As good as it gets
Stefan Elofsson glömmer för en stund det prekära läget i Champions League och Chelseas överlägsenhet i ligan när han drömmer sig tillbaka en vecka och återupplever den magnifika 1-0-segern mot Man Utd. Och allt vad den förde med sig.
Du vet att du befinner dig i en lycklig fas i ditt liv när du står med två främmande människor på en toalett på The Cavern Pub på Matthew Street i Liverpool, strax efter midnatt, och sjunger ”If you’re the champions of Europe clap your hands."
Jag hade kunnat betala pengar för att se Gary Nevilles ansiktsuttryck när han ställdes öga mot öga mitt emot sanningen, bara en vecka efter segerdansen på Old Trafford.
Hans blick måste ha sagt allt, något mera olycksbådande lär inte ha setts sedan hans brorsa klippte benen på Viorel Moldovan i Charleroi år 2000.
Liverpool mot Man Utd på Anfield.
Stackarn måste helt enkelt ha förstått vad som väntade honom.
Så jag går upp i svinottan för att ta bussen via Milton Keyens och Stoke-on-trent till Liverpool. Vi åker genom Londons finaste kvarter på vägen ut. Avgången sker från Victoria och Nationalexpress-åkdonet snirklar sig genom gatorna vid Buckingham Palace via magnifika Park Lane och dom för Fredrik Ljungberg bekanta gatorna i Swiss Cottage, innan det tar fart på riktigt.
Jag är framme vid lunchtid eller strax efter och Liverpool bjuder på strålande solsken och James Street ner mot Albert Dock ger en positiv känsla i kroppen. Eller snarare, den spär på de redan påtagliga optimistiska vibbarna.
Inte konstigt det. Det vankas ju revansch. R-E-V-A-N-S-C-H!
Albert Dock måste vara alldeles bedårande på sommaren, men jag har hittills bara varit i Liverpool på senhösten eller som nu i gränslandet mellan vinter och vår. Här har inte pågått något sjöfartsrelaterat på över 30 år men upprustningen som skedde på 80-talet lyfte hela stan och de stora tegelbyggnaderna visade sig vara mycket väl lämpade för affärs- och restaurangverksamhet, lika bra som skeppsindustri.
Liverpool kunde fått Stoke i den femte rundan och i så fall hade min bussresa blivit betydligt kortare, men jag tog emot beskedet om Man Utd med oreserverad glädje.
Jag har en känsla av att Steven Gerrard gjorde detsamma.
Fredagskvällen blir i sanning rastlös. Det finns något ogjort som snart ska bli gjort och imorgon är tiden inne för dessa unfinished business.
Det är svårt att beskriva stämningen på Anfield som den var i lördags. Inte för att jag, som det populärt brukar heta, ”saknar ord”, det gör jag kanske i och för sig, men jag avskyr folk som åker någonstans på andra sidan jordklotet, gör någon utflykt med en analfabetisk guide som tillhör naturbefolkningen och som bara tagit med tio personer till denna helt okända by där invånarna aldrig träffat någon från Europa någonsin tidigare, och sedan kommer hem och säger ”att det går liksom inte att beskriva, man måste ha varit där.”
Klart som fan att det går att beskriva, försök i alla fall din lata ryggsäcksmänniska!
Anledningen till att jag inte kan göra det är att jag på något vis tar in allt och samtidigt ingenting där jag sitter på Main Stand nästan ute i hörnet mot Manchester United-supportrarna. Jag är så upptagen av att kolla in spelarna, publiken, banderollerna, telefonen (det kommer SMS hela tiden), kameran, sjunga med i ramsorna, skrika på domaren och hålla fem fingrar i luften mot det där rövarbandet nere på Anfield Road End. Jag är överallt på något sätt, i mitt medvetande inte minst.
Därför nöjer jag mig med att beskriva stämningen som magnifik. Elektrisk.
The Kop är i högform, naturligtvis, men det som gör den här föreställningen unik är att (och detta får jag berättat för mig i efterhand) Centenary Stand och Main Stand är lika aktiva dom. Det är HELA arenan mot Man Utds fans och helt ärligt så hör jag bara vad dom sjunger vid ett eller möjligen två tillfällen under hela matchen, trots att jag står så nära deras sektion som det går.
Det är ”The Fields of Anfield Road”, som är en personlig favorit och det är massor av olika kompositioner med budskapet att vi är ”Champions of Europe.”
”Where are you playing on Wednesday night?” är förstås fenomenal i sin enkelhet och då och då blir det riktigt billigt;
”Manchester Utd is full of shit. They are full of shit, shit and more shit. Manchester Utd is full of shit.”
Och det blir revanschen precis som jag trodde. Precis som jag kände.
Men andra halvlek är en pärs och jag känner mig inte så säker längre när gästerna börjar rada upp frisparkar utanför Pepe Reinas straffområde.
När slutsignalen ljuder stämmer alla upp unisont på vägen från sina platser (de gästande supportrarna måste ju vänta kvar):
”Always look on the bright side of life:”
Detta är livet på en pinne.
För Gary Neville blev det nog också vad han hade väntat sig. Publiken var obarmhärtig, men vad är annat att förmoda från världens kanske stoltaste fans. Jag tror inte heller att Unitedbacken var rädd för det. Han kan ta en visselkör bättre än de flesta och en bortkastad boll kan han leva med.
