Ett stort tack...

Ett stort tack...

En kort sammanfattning av ett par dagar i södra London.

Förra veckan hittade en svensk delegation ned till sydöstra London för tredje gången på lika många år i supporterklubbens regi. Redan på tisdagen fanns tre personer på plats på The Den för att räcka över ”Man of the Match”-priset till en glad och förvånad Marvin Elliott i samband med matchen mot Hull City. Tyvärr föll priset i marken en stund efter överlämnandet och gick i om inte tusen åtminstone tre bitar. Och länge återspeglades detta på planen där Millwall hade rejäla problem att skapa målchanser. En sen kvittering signerad David Livermores vänsterkänga räddade en viktig poäng för hjältarna och gav oss en anledning att bli så där barnsligt berusade.

I väntan på att övriga resenärer skulle anlända spenderades delar av torsdagen nere på Millwalls träningsanläggning nere i Bromley. På Calmont Road hann vi med att både intervjua Ben May – vilken mer än gärna återvänder till Sverige på träningsläger! – fråga manager David Tuttle om han hade ordförandes förtroende och skratta åt unge Marvin Williams upptåg. Stoltast var undertecknad dock då taxichauffören frågade om jag spelade i Millwall! Fast kanske är det snarare ett bevis för att många av spelarna anländer sent och bakfulla taxi till anläggningen ofta?

På torsdagen skulle det bli pubrunda – vilken får beskrivas som lyckad trots att guiden misslyckades med att hitta den andra puben i Rotherhithe, eller om det var Surrey Quays? Och på fredagen gästade vi The Den där Deano bjöd på guidad tur på arenan, där lagets kit-manager Roy undrade om vi var vid våra sinnens fulla bruk eftersom vi kommer tillbaks gång på gång och där vi nåddes av nyheten att Jody Morris brutit ett käkben. Osis. Några vändor pool nere på The Barnaby hos Anne blev det också. Kvällen avslutades i West End på stamhaket där de nio svenskarna var förvånansvärt städade.

Matchdagen ska jag inte säga så mycket om då andra redan har gjort det och bättre. Själva matchen blev till slut till en skön revansch för bortamatchen mot Crystal Palace. Den här gången var det Millwall som i näst sista minuten kvitterade genom Ben May av alla spelare, vilken förstås var värdelös fram till målet. Palace målskytt Ben Watson, som uppges ha sina sympatier i just Millwall, blev rejält utbuad av hemmapubliken. Kvällen avrundades i goda vänners lag på först Bramcoate Arms (med Charlie!), sedan Golden Lion innan det blev karaoke på The Barnaby. Kan säga att det finns stor sångtalang i supporterklubbens led! Till skillnaden från den lilla Palace-tuffingen lyckades alla svenskar så gott jag vet ta sig hem för egen maskin framåt nattkröken.

Ett stort tack till ”snart 30 år” från Värnamo, Johan med magen, Karaoke-Mats, kulturstrategen Stefan, Volvo-Roger, ”that big bloke with the tattoo”, Örni ”jag gillar äldre kvinnor” Lilleman, Arlandas egen Elvis, förstås vår talesman i polisiära frågor, Camel, Ian, Foxy, hennes QPR-brorsa, Susanne, Granddad, Monkey, Adam, Anne och personalen på The Barnaby, Deano, Lucy, Paul, Andrea, Brian, tjejerna på Franks, Ben May förstås, snabbe Marvin Williams för att han ger oss hopp med sina löpningar, Big C, Terry och ”grabbarna” på Golden Lion, Mattes ”roomies”, Mark på kansliet, liksom Billy på träningsanläggningen, och… ja, ja, alla andra som jag inte kommer på just nu.

Den långa och ocensurerade versionen av resan kommer i nästa nummer av fanzinet Millwall Enough Said. Bilder kommer upp på hemsidan på torsdag eller fredag.

Och ja, jag ska börja svara på mejl, snart...

Henrik Lundgren2006-02-22 20:29:00
Author

Fler artiklar om Millwall