Q&A om Barcelona
Chelsea gästas av Barcelona i Champions League på onsdag. Så vad behöver man veta om gästerna? Socrates tar hjälp av sitt schizofrena jag.
Varför har Barcelona den engelska flaggan i sitt klubbmärke?
Det är ju St Georges kors, alltså Sankt Görans. I Katalonien är han känd som St Jordi och är deras skyddshelgon. Symptomatiskt kanske så väljer katalanerna att fira hans romantiska sida snarare än hans drakdödarkapacitet. Med rosor i fokus firas La Diada de Sant Jordi, ett slags latinsk variant av alla hjärtans dag.
Ganska udda färger Barcelona har?
Stämmer. Blaugrana, som smeknamnet lyder. En version av hur Barcelona fick färgerna är att de kom från engelska Crosby's Merchant Taylor's School, på initiativ av en av klubbens första spelare, Arthur Witty. Men den mest flitigt citerade versionen är en annan. Färgerna sägs nämligen komma från en annan fotbollsklubb, Basel. Hans Kamper (senare Joan Gamper) spelade i Basel innan han flyttade till Spanien och bildade FC Barcelona 1899.
Hans Kamper blev Joan Gamper?!
Han ”kataloniserade” sitt namn. Som många andra blev Kamper frälst av tillvaron i Barcelona. Han är bara den förste i en lång rad fotbollsprofiler som tagit Barcelona och Katalonien till sitt hjärta. Barçaikonen Ladislao (Lazslo) Kubala bodde i staden fram till sin död för fyra år sedan, Hristo Stoijtkov ser sig som katalan, Johan Cruyff döpte sin son till Jordi, efter skyddshelgonet.
Ja, ja, ett jäkla romantiserande om den där klubben - vad är det för tjafs om ”mer än en klubb”?
Más que un club, ja. De är ju inte bara en fotbollsklubb, utan också basket-, handboll och hockey. Skämt åsido, det går inte att komma ifrån att Barcelona har en speciell historia och en speciell samhällelig position. Simon Kuper noterade i (utmärkta) ”Football against the enemy” att jämfört med Barcelona ”påminner Manchester United om Rochdale”. Hur många lag kan stoltsera med att ha haft påven i medlemsskaran, att ha ett museum som är det mest välbesökta i hela staden eller ha haft Dalí som en av deltagarna i den egna konsttävlingen? Sedan är det hela den här historien med den katalanska själen och motståndet mot Francos regim som kanaliserades genom Barça, förstås.
Zzzzz…jo tack den där politiska smörjan har man ju hört mer än vad någon människa ska behöva utstå under en livstid.
Vill man förstå Barcelona måste man också förstå den sidan.
Sure. Jag är mer intresserad av att häckla dem.
Tja, allt som har med Real Madrid att göra bör förstås fungera som ett illrött skynke. Men med tanke på att det inbördes förhållandet mellan lagen helt skiftat de senaste åren så lär till och med en version av Hala Madrid tas med ro. Sedan är det ju klart att man kan utmana ödet som Chelseagrabbarna på baren i Barcelona 2000, som skanderade ”General Franco he’s not dead, he’s the leader of the Shed” till polisen, men det är kanske inte att rekommendera.
Något speciellt med fansen?
Historiskt sett i all fall. Barcelonas fans var först med penyes, som både är en slags umgängesklubb, med olika traditioner och seder, och supporterklubb. ”Penya Solera” var den första 1844. Nu finns cirka 1 200 runtom i världen, i Sverige finns ”Penya Barcelonista de Suècia” . Den mest ökända är Boixos Nois. Fansen kallas annars generellt culés, alltså ”rumpor”. Namnet är gammalt och kommer av att man kunde se rumporna stick fram på dem som tittade på Barças matcher på den förre stadion, vid Les Corts, när man stod nedanför.
Med de här rumpnissarna, blir det någon aggro då?
Knappast. Visserligen kastade de in några flaskor mot José Mourinho vid senaste besöket på Stamford Bridge, men Barçafansen i allmänhet är rätt harmlösa.
