" End of Silence "- Lovén Calling
Det passar fint att bryta tystnaden efter en match som igår. Swansea expedierades på ett formidabelt sätt. Normal så är Swansea är en spelskicklig motståndare med både idé och bra spelare att genomföra den.
Men det räcker inte när våra killar i blått är på spelhumör. Vissa av kombinationerna igår var av den art som vi inte sen ”sexy footballs” dagar. Det var konst av yppersta klass när spelare som Oscar och Costa fick showa loss som om det vore en uppvisningsmatch. Hazard miniminivå är numera fantastisk men han förtjänar att nämnas i egenskap av kreativt nav och spelar vi som igår kan jag inte se City kunna utmana oss på Stamford Bridge om 2 veckor.
Det känns hursomhelt väldigt bra just nu. Till skillnad från några veckor sen och det blir samtidigt min övergång till nästa stycke.
A History of rivalry.
Jag har alltid haft ett stort intresse av fotbollshistoria. Gärna utanför det rent resultatmässiga. Som arenan, fansen och rivalitet och vad som driver dem.
Fulham och Arsenal röstade emot vårt inträde till ligan( Arsenal fuskade även till sig en plats i högsta divisionen trots att de egentligen skulle bli nedflyttade. Men tack vare andra lags fusk så fick de stanna kvar) Så dom är naturliga. Millwall är enklare då den började med att våra lags firmor gjorde upp om vilka som var den värsta. Samma sak med West Ham även om den historien började innan 70-talet. Rivaliteten med Tottenham är mer komplex om man ser det ur ett historiskt perspektiv men jag kom närmare dess kärna för ett par veckor sen när jag bjöd in maken till en arbetskamrat att se matchen ihop med mig.
Jag hade träffat honom i all hast några gånger. Trots det hade våra möten alltid slutat i haranger, gliringar och nedsättande kommentarer.
Eftersom nivån redan var etablerad och förolämpningarna hade utväxlats med glimten ögat gav jag min arbetskamrat en vägbeskrivning till mitt hem och en inbjudan till samkväm under matchen.
Dessutom var han en gammal firmakille som funnit ljuset i en svensk kvinna vilket givetvis skulle hjälpa mig att få en annan infallsvinkel.
Jag hade självklart inte glömt vem/vad som kom på besök. I dörren mötte en skylt med orden ” Does your rabbi knows you´re here” I hallen fick han höra ” The shit from Tottenham went to Rome to see the pope” och väggen var prydd med Flo´s som böjer sig över Walker efter hattricket i 1-6 matchen.
John ( Han får heta så) Skrattade o replikerade snabbt med ” A quid for a club” och ” We hate Chelsea rent boys” och tog en stor näve av baconchipsen från skålen. Vi hade en timme att slå ihjäl innan avspark så ölen öppnades och samtalet gled snabbt in på rivaliteten mellan våra lag.
Jag är uppväxt med en intensiv avsky mot Tottenham. Både från engelska och svenska vänner. Det finns lika många förklaringar till varför och det går inte att greppa. På den frågan svarade John att Arsenal är en rivalitet man växer upp med. Speciellt i familjer med föräldrar som hållt på Tottenham. Rivaliteten med Chelsea fanns hos dem också men inte lika intensiv. Detta ändrades på 70-talet. Han vet inte vad som satte det igång men han kom ihåg att plötsligt fanns det folk i hans närhet som ville slåss med Chelseafans eftersom de hade dåligt rykte.
John fortsätter ” Om hatet mot Arsenal fanns i generna så var hatet mot Chelsea något man lärde sig och att det för många var ett intensivare hat än det hat det vi hade mot Arsenal”
Jag svarade att jag alltid fått höra Arsenal-Tottenham var de största rivalerna och att rivaliteten mellan Chelsea-Tottenham alltid varit sekundär.
”Chelsea hade en firma som var ökänd, de hade fans som stormade våra sektioner under match och det var alltid stökigt när vi spelade mot er. Självklart tyckte vi inte om att bli påminda om alla förluster det men det var nog lika självklart för en Chelseafans att påminna oss om dem. Jag kan hitta lika många vänner som har Chelsea som nr 1 på listan över avskydda klubbar som jag kan hitta vänner som har Arsenal som nr 1.”
Jag visar John ett klipp från Youtube där Tottenham beskrivs av Marriner som ” A good fight beacause they never backed down from a fight”
John skrattar när han ser det och tycker kulten runt Headhunters är överdriven. Men håller med. Bland Yidarmy var matcherna mot Chelsea alltid säsongens höjdpunkt.
Han poängterar att vi visserligen pratar om hat och att fotbollen egentligen borde vara förbrödrande men samtidigt så säger han att Chelsea och Tottenham aldrig kommer sluta att tycka illa om varandra. ” Vi passar helt enkelt inte ihop”
Hat är även ett stark ord. Mellan mig och John fanns det inget sådant även om rösten hade höjts några gånger. Vi baserade vår fiendeskap på laget vi hade valt det gjorde att det spillde över på hur vi uppfattade den andre som människa.Ett misstag ganska lätt att göra men ändå. Vi hade det trevligt och desto mer vi pratade om rivaliteten mellan Chelsea-Tottenham desto mindre retsamma blev vi mot varandra. Vi hade rivaliteten mot West Ham gemensam så det blev en icebreaker. Efter andra glaset Whiskey bekände John för mig och försökte beskriva den innerliga glädjen han kände när vi slog Arsenal med 6-0 och det på Wengers 1000 matchjubileeum. Jag skrattade med honom och svarade att det var en bra dag för oss båda.
Sen började matchen och resultatet vet alla redan om. Tottenham fick sin seger att göra en DVD av och John fick en betydligt trevligare avslutning på kvällen än vad jag fick.
Jag/vi kom inte sanningen om rivaliteten mellan våra lag på spåren. Jag antar att det är högst personligt vem man sätter högst på sin lista över lag som man ogillar och de erfarenheter man har av kontakt med dem.Mellan Chelsea och Tottenhamkollektiven finns det ingen kärlek.Jag kan säga att jag inte gillade Tottenham mer efter denna dag.
Förlusten har inte slutat svida. Jag ångrade bittert att jag gav John telefonnumret eftersom han inte slutade påminna mig om förlusten..Inte ens då Tottenham åter blev Tottenham slutade han att reta mig för trots att de fick stryk av Crystal Palace ( efter en ledning) så hade de ändå fått sin stund som världens bästa lag för en dag och minnet av kommer förmodligen räcka till tids ände.
Nu idag. När förlusten inte känns lika mycket ser jag förlusten som ett nödvändigt måste för att inte låta självgodheten ta överhanden för reaktionen i matcherna efteråt vittnar om att spelarna rannsakat sig själva och reagerat därefter.
***
Till sist.
Messi till Chelsea.
Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahah.
