Gerrard om mardrömssommaren 2005
Liverpools lagkapten Steven Gerrard släpper snart sin biografi. I boken vidrör han de känsligaste ämnena i sin fotbollskarriär och i de texter som släppts som aptitretare berättar Gerrard om vad som till sist fick honom att stanna på Merseyside, och även om skräckveckorna förra sommaren.
"Jag åt paracetamol som Smarties."
26-åriga Steven Gerrard förkroppsligar staden Liverpool och ännu mer fotbollsklubben Liverpool FC. 1980 föddes han i arbetarstadsdelen Huyton och Gérard Houllier har sagt att Gerrard sattes ner på jorden för att bli lagkapten på Anfield.
Han har skjutit Liverpool FC till Champions Leaugeseger i Istanbul och nu senast en FA-cuptitel i Cardiff, men han har också varit omskriven i andra sammanhang som när han sommaren 2005 stod med ena benet i London och en flytt till Chelsea. Roman Abramovich uppgavs vara redo att göra Gerrard till världens dyraste spelare någonsin och under ett dygn hävdade Liverpoolmittfältaren att han ville lämna sin hemstad.
”Klubben drev mig nästan ifrån Anfield. Deras inställning var: ”Skriv under kontraktet när vi säger till dig. Vi kommer att tala om för dig vad avtalet är värt,” skriver Gerrard i sin nya bok som utkommer i nästa månad.
”Som kapten för Liverpool förtjänade jag att bli behandlad med mer respekt.
Jag var ingen pojkspoling från akademien. Jag kände att dom tog mig för given. Varför agerade inte Liverpool snabbare.”
Efter episoden sommaren 2005 har Gerrard varit noggrann med att lägga händelsen bakom sig. Det som nu publicerats måste därför betraktas som den i särklass mest detaljrika beskrivningen av vad som egentligen hände under dom där dramatiska timmarna efter att han meddelat klubben att han ville flytta.
Det mesta har varit höljt i dunkel och på sin DVD förklarar han bara kort att klubben brydde sig mer om pengarna än vad han gjorde, och att det var orsaken till att han började tvivla.
Efter Champions Leaugesegern trodde de flesta kvalificerade bedömarna att Gerrard hade för avsikt att stanna i Liverpool. Men sommaren förflöt och något kontrakt skrevs aldrig under. Till slut började oroande rapporter läcka ut från agenten Struan Marshall och en eftermiddag i början på juli meddelade klubben officiellt att Gerrard bett om att få bli såld.
”Efter Istanbul trodde dom inte att det betydde något för mig när mitt kontrakt blev underskrivet efter att vi hade vunnit Champions League. Du kan ge dig på att det betydde något för mig,” skriver han vidare i boken.
När uppgifterna om Gerrards flyttplaner nådde pressen uppstod känslostormar i supporterlägren. På TV kablades det ut bilder från Shankly Gates vid Anfield där fans brände tröjor med nummer 17 på, Gerrards nummer.
Gerrard såg själv bilderna och ringde i panik till sin far och sin bror.
”Pappa bad mig att inte flytta men jag svarade honom: ”Titta på teven, fansen bränner min tröja och klubben stoppar dem inte. Liverpool vill inte ha mig kvar.”
Jag tittade på teven samtidigt som jag grät floder. Jag kvävdes av stress. Mitt huvud bultade och jag åt paracetamol som smarties.
Det var min karriärs lågvattenmärke. Jag bröt ihop i panik. Allt var en enda röra. Kunde jag lämna in mitt Liverpoolarmband? Kunde jag se min älskade pappa i ögonen igen? Kunde jag svika the Kop?
Nej, jag kunde inte hoppa från klippan. Jag såg stora möjligheter i Chelsea, men mitt hjärta tillät mig inte att gå.
Till slut bestämde jag mig. Den femte juli klockan 23:00 ringde jag min agent och bad honom att säga till Rick Parry att jag ville skriva på.
Dagen efter vaknade jag med ett leende på läpparna för första gången på flera veckor.”
Boken som heter Gerrard: My My Autobiography släpps 2 september.