Laget också – för visst är Barca lite väl hajpat?
Knappast offensivt. Ronaldinho, Eto’o, Messí, Giuly, Larsson, Deco och så vidare. Finns inget lag som kan mäta sig med Barcelonas offensiva kvaliteter. Där finns så mycket teknik och spelintelligens att det bara måste vara omöjligt för en fotbollsälskare att inte låta sig charmas. Men visst finns det brister. Det frejdiga anfallsspelet tar ofta fokus från de defensiva brister.
Just det, och Chelsea straffade dem så det stod härliga till förra gången på Stamford Bridge.
Men Barcelona lär inte göra om de misstagen.
Kanske inte, men de snackar ju skit om Chelsea igen, precis som senast.
Faktum är att det nog mest är pressen den här gången. Puyol och Co gör nog inte om misstaget från fjolåret att tala nedlåtande om motståndarna. Den här gången är det främst ett par citat av Sylvinho i The Times, om att fotbollsplaner i England blir dålig på vintern, som förvanskades i tabloider och blev till ett påhopp på Chelsea. Sedan frågade pressen Mourinho vad han tyckte om att Barcelona rasade mot planen. Mourinho sade att ingen på allvar kan mena att Chelsea föredrar att ha en dålig plan, vilket i tidningarna blev till en idiotförklaring av Barcelona. En fjäder blir en höna. På den vägen är det, och på den vägen kommer det att vara i medierna de närmaste veckorna.
Några fler exempel redan?
Många. Mest bisarr var Barcleonavänliga tidningen Sports utspel att Chelsea inlett ett smutsigt trefrontskrig, genom att förstöra den egna planen, genom att sprida rykten om intresse för Samuel Eto’o och genom att sprida rykten om en bytesaffär mellan Robben och Deco. I det perspektivet framstår till och med engelska tabloider som guds gåva till mänskligheten.
Men matchen förra året är väl inte utagerad, borde inte Chelsea vara bittra?
Absolut. Kanske mer mot Uefa än Barcelona. Representanter för Uefa kallade Chelsea lögnare och övervägde inte för en sekund att straffa Barcelona för deras del i de infekterade mötena. Tvärtom så valde Uefa-basen Lennart Johansson att dela ut ett specialpris till Barcelonas tränare Frank Rijkaard för hans värdiga uppträdande i samband med mötena med Chelsea. Att kalla det oetiskt är en underdrift av monumentala mått. Inte minst med tanke på att det vid det laget stod klart att Rijkaards uppträdande trots allt var orsaken till tumulten. Det var då fastslaget att holländaren otillbörligt försökt inleda en diskussion med Anders Frisk i halvtid, att han blivit avvisad tre gånger och att han vistats innanför domarens avgränsade område. Att Mourinho sedan handskades vårdslöst med situationen genom en tidningskrönika är inget att diskutera. Han fick ju också ett kännbart straff.
Fast visst finns ont blod mellan klubbarna?
Enligt en Barcelonaspelare som Daily Telegraph citerade men inte namngav för några dagar sedan , så revs de första såren mellan lagen upp i Champions League 2000. Tydligen ska spelaren i fråga ha fått sig en smäll vid hörnflaggan, långt från var spelet pågick. Spelaren som utdelade smällen? Jody Morris. Så kanske ligger det trots allt något i det...
Och allt annat?
Faktum är att det sagts att relationerna på ledningsnivå ändå är goda. Men incidenterna i de senaste mötena var många. Mourinhos psykningar, de båda tränarnas uppträdande på Camp Nou, den omdiskuterade utvisningen av Drogba, de hårda orden om Chelsea från Barçaspelare, tvisten mellan Johan Cruyff och Mourinho, Eto’os rasismpåstående, bråket efter slutsignalen på Stamford Bridge, Barcaspelarnas förstörelse av omklädningsrummet, Chelseas uppmärksammde segermål. För att nämna några saker. Det finns många anledningar för spelarna – och förstås tränarna - att vilja sätta motståndarna på plats.
