Karlskrona - Djurgården
Inför: Liverpool - Tottenham
Tottenham jagar Champions Leagueplats och nästa stopp är Anfield där endast Chelsea har lyckats göra mål den här säsongen. Få skador i båda lagen och offensiv beordrad av Martin Jol antyder att det inte blir 0-0 som i premiären.
När januarifönstret knakade upp innebar det inte bara fritt inträde för nyförvärv utan även frisk luft till en trupp som matchats hårt sedan i oktober. Skärpan har saknats i de två första matcherna 2006 och när nu spelschemat bjuder på möten med Tottenham, Manchester United, Chelsea och Arsenal på en månad gäller det att vara på topp både fysiskt och mentalt.
TOTTENHAM HOTSPUR
Med 40 poäng efter 21 matcher gör Tottenham sin bästa säsong på evigheter och om poängen ramlar in i samma takt resten av säsongen bör de inte ha några problem att slå sitt tidigare Premier Leaguerekord på 61 poäng från 1995/96. De tog visserligen 62 poäng säsongen före, men den spelades över 42 matcher till skillnad från nuvarande 38.
Spurs skuggar således en poäng bakom Liverpool, men har två matcher fler spelade. De har tagit 24 poäng med en målskillnad av 17-7 hemma och motsvarande siffror för bortaplan är 16 poäng och 14-11. Endast tre lag har lyckats besegra Martin Jols mannar och det är Chelsea, Bolton och WBA. Förlusten mot WBA kom på The Hawthorns den 28 december, men i övrigt visar Spurs fin form och har sex segrar och en oavgjord på de åtta senaste ligamatcherna. De har hållit nollan i tre av de fyra senaste matcherna, men dessförinnan spelade de åtta raka ligamatcher utan att hålla tätt.
Enda plumpen i formprotokollet är förstås det snöpliga nederlaget i FA-cupen borta mot Leicester, inte minst eftersom Tottenham ledde den matchen med 2-0. Ett mål precis före halvtidsvilan tog hemmalaget tillbaka in i matchen och i slutminuten kunde de Vries sätta målet som skickade Londonlaget ur cupen. Full koncentration på att knipa en kvalplats till Champions League nu alltså.
Medan målen fallit i ganska jämn strid bakåt visar statistiken en intressant trend i Tottenhams egen målfabrikation. Första kvarten har de gjort två mål, andra kvarten tre mål, tredje kvarten fyra mål, fjärde kvarten sex mål, femte kvarten sju mål och sjätte kvarten nio mål. 21 av 31 mål i andra halvlek och en stigande målfarlighet för varje minut av matchen som går alltså. Främsta målskyttar är Ahmed Mido (9), Robbie Keane (7) och Jermain Defoe (5).
Sean Davis, Pedro Mendes och Noe Pamarot har fallit offer för januarifönstret och samtliga skeppats iväg till Portsmouth. De afrikanska mästerskapen närmar sig och Mido spelar sin sista match innan han ansluter till Egyptens trupp. Noureddine Naybet är redan på plats för Marocko. Ledley King och Edgar Davids återvänder efter kortvariga skador.
Ett tecken på att Tottenham är ett starkare lag än förra säsongen är deras förmåga att komma tillbaka från underläge. De har besegrat Charlton (b), Sunderland (h) och Portsmouth (h) efter underläge och hämtat upp till oavgjort mot Aston Villa (b), Manchester United (b) och Middlesbrough (b).
Tottenham har inte vunnit på Anfield sedan den 25 augusti 1993 när Teddy Sheringham gjorde båda målen i en 2-1-seger och har fyra oavgjorda och sju förluster efter det. Totalt har Liverpool 39 vinster, 18 oavgjorda och bara fem förluster på 62 ligamatcher mot Tottenham spelade på Anfield.
Förra årets möte på Anfield bjöd på fyra mål jämnt fördelade, Erik Edmans lyckoträff från 40 meter torde vara det folk minns, en missad straff av Steven Gerrard samt ett skott i stolpen av den samme i slutminuterna. En trävirksträff från seger var Liverpool även när lagen spelade 0-0 i premiären av årets säsong. John Arne Riise fick på en riktig kanon som tog i undersidan av ribban, men tyvärr studsade bollen ner i säkerhet på fel sida av mållinjen.
