Med ett lejon under huden
Ett inbränt Millwall-märke är en kärleksförklaring. Det är att ta ställning. Det är att vilja förknippas med klubben – för resten av livet. Vi har pratat med tre svenskar som gjort det.
I dessa tider när varenda småtjej ska tatuera svanken och man ser så kallade tribels i all oändlighet är det skönt att det fortfarande finns folk som vågar göra något originellt.
Att tatuera in ett klubbmärke går inte att jämföra med en groda på skuldran eller det där japanska mönstret på armen, som alla andra också har. Ett inbränt Millwall-märke är en kärleksförklaring. Det är att ta ställning. Det är att vilja förknippas med klubben – för resten av livet.
Fanzinet har pratat med tre svenskar som gjort det.
”Jag hade under flera år funderat på och ta en Millwall-gadd. Tyckte nog att det skulle vara roligt och ha en lite ovanligare tatuering”, säger Per Bernt-sson som har det rytande Millwalllejonet intatuerat på sin ena vad. Och mer är på gång: ”Jag ska nog köra ’Fear No Foe’-märket på det andra benet i vinter.”
”Jag har ända sedan jag blev intresserad av tatueringar velat märka mina armar med sådan jag verkligen står för. Det är mitt sätt att hylla det och dom jag älskar”, säger Pierre Westin.
”För mig var det Millwall-sympatierna i kombination med mitt stjärntecken som Lejon som avgjorde”, säger Michael Karlström, och tillägger: ”Det kommer att bli fler, man måste ju visa grabbarna i Tidaholm var skåpet skall stå”, och fyrar av en bredsida mot Per Berntsson och Goran Dragojevic, som också är märkta av Millwall.
Alla tre har fastnat för det rytande lejon som motiv att brännas på kroppen, något som ändå knappast kan anses vara en självklarhet då det finns flera olika varianter av klubbmärket som alla förknippas med Millwall.
Men trion är överens.
”I mitt tycke så är det här den riktiga Millwall-loggan, så som den såg ut på mitten av 80-talet då jag fick upp ögonen för denna fantastiska klubb”, säger Pierre.
Karla instämmer: ”Jag föredrar ’the rampant lion’ precis så som det såg ut på matchtröjan fram till säsongen 1993/94. Det stiliserade lejonet som tillkom säsongen efter, och bibehölls till man 1999 valde att byta tillbaka till dagens nygamla märke, är dock totalvidrig och går helt bort.”
”Egentligen skulle jag göra bara lejonet först, men tyckte den såg lite ensam ut utan cirkeln och texten”, tillägger Pierre.
Och detta är inga smågrabbar som fallit för stundens ingivelse. Per är xx år, Pierre 36 år och Karla 44 år.
Vad ska man då tänka på ifall man vill tatuera Millwall på kroppen?
”Om någon funderar på att gadda sej så ska man inte ta för snabba beslut. Fundera både en och två gånger innan du bestämmer dig – du får ju leva med den resten av livet. Sen ska man välja ut en seriös tatuerare med goda vitsord. Hör dig för hos folk”, tipsar Per.
”Man måste vara hundra procent säker. Och nykter! Impulshandlingar är inte bra. Har alltför många vänner som djupt ångrar sina fylletatueringar från Köpenhamn. Speciellt som dom är placerade så att dom är nästan omöjliga att dölja dom vilket gör att man ser ut som en kåkfarare”, säger Pierre.
”Tänk efter noga, både när det gäller motiv och placering. I vissa situationer kanske du behöver dölja din passion för icke likasinnade”, säger Karla. ”Vad skulle Lunkan gjort på London Bridge, mitt i Leeds-eskorten med en fet Millwall-tatuering strategiskt placerad på sitt höga pannben? Eller varför inte en ’No-One Likes Us’- tatuering på knogarna till glädje för en tilltänkt svärfar första gången ni skakar hand?”
Goran som har tatuerat ”Fear No Foe” på armen säger: ”Tänk igenom beslutet väldigt noga först innan du börjar kladda på dig. Fråga dina föräldrar först om lov oavsett hur gammal du är. Tänk på att du är deras ägodel och gör dom inte besvikna genom att komma hem med massa fula gaddar utan att dom varit med och bestämt!”
Alla fyra är mycket nöjda med sina tatueringar och kan rekommendera ’Tatoo By Nille East Street’ på Södermalm i Stockholm, liksom Sture Wiik på ’Doc Bay’ i Tidaholm. Priserna varierar något. Per betalade 1 500 kr för sitt rytande lejon på benet.
Jämfört med ett par blöta kvällar på krogen är det ingenting, eller hur?
Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i fanzinet "Millwall Enough Said".
