Rubrik saknas
Likheterna är få med den där alldeles underbara maj-eftermiddagen för fem år sedan när Oldham Athletic gästar The Den på lördag.
”Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii…”
Att Oldham Athletic har spelat närapå 20 säsonger i den högsta divisionen – senast mellan 1991-94 – är det inte många som minns idag. Klubben som är hemmahörande strax nordväst om Manchester har en stark tradition av framgångsrika managers; Neil Warnock, Iain Dowie, Brian Talbot och Joe Royle har alla passerat Boundary Park under sin karriärs bana. Främst Royle gjorde avtryck i Oldham och förde mellan 1982-94 klubben till det som idag heter Premier League, en Ligacupfinal och två semifinaler i FA-cupen. Men trots spel på relativt ansenlig nivå har ”the Latics”, som klubben kallas, ett alltjämnt tomt troféskåp.
”The Latics” är för övrigt ett smeknamn man delar med närliggande rivalen Wigan Athletic. Namnets ursprung är dock inte mer spännande än att det härrör från ordet athletic.
På Oldhams mittfält spelar Craig Rocastle, kusin till den betydligt mer kända Arsenal-legenden David Rocastle, som tragiskt dog i en svårartad typ av cancer i mars 2001 endast 33 år gammal. David sköt Arsenal till klubbens första ligatitel på 18 säsonger när han 1989 i matchens sista minut gjorde 2-0 mot Liverpool vilket innebar att ”the Gunners” gick förbi Merseyside-klubben på målskillnad. David Rocastle är idag känd även för icke fotbollsintresserade efter Nick Hornbys bok, och sedermera film, ”Fever pitch” som är uppbyggd kring händelsen.
Senast Millwall spelade mot Oldham var i maj 2001; 5-0-segern på The Den som innebar att ”the Lions” gick upp till dagens The Championship.
En maj-eftermiddag i sydöstra London som följdes av en folkfest utan dess like, sannolikt bara slagen av Millwalls avancemang till den högsta divisionen 1988. En dåligt bevarad hemlighet är att Division 2-pokalen i The Dens innandöme faktiskt är originalpokalen då den efter ett par hårda nätter helt enkelt var alltför sliten för att återlämnas varpå en ny tillverkades. De andra klubbarna har endast en billig kopia i sina troféskåp.
”Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii…”
Nog om nostalgi. Medan Millwall sedan förra gången lagen möttes har flörtat med Premier League, spelat FA-cupfinal och representerat England i UEFA-cupen har Oldham levt en till synes anonym tillvaro i League Ones mittenskick. Precis som inför lördagens match. En seger, två förluster och inget uppseendeväckande alls att skriva hem om. Det är knappt så att den blåa och röda färgen i Oldhams klubbmärke orkar lysa upp.
I Millwall-lägret har man arbetat hårt för att motverka allt prat om kris efter att man bara lyckats bärga en av nio möjliga poäng. Förra veckans 1-5-förlust borta mot Chesterfield svider dock fortfarande. Rejält. I ganska hårds ordalag sågade Nigel Spackman försvarsspelet och särskilt då före detta Liverpool-spelaren Zak Whitbread som indirekt varit inblandad i fyra av åtta insläppta mål den här säsongen. En inte alltför kvalificerad gissning är att Paul Robinson ersätter och vilket glädjer många av oss supportrar. Både han och Mark Phillips är fostrad i akademin, talangfulla om än typiskt elaka engelska backar, som inte alla gånger fått en rättvis chans och när de väl fått det ofta haft otur med skador. Jag skulle gärna se att detta blir deras säsong, istället för mer välbetalda Premier League-rejects.
Småskadorna tycks förbi vilket innebär att Millwall bortsett från anfallarna Darren Byfield och Ben May samt just nämnda Mark Phillips mönstrar en fulltalig trupp att välja ur.
En seger är vitalt för Millwall för att vända den negativa trenden. Inklusive träningsmatcher har inte ”the Lions” vunnit sedan i april – totalt 11 matcher. Till skillnad från förra säsongen förfogar vi dock över ett lag med både spets, talang och framförallt bredd. Det gäller dock att få 16 nya spelare att bli till ett enda samspelt lag som drar åt samma håll. Där har du Spackmans största utmaning för stunden om du frågar mig.
”Miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii…”
