Västerås - Luton via Stansted
Säsongens första resa för egen del fungerade perfekt, i alla fall över de delar vi hade möjlighet att råda över själv. Siktet var inställt på matchen mellan Charlton och Manchester United lördagen 19 november och det var väl tur att vi startade dagen innan.
18 November Avresa
Den första vinterkylan hade smugit sig in över Stockholm natten mellan torsdagen och fredagen och termometern visade på minusgrader. Eftersom syndikalisterna gick ut i strejk i tunnelbanan i protest mot ja, ingen som riktigt förstår, så tog jag bussen in till Cityterminalen. Kom fram i god tid innan bussen skulle avgå till Västerås och träffade Jocke som var ännu tidigare på plats. Landskapet utanför fönstret på väg till flygplatsen påminde mångt och mycket om ett julkort då skog och ängar fortfarande var frostnupna samtidigt som solen sken från en molnfri himmel. Första gången jag reste från Västerås för drygt ett och ett halvt år sedan träffade jag på en hängiven Tottenhamsupporter på väg till samma match som mig. Slogs av en kraftig deja vu när jag träffade på Matt Mallow på samma ställe igen. På väg till samma match som mig den här gången också, Tottenham - West Ham även om jag skulle titta på Charlton - Man United först.
På flygplatsen slöt även Ulf och Anders upp, Upplandsmaffian, så hela resegruppen var samlad. Flyget avgick, kors i taket, enligt tidtabell så förutsättningarna verkade ju goda. Allting fortsatte att flyta på ända tills vi hade ca 200 meter kvar i höjd till flygplatsen i Luton. Istället för att minska motorpådraget blir det fullt pådrag och nosen rakt upp i himlen, kändes inte tryggt alls! Efter att ha cirklat runt flygplatsen fick vi reda på att ett annat plan blockerade landningsbanan och ingen landning var möjlig jsut nu. Strax därpå fick vi reda på att vi skulle landa på Stansted istället. Typiskt när man hade varit duktig och ordna tågbiljetter i förväg. Det är smällar man får ta, bara man kommer in till London. Att ta emot erbjudandet om busstransport till Luton kändes helt fel. Men alla dessa planer gick om intet eftersom vi aldrig fick angöra terminalbyggnaden utan blev stående hundra meter ifrån. Den som blivit sittande inuti ett plan med ventilationen avslagen vet hur skönt det känns efter några minuter, gissa hur det kändes efter en och en halv timme? Just det, varmt och gosigt.
Till slut kom en tankbil fram till planet och fyllde på bränsle och vi fick meddelande om att vi skulle bjudas på ytterligare en flygtur denna dag, tillbaks till Luton. Den tog exakt nitton minuter! Snabbt ner till järnvägsstationen med våra förköpta biljetter som snabbt skulle ta oss in till tåget. Man kan fråga sig vad fördelen är med en förköpt biljett om man ändå måste ställa sig i kön till kassan där de säljer biljetter för att få den stämplad. Mannen som står i grinden två meter från kassan och som vi sedan var tvungna att visa upp biljetten för för att komma in till plattformen kunde absolut inte vara utrustad med en stämpel, förmodligen klassat som stöldbegärligt arbetsmaterial. Kändes som att detta inte var riktigt vår dag men slutligen rullade vi ändå in på London Bridge. Efter en snabb vända till hotellet var vi på väg ut till Charlton och ett besök i supporterbutiken innan den stängde klockan fem. När vi kom tillbaks till London Bridge hade vi drygt en minut på oss innan tåget skulle avgå och mot alla odds hann vi på tåget med någon futtig sekund till godo. Kändes som att oflytet kanske hade upphört, vi kom fram till butiken med fem minuter till godo. Ett besök på Floyd's, en kall Guinness och man kände sig som en människa igen.
Klubbens supporteransvarige Ian Cartwright slöt upp och vi hade ett trevligt snack om vad som hade hänt sedan han hälsade på oss i Stockholm i slutet av maj. Fick bland annat höra historien om när Hreidarsson kom tillbaka från semestern med frusna lunnefåglar som han hade lämnat kvar i omklädningsrummet under träningen. Doften av dem när de började tina gjorde att städerskan var helt övertygad om att det låg ett ruttet lik där. Suget efter biljetter inför matchen mot Man United hade varit hysteriskt och priset på svarta börsen låg upp mot sanslösa £100, tillhör inte vardagen när det gäller Charltons matcher. En sväng in till Londons centrum för lite shopping, mat och sedan hem till hotellets sköna säng. Nja kanske inte riktigt. På vägen blir vi sittande i tunnelbanan mellan två stationer i femton minuter innan vi blir nödevakuerade! Vi fick knalla igenom hela tåget, genom förarhytten och in i framförvarande tåg för att komma ut på plattformen. Vi tog sedan det säkra före det osäkra och promenerade över Themsen och hem till hotellet.
19 November Charlton - Mancherster United
Efter en god natts sömn på Park Plaza vid Themsens södra strand med parlamentshusen inom synhåll var det dags att grunda inför dagens strapatser med att tillgodose sig hotellets frukostbuffé. Den gjorde ingen besviken fast med för många gäster av Anders och Ulfs kaliber blir de nog tvungna att höja priset. Tiden går fort när man har roligt, äta mycket frukost tex, så det var dags att återvända till Charlton. Innan matchen fanns det mycket som skulle hinnas med men som tur var hade vi ju klarat av supporterbutiken dagen innan så vi slapp att trängas där. Först träffade vi Taggen som hade fixat biljetter till Cross Bars, arenarestaurangen som är inrymd under norra läktaren men fönster in mot planen. Hade dock bestämt träff med gamla och nya bekanstkaper på Royal Oak så vi drog vidare dit först.
