Små anteckningar vid stranden av Mersey, Del 5
Här kommer den femte och sista delen av Andy the Kings reseskildring av besöket på Merseyside.
Förord
Då har jag så kommit till sista delen och jag vill passa på att tacka redaktionen för att jag slapp bli refuserad och ni andra för att ni tålmodigt stått ut med rappakaljan. Varför skrev jag detta nu. Inte är det för att resan var nåt märkvärdigt utan orsaken är egentligen att jag gillar att läsa andras berättelser. Mycket. Nu när ni andra ser vilken låg nivå man kan ligga på, hoppas jag ni fattar mod och börjar slå på tangenterna och skickar in en massa material till redaktionen. T ex hur var det med Shankly, var han trots allt en blå rackare, Stefan2000, skriv och berätta. Jag åtminstone är väldigt nyfiken.
Del 5. Rusar in på pitchen
Naturligtvis gjorde jag inte det. Till det har jag för lite självförtroende och för mycket förstånd. Men jag led av ett fantasifoster som gnagde: Då visningen nått ned till planen sliter jag upp blåtröjan och teknikbollen vi haft med. Knuffar undan guiden och rusar fram till mitten av bågen utanför straffområdet vid Park End-målet. Kastar upp bollen, lappar till den och om det varit en film från Amerika så hade bollen i slow motion letat sig in i högra krysset under stegrande musik och jubel. Detta skulle ha varit en hyllning till min hjälte Andy King som, 1978 en solig lördag i oktober, avgjorde derbyt med matchens enda mål och en rökare i nämnda krysset. En ganska passande present från en spelare till sin 100-årsjubilerande klubb. Those were the days!
Vi skulle alltså på Goodison Park Stadium Tour med en avslutande 3-rätters lunch. Priset var £20 för en vuxen vilket jag tyckte var rimligt.
Via receptionen blir vi hänvisade till ett inre rum där redan resten av gruppen redan befann sig. Det här var tydligen något som man kom i tid till. De flesta var familjer med barn samt ett och annat par. En parant kvinna på så där 45 år ledde visningen. Hon skötte det bra, men jag tror hon inte ställde en enda fråga till visningsgruppen, det var väl inte första gången hon ledde en visning. Gruppen var under hela visningen andäktigt lågmälda.
Goodisons inre var allt annat än imponerande, trångt och omodernt, klaustrofobiska korridorer och små omklädningsrum, speciellt motståndarnas. Kan inte tänka mig att det här stället någon gång de senaste 30 åren blivit vald till årets arena av spelarna.
Inne i Evertons omklädningsrum var det inte städat sen matchen. Då insåg man hur mycket sand det måste finnas i gräsmattan. I en badbalja var botten nästan täckt med sand, jag tippar på att Wright legat där och gonat sig. Moyes anteckningar var kvar på en papperstavla. Där hade han bl a listat i procent övertag i luften mellan våra och Spurs, gubbe mot gubbe. Undrar vilken nytta de hade av den informationen? – Okey grabbar, här ser vi att Beattie gör 53% mot King 47%, vilket betyder att ni ska slå höga bollar när Beattie står intill King! Grabben som är målis poserade för fotografi vid Martyns och Wrights tröjor. Sen upp till styrelsens rum där det lite lustigt var en elektronisk siffertavla uppsatt på väggen vid styrelsebordets kortända. Tavlan var direktkopplad till alla insläpp och angav alltså hur många som var inne på arenan. Vidare till troférummet. Här hade de tyvärr blandat alla utmärkelser huller om buller i några vitrinskåp. Jag kunde inte se nån tanke eller så. Det kunde vara Cupvinnarcupen intill nån shejks hederspris vid någon träningscup i Kuwait. Och så Dixie Dean förstås, bilder, priser osv. Inget om nån annan spelare. Däremot var det roligt och se alla års lagbilder. Det krävdes ganska mycket väggyta.
Efter det fick vi den stora nåden att gå ut på finläktaren där sponsorer och annat löst folk håller till. Guiden visar vilken stol Svennis ”hela bollen måste vara stilla” Eriksson satt på igår. Han hade en något bättre plats än vad jag hade. Sen var det dags att gå ner till planen, äntligen, hjärtat tick-tick-tick. På med Z-Cars i högtalarna och ut genom den trånga korridoren. Alla män måste tydligen klappa den blåa informationsskylten som är placerad ovanpå en dörrpost strax innan man kommer ut. På skylten står det Goodison Park. Kan det förresten ha ungått någon spelare när man är redo att springa ut att de befinner sig på Goodison Park? Väl ut på plan (inte röra) förstår man varför Moyes står upp hela tiden. Lagens stolar är nämligen placerade under planens nivå och sitter man då ned har man ögonen i samma nivå som grässtråna vilket inte ger den bästa överblick. På tal om grässtrån nyper jag av några när guiden tittar bort och sparar.
Rundturen var därmed avslutad och det tog väl ca en timme. Vi blir slussade till en hyfsad exklusiv matsal i Park End-byggnaden. Här måste jag varna er om ni funderar på att äta här. Maträtterna är klassiskt engelska och jag begriper sannerligen inte hur de är funtade i det här landet när det gäller mat. Sönderlagat och smaklöst ska det vara. Obegripligt.
Hursomhelst var allting tillända och jag och Jr lämnade lokalen. När vi kom ut från Park End-byggnaden sken solen varmt igen. Då fick vi ett infall, tog fram teknikbollen och började lira lite med varandra mot Park End-väggen. 20 meter längre bort stod tre anställda, strikt klädda, bredbent, händerna samlade framför sig och kritiskt granskade vårt förehavande men de valde att låta oss vara. Några gäster som lämnade visningen i sina bilar, tutade och vinkade glatt åt oss. Det kändes faktiskt riktigt bra att få avsluta den här resan med att sparka boll på Goodison. Fast det blev inte en rökare i krysset som Andy gjorde.
Epilog
En vecka efter resan frågade jag Jr vad han tyckte hade varit det bästa med den.
- Det var nog inget.
- ???
- Vi förlorade ju!
Vad hade jag trott.