Men Harry Kewells tackling i matchens första minuter visade vad det var frågan om. Det handlade om revansch och Gary visste nog om det. Han visste nog om att matchen på Old Trafford trots allt avslöjade en hel del svagheter hos Alex Fergusons lag just nu och även om segern inte var det mest orättvisa resultatet i mannaminne visade kanske Nevilles reaktion, mer än något annat, att 1-0 var en oerhört välkommen överraskning. Säkert visste han också att hans firande skulle föranleda debatt och göra honom avskydd.
Han hade nog bara hoppats på att komma undan med det tills nästa säsong.
***
Resten av dagen är förstås en enda helgjuten upplevelse där det inte går att plocka några enskilda bitar ifrån. Allt är så gediget, så fullkomligt. Varenda romantisk föreställning eller dröm jag haft om supporterskapet blir verklighet och det känns som om jag äntligen uppnått något slags normaltillstånd.
Att ha detta som en hobby har aldrig varit bättre motiverat. Eller är det i själva verket en livsstil? Jag vet inte. Det låter lite förmätet.
I alla händelser är det något helt annat än att bekänna sig som Man Utd-fan för det är, som bekant, vare sig det ena eller det andra utan snarast en diagnos.
Det låter säkert juvenilt men det kvalar förstås in till albumet där jag förvarar The Best of the Best, vissa speciella ögonblick i mitt liv. Ett sånt album som jag antar att varje normalt fungerande människa har.
Och det kanske är ett oroväckande tecken att detta också innefattar alkohol precis som studenten gör och möjligen någon annan händelse också av mera privat natur, i samma album, också med alkohol, men som vi lämnar därhän nu. I vilket fall som helst är det fantastiskt och vem har mage att vara bedagad efter 1-0 mot Man Utd på Anfield och första segern mot dessa våra värsta fiender på 85 år?
En känsla är en känsla och den ljuger aldrig.
Jag hamnar i samspråk med två Liverpoolbor av det motsatta könet på baren Klass på Bold Street. Den håller ingen vidare klass alls när jag tänker efter men dessa två bekantskaper roar mig enormt och den ena av dem pratar precis som Jamie Carragher vilket får mig att överväga ett giftermål där och då, bara för att ingenting bör ske för att ändra riktningen som den här dagen pekat ut för mig.
Det är nästan overkligt.
Hade hon bara dristat sig till att säga dom där orden så hade jag säkerligen sagt ja på fläcken men av någon anledning låter hon bli. För ett ögonblick funderar jag på att presentera ett motsvarade erbjudande men jag låter det bero för den här gången eftersom just denna kväll, som sagt, inte förtjänar att grumlas av ena eller andra anledningen. Det är bara att roll with it.
Det hela är ett välmående med få motstycken men också, skall erkännas, ett excellerande i självgodhet. Jag är förstås övertygad om att Liverpools fans kan frammana den mest intensiva stämningen som kan upplevas på en fotbollsmatch i Europa. Fastän jag vet mycket lite om den saken.
Okej jag har sett en fight på Bernabeu och där var 80 000 och så jag, men det var Real Zaragoza dom mötte så jag är övertygad om att dom kan bättre och jag har väl också skådat några av dom där klassiska Champions Leaguematcherna på Ullevi för alldeles för många år sedan. Men vad är det egentligen?
Jag har inte sett något Old Firm, jag har inte varit på St James Park och inte heller har jag hört de beryktade Romafansen på Curva Sud sjunga sin Roma Roma.
Jag har inte varit på Velodrome, aldrig satt min fot i Gelsenkirchen och inte sett något Milanoderby. Allt det där vet jag, och ändå är jag övertygad om min ståndpunkt.
Jag låter mig liksom vara det.
Och killen som passerar mig på Mount Pleasant låter mig också vara det när han stämmer upp i ”We are the champions, champions of Europe.”
Så småningom vandrar jag hem med min gode vän till dennes studentbostad och när jag kort därefter vaknar upp igen gör jag det med ett leende på läpparna. Utanför fönstret ligger magnifika Liverpool Cathedral och den är tydligen den största i sitt slag i hela världen. Jag tvivlar inte, den är enorm.
Staden ligger öde när jag traskar längs vägen mot Norton Street Coach Station på morgonen och jag korsar både Brownlow Hill och London Road och dom är lika öde dom. Förutom stadskärnan är det inte mycket som vittnar om att Liverpool faktiskt är en stad där det pågår vissa verksamheter av betydelse. Bortsett möjligen från John Moore-universitetets ganska anspråkslösa byggnader som kantar min strapats mot bussen
Det bara osar gammal arbetarklass över alltsammans.
Jag tänkte sova på vägen tillbaka eftersom jag spenderat två nätter på ett golv men det sätter sig en storväxt herre bredvid mig och två högljudda ungar tar plats framför med det antagligen uttalade uppdraget att störa omgivningen intill vansinne medelst plingande dataspel.
Men jag bryr mig förstås ingenting om det.
När bussen rullar ut från Liverpool och äntrar motorvägen slår det mig plötsligt att jag kanske aldrig mera borde återvända. Det kan väl knappast bli bättre än så här?
***
Det var förresten inte jag som startade sången på toaletten. Helt säkert.
