Liverpool - Everton 3-1
Det blev en repris av förra derbyt tidigare under säsongen. Den röda sidan av Merseyside gick segrande ur striden med samma resultat som senast, 3-1.
Men det var en ganska medioker match. Med tanke på hur lite chanser som skapades så borde kanske matchen ha slutat 0-0. Men visst om det var något lag som skulle vara värda en vinst mer än de andra så var det väl Liverpool.
Annars så var det bortalaget Everton som började piggast. Tim Cahill fick två rätt hyfsade lägen och det var framför allt ett läge som var riktigt farlig. Australiensaren fick bollen alldeles framför mål, men han fick inte till avslutet med vänsterfoten efter att han snabbt vänt sig om.
Efter knappt tjugo minuter fick Steven Gerrard hjärnsläpp och drog på sig två gula kort inom loppet av bara någon minut. Det första fick han för att han mycket onödigt sparkat bort bollen efter att dagens domare Phil Dowd blåst frispark till Everton. Det andra fick han efter att han kapat Kevin Kilbane mycket fult med en bensax. Väldigt moget av en lagkapten.
Eftersom Everton hade varit det bästa laget fram till dess så trodde man att det skulle bli ännu mer spel på hemmalagets planhalva, men det skulle visa sig bli helt tvärtom. Spelarna såg plötsligt ängsliga ut och kanske kände man sig pressade av att man nu förväntades föra matchen. Det verkade som att ingen ville ta egna initiativ och man såg ut att vänta på att någon annan skulle ta tag i det.
Liverpool å andra sidan gjorde inte mycket väsen av sig heller, man var ju en man kort. Det såg ut som att det skulle gå till halvtidsvilan med ett mållöst resultat, men med bara sekunder kvar så skulle nollan spräckas. En hörna slogs in mot Phil Neville som skarvnickade in den i mål, dock i fel mål! Ett praktfullt självmål.
Detta var givetvis ett mycket psykologiskt viktigt mål för matchen. Liverpool hade inte haft en bra målchans på hela första halvlek, så det var väl självklart att man skulle göra mål via ett självmål.
2-0 kom även det i ett mycket viktigt skede av matchen. För bara någon minut in på andra halvlek så kunde Luis Garcia utöka ledningen. Detta efter ordentligt slarv i försvaret, då Gary Naysmith såg helt vilsen ut och Richard Wright kom ut fel. Wrighty kom ut på mellanhand och det hade nog varit smartast att stanna kvar vid målet då spanjoren inte hade så bra vinkel och hade försvarare i hälarna. Med hans utrusning så gav han Garcia ett för uppenbart alternativ att lobba den över honom. Vilket denne också elegant gjorde.
Hemmalaget blev så klart stärkta av målet (målen) och man tog över kommandot. Det såg nästan ut som om det vore Everton som hade en man mindre på planen.
Efter en knapp kvart spelade så beordra David Moyes tre man på bänken att göra sig redo för ett inhopp. Bara att de var där på sidan av planen gjorde att spelarna inne på planen blev tända och man skapade en dubbelhörna. Den andra skulle resultera i en reducering. Lille Cahill kom perfekt mot inlägget och han nickade distinkt in den förbi en chanslös Reina. Game on!
Spelarna som skulle bytas in fick snällt sätta på sig överdragskläderna igen. Men två av dem skulle sju minuter senare få komma in. Duncan Ferguson, som var tillgänglig igen efter sin sju matchers långa avstängning, kom in istället för James McFadden. Kilbane fick lämna plats åt Andy van der Meyde.
Den sistnämnde fick bara vara på planen i några minuter. Holländaren gick upp i luftduell med armarna lite väl högt och råkade träffa Alonso i ansiktet. Domare Dowd, som tyckte att det var riktigt skoj att vifta med korten uppenbarligen, visade matchens röda kort utan tveka. Ett mycket märkligt beslut kan man lugnt säga. Dowd måste ha sett det som att AvdM medvetet armbågade Alonso, men det kunde väl vem som helst se att han absolut inte gjorde. Ett gult kort möjligen, men det var knappast en utvisning. Luktade kompensation lång väg.
När utvisningen skedde så hade hoppet precis återkommit till spelarna och man satt och hoppades på en kvittering, men det dog tyvärr när detta skedde. Spelet kom av sig fullständigt.
Liverpool skulle också punktera matchen när slutresultatet 3-1 fastställdes med cirka tio minuter kvar att spela. En helt oattackerad Harry Kewell fick gott om tid på sig att lägga till rätta bollen och prickskjuta in bollen förbi Wright. Ridå!
Evertons fina form från tidigare matcher höll i sig i en kvart, sen underpresterade man sig enormt. Att en så viktig spelare som Mikel Arteta inte kunde spela är en liten orsak förstås, men så här dåligt får man inte spela. Nu tycker jag inte att Liverpool var så värst bra heller, men det var i alla fall inte lika dåliga som oss. Detta trots att hemmalaget alltså spelade med en man mindre i cirka femtio minuter.
Det var synd att de skulle bli såhär. Vi inledde ju bra och jag tror att utvisningen på Gerrard inte var så psykologiskt bra för oss. Det kan tyckas låta lite märkligt, men det kändes som att man blev tyngda av att man nu var favoriter att ta hem matchen. Att man skulle få skit om man inte vann helt enkelt.
Nä det är bara att försöka glömma matchen så snabbt som möjligt och ladda inför slutspurten av ligan.
