Vetlanda Bandyklubb 70 år
En decemberdag 1944 träffades en grupp män hemma hos Evert Jarl på Långgatan för att starta en bandyklubb. Rent formellt startades föreningen på Frida Brandels konditori på Storgatan 11. Exakt vilken dag tycks vara oklart, men 6 december 1944 brukar anges som Vetlanda Bandyklubbs födelsedag.
Det var inte Vetlandas första förening med bandy på programmet, bland andra hade både Vetlanda FF och Hvetlanda GIF ägnat sig åt sporten. Och vid denna tidpunkt utövades sporten på orter utanför Vetlanda, i VBK:s första match, på nyårsdagen 1945, spelade man 4-4 mot Flugeby. Övriga matcher spelades mot Bäckseda och Ekenässjön, och Kvarndammen, ungefär tre långa lyror från Sapa Arena, var hemmaplan.
Man kan inte riktigt säga att vägen till Sveriges topp var spikrak. De första åren var det seriespel eller vänskapsmatcher mot lokala lag, att läsa igenom resultat- och serietabeller från denna tid är att åka på en resa till vad som känns som varje ort på Småländska höglandet. Och när Vetlanda harvade runt i div 4 i mitten av 50-talet var det tal om att lägga ner föreningen.
I stället påbörjades en satsning uppåt seriesystemet. Med hjälp av en blandning av nyförvärv från Nässjö - för att nämna två, först Owe Svensson 1957, och Nicke Bergström året efter - och spelare från ungdomslagen så genomfördes en resa som gjorde att Vetlanda Bandyklubb debuterade i högsta serien säsongen 1960-61. Som hämtat ur böckerna om Åshöjdens BK, innan de ens var skrivna.
Vetlandas åkte ut efter att ha bara vunnit en match, 5-2 hemma mot Slottsbron i sista omgången. Därefter ägnade man de närmaste 20 åren till att åka jojo upp och ner mellan division 1 och division 2. I slutet av 70-talet inleddes en ny satsning, en som skulle göra Vetlanda till ett stabilt lag bland eliten. Satsningen liknade den från slutet av 50-talet - men denna gång kom nyförvärv som Timo Serenius och Leo Segerman från Finland, och bland de hemvävda spelarna hittas namn som Per Lennartsson, Patrik Johansson, Anders Freijd och bröderna Klingborg.
Säsongen 1981/82 slutade Vetlanda sexa i den södra Allsvenskan, bland annat vann man mot Boltic hemma på Tjustkulle. De två nästföljande åren slutade Vetlanda fyra, och åkte ut mot Sirius respektive Selånger i kvartsfinalerna. 84/85 vann VBK södra Allsvenskan för första gången, men förlorade mot Motala i semifinalen.
Någonstans här såg jag mina första bandymatcher. Mitt första bandyminne är från semifinalerna 1986, när Ingemar Aavas Selånger betvingades i semifinalen. Vetlandas första besök på Söderstadion, och första SM-guldet, fick jag inte se - jag är fortfarande bitter. De två nästföljande finalerna Vetlanda spelade, 1988 och 1989, fick jag åtminstone bevittna på plats, men vad hjälpte det när Boltic och Västerås var för bra.
90-talet började lika ljust som 80-talet slutat, men finalbesöken kröntes med vinster där Per Lennartsson och Jonas Claesson spelat avgörande roller. Det blev två finaler till, innan någon tyckte att det var dags att visa att Vetlandabandyn var dödlig. Ljuset förbyttes till totalt mörker när VBK ramlade ur Allsvenskan 1998/99.
Det blev dock bara ett år i en lägre serie, inte minst för att Sami Laakkonen valde att stanna kvar och ta Vetlanda tillbaka. Vad som hänt sedan dess är väl mer nutid än historia, spelare - stora spelare - har kommit och gått, och i vissa fall kommit tillbaka till en ny byggnad. Det har varit ljuspunkter, det har varit motgångar och det har varit ångest. Men jag tycker mig se en sjuttioåring som växer.
Grattis på födelsedagen, Vetlanda Bandyklubb.
