lyckades hemmaslå Kungälv, då blev det inget slutspel.
Ingen av matcherna kan pekas ut som den match där VBK skulle tagit fler poäng (även om hemmamatchen mot Kungälv ligger nära till hands). Jag konstaterar bara att det hade räckt med tre poäng ytterligare för att nå slutspel, och att Vetlanda hade många chanser att ta dem*. Men gjorde det inte.
Hade någon i september erbjudit mig en niondeplats hade jag tagit erbjudandet. (Egentligen är ju det här ett helt meningslöst sätt att tänka, för att det låter som att VBK då skulle få en niondeplats utan att spela matcher, och det är ju matcherna som är det roliga att följa. Att bra mötas av beskedet ”VBK slutade nia” ger ju inte upphov till någon spänning, glädje eller besvikelse. Allt det som är kul med att följa ett lag. Så jag skulle nog inte ta erbjudandet. Men det finns en del talesätt, där man inte behöver fundera över dess exakta innebörd). Men i slutet på februari, när jag tänker tillbaka på säsongen, är jag förvisso stolt över att heja på VBK som med små resurser, unga spelare och stort hjärta gjort en utmärkt säsong. Men när jag ser ett fantastiskt slutspel, då vill jag så gärna att VBK skulle varit där.
Dels för att det skulle varit roligt här och nu. Men också för att det hade varit så viktigt för den framtid som vi hoppas är ljus och vår.
*De matcher som inte länkas i texten kan läsas här:
Hammarby hemma
Tillberga borta
Broberg i Oskarshamn
Bollnäs borta
Villa borta
