Chelseakultur II: The Zigger-Zagger Man
Utan Mickey Greenaway inget The Shed och ingen ”One man went to mow". Minnet av Chelseas främste supporter lever vidare - nu i andra delen av Chelseas milstolpar.
Unitedfansen inne på puben Rising Sun är inringade. I fyra grupper om fem har Chelseas firma smugit in och täckt upp vägarna ut för Uniteds dito. Bråket rasar intensivt. En United träffas i huvudet av en flaska, en annan av ett bord. Läget börjar bli kritiskt. I dörröppningen visar sig plötsligt Mickey Greenaway och vrålar ”Chelsea!”. Han råkar stå framför den enda vägen ut för de alltmer desperata Unitedgrabbarna. En av dem får i tumultet upp en stol och drämmer den i ansiktet på Mickey. United tar sig ut. Chelsea är nöjda och stannar. Cliff Webb ser Mick liggandes på golvet. Hans näsa är krossad. Näsan som han redan tidigare fått justerad. Cliff asgarvar och skanderar:
You've heard him sing,
You've seen him pose,
It's Greenaway with the Staircase nose!
Den något råa men hjärtliga historien är Alans. Den är från 1968. Det finns många historier om Mickey Greenaway. Sjunga kunde han och det var varken första eller sista gången han hamnade i trubbel. Mickey hade problem med en axel sedan United hade försökt storma The Shed en gång. En Unitedsupporter hade svingat en kofot med våldsam kraft mot hans huvud men träffat axeln. På samma läktare blev han illa skuren av en kastad flaska från West Hamfans. En annan gång blev han svårt misshandlad av Tottenhamfans på en pub.
Men trots att Mickey fanns i centrum för Chelseafansen under den våldsamma eran och trots att ordningsmakten höll ett vakande öga på honom, så var han ingen bråkstake. Han var bara Chelseafansens hjärta och röst.
Michael Thomas Greenaway föddes 1945 och växte upp på Billing Street, ett stenkast från East Stand. Hans farfar fanns på Stamford Bridges läktare när Chelsea spelade sin allra första matchen 1905, en träningsmatch mot Liverpool (4-0). Även hans far, James, var ett stort Chelseafan, och Mickey förde den 2 oktober 1954 en stolt familjetraditionen vidare när han inför drygt 67 000 åskådare var klubbmaskot inför en match mot West Bromwich (3-3). Han fick behålla slantsinglingsmyntet. Pennymyntet, från 1916, behöll han livet ut. Det svärtades med åren men var ovärderlig för honom.
Mickeys far hade Hughie Gallagher som favoritspelare, Chelseas första riktiga stjärna, som dog utblottad efter hektiskt leverne. Själv hade Mickey två andra lirare och rebeller som idoler, Peter Osgood och Alan Hudson. Känslan av att var annorlunda tilltalade Mickey, men i annan form. Han fick idén till att dra igång en klack. I matchprogrammet till FA-cupomspelet mot Workington den 16 december 1964, för övrigt Peter Osgoods debutmatch då han gjorde två mål, fanns bland annat denna lilla insändare:
”I have found more vocal support away from home because there is not the atmosphere at the Bridge for shouting for the Blues. If everyone capable of cheering would shout powerfully at every home match (especially early on in the game), then Chelsea will know they have supporters on the terraces and Chelsea would be inspired by such support.
Mick Greenaway,
77, Evans Road,
Grove Park, London, SE6.”
Chelsea har aldrig haft ett naturligt upptagningsområde för fans. Det fanns både medelklass från de närmaste omgivningarna kring arenan och arbetarklass från andra Londonområden. Närheten och gemenskapen var inte lika markant som exempelvis i Manchester eller Liverpool, på Stretford End eller Spion Kop. Men det skulle ändras. Cliff Webb hade också efterlyst mer stöd i Chelseatidskriften "In off the Post" och bett om att de passionerade fansen skulle söka sig till South Stand samt att läktaren skulle döpas om till The Shed. Stamford Bridge hade löparbanor och bestod till större delen av helt öppna läktare. Förutsättningarna var usla för klackverksamhet. Men vid vad som skulle bli The Shed fanns tak som från början byggts för att skydda de som kom på greyhoundtävlingar från att bli regndränkta. Mickey, som fram till dess stått på West Stand, räknade ut att The Shed var den plats på arenan där ljudet skulle generera mest kraft. Snart började grupper av ungdomar samlas där. Mickey lockade dit dem med sin utstrålning och sina ledaregenskaper, och blev läktarens centralfigur. Sånger som ”Strollin”, med London i fokus, ”chelseafierades”. Det hela växte och The Shed blev med tiden en av de mest fruktade och respekterade läktarna i England.
