Det borde jag ha räknat ut
Med utgångspunkt från rad åtta i Liverpoolsektionen på The Valley avhandlar Stefan Elofsson den snöpliga förlusten mot Charlton och förhoppningarna inför den kommande veckan.
Det handlar alltså om liverpoolsweden.com:s senaste rapport från London.
Livets erfarenheter och farande med varje enskild människa gör att du som person oundvikligen blir visare med åren. Men du behöver inte vara särskilt gammal, uppenbarligen, för att lära dig ett av de tydligaste budskapen; lycka är högst förgängligt.
Alltså, säg den glädje som varar.
Det låter förstås lite förmätet om man, vilket jag försöker göra då och då, sätter in det i ett jämför-med-tredje-världen-perspektiv och en aning illaluktande blir det förstås om det kommer från mig som växt upp under klart acceptabla förhållanden i landet Sverige och nu studerar i London, vilket placerar in mig i facket bland de tio rikaste procenten av hela världsbefolkningen.
Borde inte jag vara försiktig med att tala om livets djävlighet? Jovisst, men smaka på min onsdag.
Jag såg förbi en detalj
Efter att ha tvingats se Chelsea mot Liverpool precis utanför Stamford Bridge bestämde jag mig för att de rödas nästa resa till huvudstaden skulle upplevas innanför murarna så att jag på så vis skulle kunna bidraga med mitt stöd mera handfast.
Sagt och gjort, med £50 på fickan (man måste ju dra gränsen någonstans) begav jag mig via pendeltåget i riktning mot Charlton i södra London i akt och mening att skaffa mig en biljett till Liverpools match på The Valley i onsdags.
En dryg timma före avspark klev jag av på Charlton Station.
Området är mysigt, och konstrasterna är många jämfört med exempelvis upplevelsen kring Bron bara några dagar tidigare. Liverpoolfansen kan här umgås sida vid sida med motståndaranhängarna och allra tydligast blir det på Puben The Rose of Denmark där matchtröjorna på människorna inte stämmer överens med varandra men där stämningen ändå är god och ölen flödar i mängder.
”Excuse me sir, you don’t happend to have a spare ticket?”
Jag får nekande svar på de två första försöken.
I ärlighetens namn gör jag nog en väldigt slät figur under de första 20 minuterna på den danska rosen. Känner mig faktiskt lite bortkommen, ensam som jag är (eller inte ensam, för det är man ju inte som Liverpoolsupporter, aldrig). Det är en del poliser och jag är lite spak. Ja, spak är nog rätt ord. Jag behöver anpassning, detta är knappt London och jag upplever mig inte ens som hemmastadd där.
Men från pubens uteservering syns Canary Wharf tydligt, de nybyggda finanshusen. Synen ger mig en känsla av att jag inte är så långt bort ändå och kontrasterna blir tydliga igen. Canary Wharf vid Themsens strand är egentligen den enda delen av London som ser ut som en riktig storstad i bemärkelsen Tokyo, Bangkok eller New York, men Charlton ger inte den känslan. Inte alls faktiskt.
När jag sänker blicken igen från skyskraporna där borta ser jag villakvarter som egentligen lika gärna kunde ha legat i Lysekil möjligen bortsett då från engelsmännens dubiösa ovana att verkligen ge fan i hur deras hus ser ut från utsidan.
Lite längre upp, efter en backe, ligger också The Valley och även den är lite annorlunda till sin anskaffning än andra engelska arenor som Highbury eller Anfield. Runtomkring bygget finns gott om plats och den är inte alls så där nerkilad mellan huslängor och gränder som de två tidigare nämnda.
Kvällen tar sedan en angenäm vändning när jag approachar ett sällskap om tre Liverpoolsupportrar.
”Yes, acctually I do have a ticket to spare. In the Liverpool section.”
Ojoj, jag lyfter från marken en smula.
”You can have it for twentyfive pounds.”
Detta är ju fenomenalt.
“From Sweden!
Jeg är från Norge.”
Jaja, det är ju inte Vinter-OS än.
En i sällskapet visar sig sedan tillhöra den ambitiösa liverpool.no och en annan driver en resefirma. Totalt är de tre norrmän, alla bosatta i Liverpool.
Det blir förstås härliga diskussioner innan vi skiljs åt vid insläppet och när jag intar rad åtta på ena kortsidan av The Valley skulle man kunna säga att jag är optimistisk.
Om man vill underdriva riktigt djävla mycket.
Sedan jag lite osäkert trevade mig fram från perrongen på Charlton Station och smög mig in på krogen har allt flutit på enligt bästa tänkbara scenario. I mitt sinne finns bara seger och dans dans dans på pendeln tillbaka till Charing Cross.
Charlton? Come again.
Tänkte jag på Murphys lag då, och lyckan som aldrig är beständig?
Nej.
Borde jag ha gjort det? Nja, jag har svårt att klandra min obotliga optimism i efterhand, men jag vet ju hur en av de viktigaste satserna i denna Murphyska lag lyder.
”Om allt tycks gå bra har du bara förbisett något.”
Och jag hade negligerat det faktum att Liverpool faktiskt skulle spela en match också. Jag förbisåg att The Champions of Europe skulle kunna torska mot ett rubbish team som Charlton.
Det misstaget var fatalt. Kan inte fatta att jag inte räknade ut det, Charlton var ju trots allt (Danny) Murphys lag.
Det blev 42 minuter av The Fields of Anfield Road, We won it five times och The poor scouser Tommy.
Det blev ett öronbedövande jubel när Robbie Fowler byttes in.
Det blev också ”fuck off Morientes you fuckin lazy spaniard” och det blev 45 minuter av misär. Inte misär i tredje världen, men misär på The Travelling Kop.
Att lära av sina misstag
På lördag sitter jag troligen på Anfield. Liverpool mot Man Utd.
Kanske kommer Rafael Benítez äntligen att platta till Sir Alex Ferguson riktigt ordentligt. Kanske får Anfield täppa till truten på Wayne Rooney.
Möjligen får vi också revansch på Rio Ferdinand, Gary Neville och hela deras vedervärdiga anhang.
I sådant fall blir det dans i Liverpool och då ska jag ramla in och ut från stadens diskotek och grassera längs gatorna i sus och dus.
Jag skulle verkligen vilja hoppas på det.
Jag vågar bara inte.
