Det vi har vill alla ha
Med ett halvt dygn till hemmapremiären luftar Stefan Elofsson sina tankar inför den långa säsongen. I tidens valhysteri går det inte att låta bli frestelsen att blanda i lite politik.
Maccabi Haifa är utraderade ur våra medvetande och förhoppningsvis kan säsongen starta här och nu.
Chelsea har gjort sig av med den fenomenalt inkompetenta Asier del Horno och ser starka ut.
Sir Alex Ferguson vill desperat lyckas med det som Bill Shankly, Bob Paisley och Kenny Dalglish gjorde; nämligen att ställa sig på toppen och go out in style.
Arsené Wenger vill många konstiga saker, men mer än någonting annat vill han visa att hans fotbollsmodell fortfarande fungerar.
Rafa Benítez vill göra det han gjorde i Spanien; slå ner de stora från tronen.
Premier Leaguesäsongen är igång och om några timmar spelar Liverpool hemmapremiär.
Make us dream.
* * *
Martin Lipton heter en av Englands mest ansedda fotbollsskribenter. Eller ansedd och ansedd. Han är väl mer läst än vad han är ansedd om man säger så, men i vilket fall som helst så når hans åsikter fram. Personligen har jag svårt att avgöra på vilket allvar han bör tas eftersom han lider av den närmast epidemiska journalistsjukdomen hybris som gör att han tycker sig vara en större stjärna än spelarna. Åtminstone lika stor.
Lipton är två äpplen hög – ett fysiskt attribut som hos män tenderar att gå hand i hand med ett tydligt hävdelsebehov – vilket möjligen kan ha påskyndat sjukdomsbilden som jag nyss beskrev.
I vilket fall som helst tror Lipton att Liverpool är det enda laget som kan utmana Chelsea den här säsongen. Detta eftersom Rafael Benítez adderat egenskapen fart till truppen som en sista komponent, vilket nu gör den i det närmaste komplett. Farten kallas också för Jermaine Pennant, Mark Gonzalez och Craig Bellamy. Ingen missförstånd får göras, Lipton tror som alla andra att Chelsea vinner, men han lägger till att han ser Pool som mästarnas enda egentliga motståndare och det är intressant.
Med Liptons resonemang i ryggen blir det ytterligare intressant att titta på Liverpools trupp. Den här säsongen är det svårt att hitta några svarta hål när det gäller spelartyper och spelaregenskaper. Komplett må vara ett överord, men inför sin tredje säsong har Rafa Benítez vision blivit kött och blod.
Vi får vara glada att han inte är som Lars Leijonborg, spanjoren, för i klassen på Melwood får alla plats; Den eftertänksamme Xabi Alonso, den lite oborstade Momo Sissoko, den busiga Luis Garcia och den speciella men i alla avseenden briljanta Steven Gerrard.
Vad hade Leijonborg med det här och göra? Undrar kanske någon då.
Jag vet inte om ni har sett Folkpartiets reklam om Framtidens Nyheter på TV ännu (den är rätt färsk tror jag) men om den lockar stora väljargrupper finns det anledning att vara orolig för Sverige.
Upplägget är följande: En nyhetspresentatör uppenbarar sig och ber om att få förmedla framtidens nyheter. Rubriken är att den svenska skolan blivit Bäst i världen! ”Förr prioriterade politikerna inte ordning och reda,” säger en len röst och på bilden ser vi hur skolsalen förvandlats till ett slagfält där någon kör in i rummet med en moped utan att läraren tar notis.
Lyckligtvis är detta skräckvälde över och till Leijonborgs ljuva stämma får vi istället se den nya skolan där samtliga elever - ett drygt tiotal - sitter stillsamt kring ett cirkelformat bord och ber om ordet genom att artigt räcka upp sina händer i pikétröja och vattenkammad frisyr.
Jag myser vid tanken på att min skolgång är över. I framtiden ska vi uppenbarligen inte bara lära våra unga tonåringar ordning och reda, vi ska också lära dem att bli 30 år så tidigt som möjligt så att de i bästa fall kan skippa hela den förhatliga 20-årsåldern.
De minnen jag har från den tiden skapades inte ur en sådan miljö, det är ett som är säkert. Och inte för att misskreditera Xabi Alonso, men det är hans typ som sitter där med rak rygg och vattenkammat, och även om den killen säkert är en skön profil så vill ju ingen tonåring röra sig varje dag i en omgivning med lillgamla pikétröjor så långt ögat kan nå.
Lika lite som jag vill ha ett Liverpool med bara Xabi Alonsos. Även om jag uppskattar honom kanske mest av alla.
Och med allt detta i åtanke ser jag nu fram emot säsongens hemmapremiär.
Det räcker förstås inte att Pennant, Bellamy och Gonzalez är snabba. Snabba spelare finns i alla lag. Deras kvickhet måste hålla samma standard som de övriga komponenterna i Liverpools lag, som exempelvis försvarsspelet eller det centrala mittfältet, de som redan fungerar bra. Om det är så är omöjligt att veta ännu.
För mig släppte en och annan gnagande nervknut när slutsignalen gick i Kiev i tisdags och med tanke på hur det krampade sig för laget mot Sheffield United är det inte otroligt att spelarna kände samma sak. Och då finns anledning till optimism.
Högkvalitativt motstånd är förstås inte svårt att hitta. Efter två omgångar ser Manchester United sylvassa ut och då syftar jag inte på deras nya tröjdesign där de helt oblygt låtit sig inspireras av Charlton. Dessvärre verkar de emellertid inte ha tagit åt sig av Londonlagets spel nämnvärt och bara för att man ser ut som Charlton behöver man alltså nödvändigtvis inte spela som dem.
Charltons förre manager Alan Curbishley sparkades uppenbarligen för sin liberala syn på försvarsarbete. Under Ian Dowie är det andra tongångar. Alla ansträngningar till organisation i defensiven har kriminaliserats.
Slutligen kommer det att handla om vilket lag som får sina komponenter att fungera bäst ihop. Hos topplagen finns passningsskicklighet, målfarlighet, snabbhet, intelligens och tuffhet. Det finns hur mycket som helst av det och ännu mer av annat. Och vi fans skaffar oss våra favoriter. Liverpoolsupportrarna som avgudar Xabi Alonso hittar sina motsvarigheter i Chelseafansens Essien- eller Lamparddiggare.
Men förutom allt det där har vi Liverpoolfans något annat.
Alla vill ha det. Bara för oss är det verklighet.
Sir Alex Ferguson har velat ha honom sen han var i samma ålder som barnen i Leijonborgs reklam.
José Mourinho vill ha honom.
Arsené Wenger är för feg för att uttala orden, men han när samma dröm och bannar ständigt det faktum att Huyton ligger så långt ifrån Islington.
* * *
Ibland tänker jag på vad Steven Gerrard har sagt om sin första match någonsin för Liverpool. Hur han kände sig den där novemberkvällen när han som 18-åring var redo att springa in mot Blackburn.
”Jag rös och kände mig svag. Men jag tänkte också på min pappa på läktaren. Jag tänkte på hur stolt han skulle vara,” sa han.
”Jag visste att oavsett om jag skulle få chansen igen så skulle jag alltid kunna säga att jag en gång spelat för Liverpool.”
Bara vi har honom.
Make us dream, Steven Gerrard.
