Vemod, stolthet, en gnutta insikt
En resultattavla som visar 6-2. Regn i strålkastarljus. Spelare och supportrar som tackar varandra för matchen. För säsongen. Johan Löfstedt kastar upp sin klubba till klacken. Erik Ivarsson dröjer sig kvar lite extra. De gulsvarta flaggorna får ligga kvar där på läktaren. Ännu en säsong till ända. Jag dröjer mig kvar på läktaren. På området. Traskar hemåt. Hela kvällen fylls med en känsla av vemod.
Det var liksom inte så mycket att säga om matchen igår. Det går att peka på hur de två första Hammarbymålen kändes något slumpartade, att PG hade ett ribbskott vid 1-3. Men Hammarby var bättre och tyngre. VBK hade i andra halvlek inte mycket kraft att ta till i sin jakt på reducering och kvittering. Det är naturligtvis ingen slump att Hammarby vinner alla tre matcherna. De har fler bra spelare. De är vana att vinna matcher. VBK har en bit kvar och var kanske, när allt kommer omkring, inte så nära att vinna som vi ibland vill tro. Men laget har tagit stora steg framåt. "För ett år sedan låg vi under mot Tranås", som Söderman sms:ade strax innan slutsignal igår.
Själva anledningen till att följa ett lag är för mig att det ger kickar och känslosvajningar. De absolut tråkigaste säsongerna är de som slutar med ett jaha. En bit in i denna säsong var jag rädd att detta skulle bli en sådan säsong. Kampen om slutspel var förvisso spännande. Men det kändes som att det var en 0-3-förlust i kvarten som stod på spel. Var det verkligen något att kämpa och vara nervös över?
Det finns fördelar med ett slutspel. Rationella fördelar som en extra hemmatch och där till hörande publikintäkter. Möjlighet att spela bättre försäsongsturneringar. Det är dessutom enklare att locka nya spelare till ett slutspel. Men det jag helt hade glömt bort var vilka känslomässiga kickar ett slutspel ger.
Inför första matchen på Zinkensdamm pratade jag och Söderman om att allt som inte var 1-7 efter en halvtimme (med referens till vad Sandviken gjort mot Broberg dagen innan) var en framgång. Det var väl en försvarsmekanism antar jag. Innerst inne fanns naturligtvis en förhoppning. Om att VBK skulle kunna skrälla. Åtminstone ta en match.
VBK vann inte någon match. Men de gav oss en vecka extra med tro, hopp och kärlek. En festkväll i Sapa Arena. Några minuter här och där då drömmen om en skräll faktiskt levde. Starka känslor gentemot motståndare och domare. Ett stort vemod över att säsongen är över och att det inte blir en hemmamatch på söndag. En känsla av stolthet över vad våra spelare gjorde på isen.
Kort och gott en vecka med mycket känslor. Just själva skälet till att det är så roligt att hålla på ett lag. Den senaste veckan har det varit oerhört roligt att hålla på Vetlanda BK.
Tack.
