Champions League i Sevilla.
En krönika från en lycligt lottad CSSare som var i Sevilla och såg Betis matchen.
Testigo de um partido
Eller något i den stilen, om jag har fattat saken rätt?
Hello, hello, I am a Chelsea boy!
San Juares, Los Alcazares… Smaka på det, och ni känner smaken av spaghetti och western… Mumma, ja, och det är härnere i trakterna som Sergio Leone skapade poesi för duken. Närmare bestämt i Almeria. Härifrån Los Alcazares är det sex timmars bilfärd till Sevilla, men med landskap så underbara att du häpnar. Glömmer du någon form av kamera får du skylla dig själv som jag fick.
Enligt polaren som bor här nere så pratar de spanska med samma menlösa slang som Tyson pratar engelska i Sevilla. Men supportrarna har samma intensitet som han hade i slagväxlingarna en gång i tiden. Ay Caramba, vilket tryck det var inne på Manuel Ruiz de Lopera (Visst är spanska någonstans ett underbart språk!)
Men vi tar det från början, trots att jag sitter här i ett lagom varmt och soligt Spanien (åk aldrig mer ner mitt i sommaren när det ändå bara är outhärdligt varmt) och skriver det här efter x antal öl. Eller ja, promille eller något sådant då.
Jag flög ner via Luton i måndags morse. Tillbringade måndagskvällen med min vän, vänner till honom, bl a två tyska Porsche-bröder som gjorde den godaste gorgonzola-såsen världen har upplevt till oxfilén de serverade i sin restaurang, himmelsk, samt en del tillbringare. Gick upp tidigt på tisdagsmorgonen och så bilade vi till Sevilla. Härmed kan jag också spräcka myten om att spanjorer på något vis skulle vara dåliga bilförare. De är exemplariska bilförare, vägbyggare och exemplariskt trevliga i största allmänhet.
Väl i Sevilla jagar vi parkering, min polare en bankomat han får ut pengar på (Spanien har ett väldigt rörigt banksystem, men mer om det vid ett annat tillfälle), hotell, Colin och Gary, i nämnd ordning. När vi letar boende snackar vi med, just det, en trevlig Sevilla-bo och redan då inser man att här nere finns det en annan passion än i övriga Spanien. Han är Sevilla-supporter och önskar av hela sitt hjärta att vi skulle vinna över förhatliga Betis innan han visar vägen till ett hotell som heter något med Reyes. Där bodde vi.
Ner till en irländsk pub som heter Flattertys, eller något liknande, alldeles vid den mäktiga katedralen, åtminstone tror jag det var den. Fullt med fulla Chelsea-supportrar, och även en del Betis-supportrar och lite poliser är där. Vi letar rätt på Colin och Gary, plus diverse löst folk som jag känner igen, och blir igenkänd av, från City-resan, vilka vi tog några bira med innan det bär iväg med buss 34 mot arenan. På vägen passerar vi Romans båt i hamnen, vilket nog ingen missar.
Well, framme vid den i sig grymma arenan råder en paranoid stämning gentemot Chelsea och allt i dess följe, vi blir muddrade två gånger, för ett ögonblick får en polis för sig att min linsdosa är ett vapen, men han besinnar sig, innan vi får komma in till vår ”apbur”, där jag kan tänka mig att Sevilla-supportrarna får stå när det är derby. Där får vi inte ens sätta oss på våra platser som är längst upp för där ska tydligen poliserna stå, utan sätt er där det är ledigt är vad som gäller. ”Våran” vänstra sektion är helt stängd trots att det kommer in massor med folk som har biljetter dit. Men när det är smockat på högra sidan får helt plötsligt folk gå in dit helt ostrukturerat. Alltmedan Betis-fansen sjunger, och jag inte kan låta bli att charmas lite eftersom det alltid har varit såhär jag har föreställt mig matcher i södra Europa, och inte som hos exempelvis Barcelona.
Nåväl, efter uppvärmning och diverse stök kommer lagen in för match till ett enhetligt tifo över hela arenan och så bränns en del bomber av. Vi försöker göra oss hörda, men det är ett fruktansvärt liv på arenan. En arena som känns så där härligt klassisk med branta betongläktare och stolarna som finns där är uppenbarligen bara ditsatta för att det är ett måste. Ingenting som någon vill egentligen.
