Do it the Pompey way
Förlora mot jumbon, vinna mot ettan, förlora mot jumbon. Typiskt Pompey? Möjligt. Vad som är absolut typiskt Pompey är att göra saker lite svårare än vad som borde vara nödvändigt.
Självklart kunde man ha räknat ut på förhand att Pompey inte skulle klara av att spela mot Plymouth. Föra matcher är inte lagets grej denna säsong. Det är i den här typen av match som Ryan Hardie är världsbäst, och Hardie har en förmåga att göra mål på Pompey.
Det är klart det är svårt att säga något om en match som man följer genom Sofascore, men den låga frekvensen av tweets skvallrar om en händelsefattig tillställning. Pompey hade bollen 80 procent och Plymouth anföll en handfull gånger. Håll nollan, ta inga onödiga risker, behåll tålamodet och slå inte bort en passning nära mittlinjen, särskilt inte om en av mittbackarna inte är tillräckligt snabb. Sagt av John Mousinho, men inte gjort av spelarna. Felpass, snabb kontring och 0-1 på Plymouths andra anfall. Hardie hade redan fyrat av ett varningsskott som Nicolas Schmid hade räddat, men Schmid kunde inte göra något när Hardie hittade Mustapha Bundu strax innan paus.
Ok, men det är en halvlek kvar. Gå ut och kvittera, men framför allt, slå inte bort en passning nära mittlinjen. Hardie fick en tå på Marlon Packs passning till Ogilvie och stack direkt i djupet. Brytpassningen från Matthew Sorinola var perfekt och Hardie kunde göra 0-2. En fin prestation av honom mer än svagt av Pack ska sägas och hade det stått 0-0 hade han inte tagit risken.
Pompey fortsatte ha mycket boll utan att skapa något av värde. Sorinola drog på sig två snabba varningar och Adil Aouchiche hittade krysset med ett distansskott. Game on? Nej, elva minuters tilläggstid spelades av tack vare smart spel av Plymouth, som frustrerade hemmapublik och -spelare. Jag kan skriva en bitter text om att parkera bussen, men det vill jag inte. Jag vill se Pompey göra det Plymouth gjorde, åtminstone i några av de fem återstående bortamatcherna.
Det fanns en chans att bygga på den fina vinsten mot Leeds och återupprätta tiopoängsavståndet. Nu är det sju och Plymouth är med igen. Sedan en lurig bortamatch mot Preston innan det äntligen blir uppehåll. Men låt oss vända lite på det. Det fanns gott om fans som föreslog att vila spelare mot Leeds för att lägga allt krut på Plymouth. Det hade kunnat bli noll eller en poäng istället för tre på dessa två matcher. Varenda poäng räknas och för att få en mot Preston tror jag att en renodlad mittback behöver spela från start. Conor Shaughnessy eller Alexander Milosevic borde kunna starta mot Blackburn, men kanske det är läge att flytta in Connor Ogilvie i mitten och starta med Cohen Bramall till vänster?
Åtta poäng till för 50, men 48 kan räcka. Inför matchen, när det var tio matcher kvar att spela, noterade jag att inget lag hade färre än åtta poäng på sina tio senaste, och Pompey har inte haft en tiomatcherssekvens med sämre utdelning än åtta poäng. Det borde verkligen gå även om det är svårt att känna det just nu. Behagligt skulle det förstås aldrig bli och för några månader sedan hade vi nöjt oss med att ha chansen inför sista omgången.