LIVERPOOL FC
Vi kan blicka tillbaka på en period efter 0-2-förlusten mot Fulham som endast rymmer ett nederlag och det var i en match där vi spelade ut Sydamerikas bästa klubblag. Under tiden satte vi klubbrekord i defensiv, tangerade ett vinstrekord från 1987/88 och gav prov på en jämnhet i resultaten man nästan inte trodde vare möjlig. Låt gå att många av matcherna sett för sig var sådana som vi borde vinna, men vi vet ju alla hur få beställningsjobb som Liverpool utförde på bortaplan förra säsongen.
Ännu bättre känns det när ingen av de här segrarna känns orättvis, utan snarare att de var i underkant och om det är något man kan klaga på så är det utdelningen framför motståndarmålet. När den kommer igång, ja då kan vi bli riktigt farliga...
Rafael Benítez lotsade oss genom den här tuffa perioden som inkluderade en resa till Japan och det enda jag kan kritisera är toppningen av laget hemma mot WBA i en match som var en av de lättaste bland de 15 senaste och som följdes av Bolton på Reebok Stadium. Vi såg genast hur spelet lyftes när Xabi Alonso och Luis Garcia, två spelare som i mina ögon borde ha vilats mot WBA och startat mot Bolton, gjorde entré mot Wanderers, men att döma av tidigare uttalanden tror jag att Rafa tänkte något i stil med att Hamann och Sissoko hjälper till att stänga butiken i första halvlek för att gå för seger i andra med hjälp av de berömda ”pigga benen” hos avbytarna.
När allt kommer omkring krävdes det en domare som haft bättre kvällar, ett motståndarlag som hade en enorm vilja att visa hur gravitationen verkar på människokroppen samt två mål som drar i epiteten skit- och slump- för att vi skulle tappa poäng för första gången på elva matcher i ligan. Lägg till det att vi kom tillbaka från underläge två gånger och var en hårsmån (Djibril Cissés nick) från att vinna, så finns det trots allt en hel del positivt att hämta även från den matchen.
Benítez sa att det var trötta ben hos spelarna i de två senaste matcherna, men frågan är om det inte snarare var mental trötthet som gjorde sig gällande. Det kändes som att det var huvudet och inte benen som inte riktigt hände med mot Bolton och Luton. José Reinas och Sami Hyypiäs insatser för att ta några av de mest markanta. Jag törs anta att framgångsvågen av alla vinsterna minskade tvånget att känna efter hur sliten kroppen var, men till slut tar ett så hårt spelschema ut sin rätt och Rafa har inte roterat mycket i backlinjen de senaste tre månaderna. Liverpool är för övrigt det lag som nyttjat minst antal spelare i Premier League den här säsongen, närmare bestämt 20 stycken. Med en veckas hel vila räknar jag nu med att koncentrationen är full mot Tottenham.
Efter att en magsjuka tvingade Frank Lampard att bryta sin svit är det faktiskt Jamie Carragher som seglar upp som ny etta med 74 raka ligamatcher. Inte mycket talar för att det inte skulle bli nr 75 mot Spurs och sällskap i backlinjen lär han få av Sami Hyypiä, Steve Finnan och John Arne Riise. Jan Kromkamp kan vara aktuell för ett inhopp, men David Agger är en bra bit ifrån konditionsmässigt för att spela redan. I mål ersätter José Reina Scott Carson.
Med Bolo Zenden som den enda skadade blir det på mittfältet troligen den fyra som Benítez verkar se som sin favorit, nämligen Steven Gerrard, Momo Sissoko, Xabi Alonso och Harry Kewell sett från höger.
Fernando Morientes borde vara tillbaka efter sin skada och får sällskap av Peter Crouch i anfallet. Efter insatsen mot Luton borde Florent Sinama-Pongolle vara värd ett inhopp i den här matchen, men jag tror att det stannar vid det.
Det är tack vare dem
sidan lever!