Krönika: Efter en löjlig säsong väntar en ödessäsong
Silly season är snart slut. Vilket är ett utmärkt tillfälle att börja oroa för sig nästa. Samt fundera lite över Skirö AIK, juniorer och att det är lättare att med hjärnan än hjärtat förstå att Christian Mickelsson är en förlust.
Visst. Det är några månader kvar innan säsongen drar igång och VBK:s trupp behöver inte vara spikad. Att jakten på ytterligare en försvarare pågår är ingen vågad gissning (vågar man hoppas på en ”Sannikov-värvning”?). Men i stort sett är det nog den trupp som VBK nu har som kommer vara den som försvarar de gulsvarta färgerna säsongen 2015/2016.
Jämfört med föregående säsong är det naturligtvis en sak som är extra tydlig – rutinen har försvunnit. Med Mickelsson, Hvornum, Hauska, Persson och Suzdalev försvann 168 år, dryga 50 landskamper, tre SM-guld och massor med erfarenhet. Kvar finns ett lag med en snittålder på 22,7 år och där Anderas Lysell född 1985 är lagets äldsta spelare.
Detta inför en säsong som jag känner är en av de viktigare på länge.
För två år sedan gjorde VBK en satsning, med värvningar av Löfstedt, Hvornum , Hauska samt Thulin, och med kvartsfinal som ett delmål. Tommy Österberg blev tränare. Men det saknades ändå något. En Christoffer Edlund (hur nära det var är det väl bara Chrille själv som vet, men nära ska det ha varit), eller att Jesper Jonsson stannat kvar.
Även om säsongen 2013/2014 inte var någon jätteframgång gick VBK trots allt till slutspel och kvartsfinalerna mot Hammarby gav hopp.
Förra säsongen missade så VBK slutspel. Tommy Österberg hoppade av. När nu Jesper Hvornum och Tomi Hauska båda flyttat österut är Johan Löfstedt det enda synliga tecknet på satsningen från två år sedan.
Inför kommande säsong har VBK i mitt tycke värvat bra. Patrik Johansson är sannolikt den bästa, realistiska, mitt/halv-värvningen VBK kunde göra. Tobias Nyberg var under fjolårets försäsong Villas stora utropstecken och när jag ser en startelva framför mig innehåller den mer potential än frågetecken, de dagar jag är på bra humör. Därtill har man stärkt upp ledarstaben. Från att Tommy Österberg varit ensam ansvarig har VBK nu Jonas Claesson, Sigge In-Fa-Lin och Ulf Bernström i ledarstaben.
Men truppen är tunn. Klasspelare har försvunnit på alla positioner. Uppåt i tabellen är Broberg det enda lag som VBK med någon trovärdighet kan aspirera på att komma före. Men underskatta Broberg har folk gjort i några år nu. Bakom VBK lurar Kungälv och Kalix.
En säsong där flera spelare tar några steg ytterligare i sin utveckling, och det kan kanske bli slutspel. Men en säsong med några skador, lite grus i maskineriet, och det kan bli kval. Ett sådant kommer VBK såklart klara. Men sedan väntar den riktiga mardrömmen. Nästa vår.
Då har Joakim Andersson, Johan Löfstedt, Daniel Johansson, Philip Lennartsson och Erik Ivarsson utgående kontrakt (samt några spelare med plusår, jag vet aldrig riktigt vet hur många de är).
Visst, det är spelare som alla har stort VBK-hjärta. Men det är också spelare som i de flesta fall kan välja att spela i lag som går till semifinal. För dessa spelare kommer det vara avgörande att de tror på VBK framöver – att VBK är på väg i en riktning som spelarna kan tro leder till regnbågens slut där åtminstone en semifinalplats väntar. Sådan tro kommer av en framgångsrik säsong. Så låt oss hoppas på en sådan. Annars är jag rädd för att slutspel för lång tid framöver blott är minnen, drömmar och något som pågår i TV:n (i bäst fall).
* * *
Vad det verkar drar Skirö-Nävelsjö sig ur allsvenskan på grund av spelarbrist. Tråkigt naturligtvis. Och förmodligen ett bevis för att det är alldeles för många lag i allsvenskan, vilket det nya serieförslaget råder bot på.
Skirös beslut är också olyckligt för VBK som nu inte har möjlighet att låta sina yngre truppspelare spela seniorbandy. Tyvärr var det en möjlighet VBK inte utnyttjade tillräckligt förra säsongen.
Att VBK har bra juniorlag vet alla. Men jag tror det hade varit bättre för de juniorer som tillhör A-truppen men som inte får spela kontinuerligt att spela med Skirö i allsvenskan istället för att åka buss och vinna stort med juniorlaget.
Mitt förslag hade därför inför kommande säsong varit att låta juniorer som inte får mycket speltid i A-laget ha Skirö som förstalag, och endast spela juniorbandy sporadiskt fram till slutspelet. Kombinationen av att spela få minuter i A-laget och vinna juniormatcher överlägset tror inte jag är utvecklande. Rutinen från seniorbandy är det däremot.
Men denna chans har nu gått VBK om intet. Hade det funnits ett bättre samarbete mellan VBK och Skirö tror jag att Skirö kunde behållit sin plats i allsvenskan.
* * *
Det blev bara en säsong i VBK för Christian Mickelsson. En bra anfallare, som skadedrabbad gjorde 22 mål och som säkert kommer göra en del mål för Bollnäs. Trots detta har jag svårt att sörja hans flytt. Han kom sent förra säsongen, han gav understundom ett lojt intryck, kostade massvis med pengar varje månad, och jag räknar till åtminstone tre tillfällen där han missade frilägen när VBK hade ledning och sedan tappade poäng.
Det är klart att jag låter bitter. Men nu får VBK pengar för att han flyttar. Och en kan ju hoppas att Andreas Lysell fortsätter sitt fina målsnitt per spelad minut, och att Filip Bringe tar den chans han nu kommer få. Men det går inte att förvänta sig.
Kvalitetsmässigt är det kanske därför ett bakslag att Mickel lämnar. Känslomässigt gör det mig inget.
Tomi Hauska, Jesper Hvornum, Anatoly Suzdalev och Jonas Persson, dem kommer jag däremot sakna med hjärtat. Det hade varit roligt att se Hauska en säsong till – det fanns mer i den spelaren. Jesper Hvornum en offensiv back som var rolig att se. Suzdalev tillhör dem som räddade VBK kvar 2012, inte minst med ett hattrick bort mot Tillberga, och kommer för alltid ha en särskild plats hos mig. Och Jonas Persson har räddat VBK fler gånger än jag kan räkna. Av någon anledning är det framför allt en matchvinnande benparad en annandag mot Vänersborg jag minns bäst.