Men det var lika mycket på bortaplan som Chelseafansen skaffade sig ett rykte i slutet av 60-talet och under 70-talet. Både för sitt vokala stöd och för sitt aggressiva uppträdande. I tusental och åter tusental började Chelsea resa land och rike runt. I centrum, om än inte i stormens öga som allt stryk han fick vittnade om, stod Mickey. Han var eldsjälen. När Chelseas fans blev portade från så kallade football specials så bokade han andra tåg. Han uppmanade i en insändare i mitten på 60-talet själsfränderna att inte använda svordomar i sångerna och det finns åtskilliga berättelser om att han stoppade slagsmål när barn var i närheten. Ändå hade han både vanliga fans och ”firmornas” fulla respekt. Hans ”Zigger-Zagger”-ramsa blev känd i hela landet. Enligt förre Chelseaordföranden Brian Mears var en av de första gångerna han hörde ”Zigger-Zagger” på Anfield 1966.
Mickey: Zigger Zaggar Zigger Zagger!
Fansen: Oi, Oi, Oi!
Mickey: Zigger Zaggar Zigger Zagger!
Fansen: Oi, Oi, Oi!
Mickey: Ziggeeer
Fansen: Oooi!
Mickey: Zaggaaar!
Fansen: Oooi!
Mickey: Zigger Zaggar Zigger Zagger!
Fansen: Oi, Oi, Oi!
Ramsan har fått nytt liv på 2000-talet och kan emellanåt höras bland Chelseafans igen men aldrig med den kraft och fruktan den spred på 70-talet runtom i England. Ramsans ursprung är oklar. Tydligen sjöng Liverpoolfans den ett tag innan Gerry and the Pacemakers ”You’ll never walk alone” blev fansens nya favorit. Men Mickey undersökte själv rötterna och hamnade då i Stoke.
Mickey var också den som till melodin av ”Amazing grace” gjorde mantrat "Chelsea, Chelsea, Chelsea" populärt. Så fort sången började svikta i intensitet under en match, så såg Mickey till att den höjdes igen. Den har hörts sjungas hela halvlekar nonstop.
En annan sång som också hörs i dag är förstås mer udda ”One man went to mow”. Det sägs att den faktiskt sjöngs första gången i Sverige. Under ett träningsläger 1981 hade Mickey med sig ett band där några barn sjöng. Gänget han var med sjöng med i några av sångerna. En av dem var ”One man went to mow”. De sjöng sången på skoj på försäsongsmatcherna och tog den sedan med sig hem till pubarna i England innan matcherna. The rest is history.
Men Mickeys tillvaro vid sidan av Chelsea sviktade. Både hans fysiska och psykiska hälsa tog stryk med tiden. I en tabloidartikel 1983 pekades han ut som en huliganledare som organiserat ett bråk i Brighton. Påståendet tog Mickey hårt och han förlorade också sitt jobb vid den brittiska järnvägen på grund av artikeln. Alkohol- och cigarettkonsumtionen accelererade. Undertecknad minns honom starkt från en pub i Helsingborg under en försäsongsturné 1990. Hålögd, med röd boxarnäsa och kepsen neddragen satt han i ett hörn. En skröplig gammal man, en skugga av den urkraft han en gång varit.
I mitten av 90-talet hade Mickey inte längre råd att gå på Chelseas matcher. Chelsea Supporters Sweden var genom Harri, Åke, Brinken och Wilhelmsson 1997 representerade på en fest för Mickey på Drakes på Stamford Bridge. Man samlade in pengar till en FA-cupfinalbiljett och säsongsbiljett till den nedgångne läktarlegendaren. Men livstråden var redan för skör. Den 22 augusti 1999 avled Mickey, utblottad och ensam, bortsett från sin Chelseafamilj. Trots att hans telefonbok rymde hundratals namn hade lägenhetsvärden inte brytt sig om att kontakta någon.
Mickey begravdes i en fattigmansgrav på kyrkogården i Hither Green. Men Chelseafansen samlade in pengar och Harri var på nytt på plats vid en tillställning på Drakes och bidrog med 100 pund från CSS till en gravsten och gravvård där Mick i dag vilar, som önskat tillsammans med sin far. Och Mickey Greenaways minne lever förstås vidare i i den historia vi själva vårdar och i de sånger vi sjunger.
Fotnot: Information från bland annat "Chelsea - Football under the Blue Flag" av Brian Mears, samt Harri och åtskilliga andra fans.
Den första delen i serien Chelseas milstolpar, "Liquidator", kan läsas på:
http://www.svenskafans.com/england/chelsea/artikel.asp?id=73635