Krönika: Det fina med VBK är att vi alltid kommer tillbaka
Jesper Jonsson lämnar VBK och jag känner mig så besviken. Men jag finner tillförsikten i att Vetlanda BK är en klubb som alltid kommer tillbaka.
Förra veckan vaknade jag till glädje när nyheten om Johan Löfstedt var det första jag läste på min telefon. I dag vaknade jag till besvikelse när nyheten om Jesper Jonsson var det första jag läste. En landslagsmittfältare in, en blivande landslagsmittfältare ut. Och även om jag innerst inne kan förstå Jesper Jonssons beslut så kan jag inte heller dölja besvikelsen att han väljer att lämna VBK just denna säsong. Hade han lämnat efter fjolårets mardrömssäsong där han ändå var den som såg till att vi klarade oss kvar hade jag förstått det mer. Unnat honom det. Nu, när VBK äntligen spänner musklerna igen, känns det som att Jesper inte ger klubben en ärlig chans. Han pratar om en ny utmaning – VBK 2013/2014 kommer vara en annan utmaning än de två senaste säsongerna.
Det går att älta hur bra VBK hade kunnat vara med ett mittfält bestående av Löfstedt och Jonsson. I vissa avseenden kanske bättre än det milsvida breda mittfältet som Hammarby nu ställer upp med. Men det är ointressant. Jesper har valt att lämna oss och min besvikelse till trots – jag är tacksam för det han har gjort för VBK, framförallt de två senaste säsongerna. Och ännu viktigare, välkommen tillbaka till VBK i framtiden.
Avundsjuk och bitter bonde
För det fina med VBK är att vi alltid kommer tillbaka. Även i stunder när det ser som mörkast ut reser sig VBK, reder ut situationen och med småländsk trägenhet lyckas vända till något positivt. Det är svårt att förstå för de som spelar semifinal säsong efter säsong – även om laget förlorar sex SM-finaler på åtta säsonger – att förstå hur det är att vara ett lag som VBK. Hur det är att åka ur högsta serien, ta sig tillbaka, kämpa för att etablera sig, kvala sig kvar, värva en världsmålvakt och få upp hoppet igen, kämpa för slutspel, göra en nysatsning som inte leder någonstans och sedan kvala sig kvar med kniven mot strupen två år i rad. Hur det är att ta fram talang efter talang, blivande Elitserie-stjärnor, som efter ett par säsonger lämnar för någon av de där semifinalklubbarna. Hur det är att vara en ”avundsjuk och bitter bonde”.
Jag är gärna avundsjuk, gärna bitter och med min småländska dialekt kan jag inte förneka mitt bondeskap, bara så länge jag har vetskapen att VBK alltid kommer tillbaka. Hur det än har sett ut de senaste säsongerna så är vi kvar i Elitserien och kan fortsätta satsa på den. Vi har möjligheten att få plocka hem en egen produkt och en Nässjö-son som spelat större delen av seniorkarriären i VBK till nästa säsong, två spelare av absolut högsta Elitserie-klass. Den möjligheten ges bara till klubbar som har möjligheten att komma tillbaka. Vi var nära att åka ur när de två lämnade, men lyckades vända på situationen och komma tillbaka. Hade vi åkt ur hade Johan förmodligen stannat i Sandviken och ”PG” spelat i Nässjö vid det här laget.
I klubbar som VBK, som alltid kommer tillbaka, kommer det alltid nya stjärnskott. Förmodligen heter de Daniel Johansson eller Filip Bringe och kanske slår de i genom redan nästa säsong. Kanske sitter vi här om tre år och känner besvikelse över att Daniel väljer att gå till en annan klubb i Elitserien samtidigt som Jesper Jonsson vänder hem igen och Johan Löfstedt förlänger kontraktet med två år. Kanske, det är för tidigt att spekulera i. Men så länge VBK är en klubb som alltid kommer tillbaka så känner jag en trygghet i att den tankegången inte alls är omöjlig.
Johan sände rätt signal
Huruvida VBK är en klubb som inom överskådlig framtid kommer tillbaka till SM-finalen återstår att se. Johan Löfstedt sände med sitt treårskontrakt den signalen som alla måste förstå, en satsning tar tid. Det räcker inte att slänga in två nya spelare en säsong och med det tro att vi automatiskt spelar slutspel. VBK har påbörjat en resa mot att åter bli ett slutspelslag och jag är övertygad om att vi kommer komma tillbaka dit, men det är frågan om när.
Det är fortfarande många kontrakt som måste förlängas från förra säsongen, tänker inte minst på de två försvararna Lennartsson och Sannikov. Sen blir det intressant att se hur VBK resonerar om mittfältet utan Jonsson. Ska platsen fyllas av nya kontrakt för Suzdalev och/eller Rinaldo? Eller ska någon spelare värvas? Och vad händer på anfallssidan? Tillåter vi oss att leva ytterligare på hoppet så stängde Christoffer Edlund inte dörren helt för en hemvändning. VBK kommenterar ingenting innan det är klart, så tills vidare kan vi bara nervöst spekulera.
Min förhoppning är givetvis att övriga nyckelspelare som sitter på utgående kontrakt väljer att stanna och ge VBK:s nysatsning den ärliga chansen den förtjänar. Det är med tillförsikt jag ser fram emot att VBK ska börja komma tillbaka nästa säsong igen, börja bli ett lag att räkna med igen. Och det är med glädje jag ser fram emot att resten av mitt liv känna tillhörigheten till en klubb som alltid kommer tillbaka. Ett supporterskap är en långsiktighet som till och med slår ett treårskontrakt.
Till sist…
…det här med kaptensbindeln är en förbannelse i VBK, det har vi konstaterat många gånger förr. Efter Marcus Bergwall, Per Einarsson, Patrik Gustafsson och Stefan Nordén är nu Jesper Jonsson den femte i kaptenen rad som lämnar efter en säsong med bindeln. Ska Johan eller ”PG” ta bindeln nästa säsong för att med sin långsiktighet bryta förbannelsen? Eller kommer förbannelsen bryta deras kontrakt?