Så börjar matchen och from nu skriver jag bara som jag upplevde den från läktaren eftersom jag inte har läst några som helst rapporter. I mina ögon är det en fifty-fiftymatch som man kan vinna eller förlora eller kanske spela oavgjort, och Betis ska all heder av hur det genomförde matchen rent spelmässigt mot ett Chelsea som i första halvlek inte kändes så hungriga av någon anledning. Följaktligen gjorde också den inbytte Dani 1-0 på ett mål som från läktaren kändes som uppenbar offside, men jag kanske har fel där? Om det var bra tryck på arenan före det så kan jag berätta att den kokade efter det. Vi försöker sjunga, men det finns inte en chans att göra sig hörd fast man står mitt i klacken och i alla fall borde höra sig själv. Hela läktaren gungar när de hoppar och sjunger, och i slutet av första bryter det ut bråk där fansen bara avskiljs av en genomskinlig barriär. Det vevas och kastas lite saker, helst från hormonstinna spanska ungdomar, innan området spärras av. Underbart!
I andra kommer äntligen Drogba in istället för en ytterligt blek islänning, och Chelsea börjar i furiöst tempo. I några minuter. Sedan kliver den värsta clownen jag har sett, och då inkluderar jag mina värsta cirkus-mardrömmar, på allvar in i handlingen. Visst, han kändes lite oklar i första, men i andra är det parodi. Om nu Betis-spelarna hade tänkt filma så behövde de inte det eftersom han blåser så fort någon är nära en grönvitrandig. Den enda som lyckas filma i kaoset är självklart Dani. Jag har sett honom ”spela” förut, och han varför han spelar fotboll är faktiskt en gåta som jag trots min höga intelligens inte har lyckats klura ut. För han vill ju inte. Inte en sekund! Vattensäng är hans sport. Säg det till honom någon! Missförstå mig inte, Chelsea förlorar inte pga domaren, i de fall en Betis-spelare attackerar en vacker blå kille, så är det samma vissel.
Stolpe-stolpe! Alltså den var ju inne, men ändå inte. Blev inte Drogba fälld? Vad hände med skottet? Det var ju klart på väg in, och så gick det stolpe in. Nej, till nästa stolpe. Djiizus! Jag ville riva någonting, alltmedan Betis-supportrarna rev ner alla försök till stöd från vår sida. Hello, we are the Chelsea Boys! När Chelsea hade bollen var det nästan så du fick hålla för öronen trots att du stod mitt i vår klack och arenan trots allt inte innehar något tak, ett fruktansvärt, men underbart oväsen som förbyttes i sång o s v så fort de återvann bollen. Främst genom en avblåsning.
Efter det här vill jag gå på El Derbi! Klädd i rött! Sedan vidare till Sydamerika!
Efter matchen får vi dock gå och gå. Och gå lite till eftersom det är omöjligt att få tag i någon taxi. Till slut frågar några killar utanför en nyligen stängd hotellbar om vi vill åka svarttaxi med dem. Vi tackar ja, men först måste vi vänta en stund eftersom de ska röka lite marockanskt innan vi kan åka. Hmm…
Glöm inte var ni läste det först. Joaquin är klar för Chelsea. Trots all upprördhet efter matchen kramade man direkt om honom och den förste av alla var Gallas. Ja, ni läste rätt! Gallas! Resten av Betis vägrade man ta i hand, men nu är cykelpojken slutligen ute.. och cyklar sina 17 mil, eller vad det är medan han är rädd om fötterna i sina spännen? Joaquin has kicked your career further down the Thames than Mokoena ever did, Robben.
I övrigt så var Essien bäst i Chelsea, han har verkligen allt, medan Lampard verkade famla i blindo med sina passningar. De enda som kom ut och tackade mig, och även resten av klacken, för resan till Sevilla var förövrigt SWP och Terry, vilket väl var lite dåligt i sig.
Feel blue and dress black / Streljnikov