Att stå ute i solen och dricka Guinness i mitten av november och värmas av solen är få förunnat, vädret var verkligen fantastiskt. Främsta anledningen till att man blir stående utomhus är förstås att puben är så fullpackad att man inte får plats. Träffade Dominic för första gången som jag lärt känna genom forumet här på sidan. En udda bekanskap i bemärkelsen att han är engelsman och lärt sig svenska utan någon annan anknytning till Sverige förutom att han köpt ett hus i Dalarna. Kul att språka med honom och hans far i alla fall. Hade tänkt att jag skulle stöta ihop med några Elfsborgssupporters och trodde att jag hittat dem när det seglade förbi två herrar i gula tröjor. Det visade sig dock vara några andra svenska som iklätt sig den svenska landslagströjan. Men kloka var de för de hade skrivit ut färdbeskrivningen ut till Charlton från addicks.se. Lite oväntat att se vår egen hemsida på papper utanför Royal Oak!
Tillbaks till The Valley och Cross Bars där Taggen drog en lättnandens suck över att vi äntligen dök upp. Han hade reserverat två stolar vid deras bort i över en timme som han hade varit tvungen att försvara med näbbar och klor, tack för det Taggen. Det han bli ett par rundor under tiden vi satte ihop ett litet vad som vi lämnade in. Helt plötsligt fick jag syn på en nuna som verkade bekant. Eftersom jag vanligtvis är helt hopplös på att känna igen kändisar var jag tvungen att rådfråga sällskapet ring bordet om jag var på rätt planhalva den här gången. Jodå, mycket riktigt var det den levande legenden Derek "Killer" Hales! Här gällde att smida medan järnet var glödhett och innan matchen skulle börja så jag och Jocke gled snabbt fram och presenterade oss och vår eminenta supporterklubb. En kort men trevlig pratstund om Sverige, forna tider och dagens match hann vi med och förstås några trevliga kort för släktalbumet!
Tid för avspark började närma sig och jag träffade Kevin utanför så att han fick sin biljett. Mycket folk var det och det visade sig att vi skulle få lyssna på mycket sång under matchen eftersom vi fått biljetter alldeles bredvid Unitedklacken. Tänkte lite förstrött på hur Valen hade trivts så nära sina gelikar utan att få uppvisa sina innersta känslor. Matchen gick igång och det var mycket spel på mitten men ytterst lite spel i närheten av oss längst ner på kortsidan så gott om bra bilder var det ont om. United hade de flesta farliga chanserna men Charlton stod upp väl. Uniteds säkerhet i och kring straffområdet gav till slut resultat och 1-0 i halvtid till dem. Charlton ryckte upp sig i andra halvlek och kvitterade rättvist efter ett kanonskott från Ambrose upp i bortre krysset. Trots det massiva publikljudet kände jag att det "durrade" i benet när Gunnar, som följde matchen från soffan i Sverige, ringde upp på mobilen.
Glädjen blev tyvärr kortvarig då hästen ökade på Uniteds ledning fem minuter senare. Charlton hade sedan flera goda möjligheter att kvittera men var inte tillräckligt på hugget och när hästen sedan gjorde sitt första mål någonsin utanför straffområdet i PL var det tack och godnatt. Även om förhoppningarna hade funnits där om att vi skulle kunna roffa åt oss en poäng så kändes det inte särskilt överraskande. Vände åter till Cross Bars och sa hej till grabbarna grus som skulle in till stan för att se på nån av toppmatcherna från spanska eller italienska ligan. Själv vände jag åter till Royal Oak där jag träffade en av våra matchskribenter, Sajid. I hans sällskap fanns även Mr Hornsby med ackompangemang. Förlusten var snart glömd och istället firade vi att det var trevligt att träffas igen. Innan vi drog vidare mot Greenwich för att göra det området osäkert han jag byta några ord med Ian som var så propert klädd i kostym dagen till ära så man knappt kände igen honom.
Efter att ha tryck i sig en kebab, Kevin tog pommes i pitabröd (måste nog vara engelsman för att förstå sig på det valet) så fortsatte vi till den gamla anrika puben Trafalgar Tavern alldeles vid Themsen i Greenwich. En pub som jag varmt kan rekommendera, speciellt på sommaren förstås. Med sällskap av Sajid, Kevin, Matt, Jeff, Barnie med flera så blev det än trevligare. Håller definitivt inte engelsmännens tempo när det gäller att hinkaöl, bara att konstatera att man lirar i en annan division där! Dagen började lida mot sitt slut och eftersom morgondagen bjöd på ytterligare match tog jag sista tåget in mot London.
Under tiden jag väntade på tåget kom en tjej gående på drygt tjugo år som varit ute och rumlat. Hon var förmodligen inte så van vid högklackat eftersom hon kom gående i nylonstrumpor längs perrongen med skorna i handen, det var minusgrader. Tänkte inte så mycket mer på henne men hon klev på samma tåg som mig och när tåget rullade in mot London Bridge kom hon fram och frågade om vi inte var i Loowsham snart. Eftersom hon var lite salongsberusad och talade kraftig dialekt förstod jag först inte vad hon menade men isåg sedan att det var Lewisham hon fiskade efter. "Sorry dear, wrong train and wrong direction". När tåget rullade ut från stationen stod hon i kö till en helping point, hoppas hon kom hem till slut.
