Gästkrönika: Offside
Här kommer en krönika från Jens Ingolf (aka Bob Latchford Walks On Water) som vill varna för en ny film som han sett. Efter att ha läst Jens observationer så måste jag säga att det verkar vara en riktig skräckfilm den där "Offside"...
Jag var och såg filmen Offside ikväll tillsammans med min sambo. Någon mer som sett den? Om inte så utfärdas härmed en varning till känsliga tittare. Filmen är nämligen en fullständig orgie i Kopite referenser.
Med glada minnen från filmerna ”Smala Sussie” och ”Kopps” sjönk jag förnöjt ner i biofåtöljen tryggt förvissad om att bli underhållen av ännu en lättsam svensk komedi i Dalslandsmiljö. Det börjar också bra. Igenkännandet när kameran sveper över Billingsfors (som i filmen fått namnet Stenfors) höjer förväntningarna.
Skådespelargalleriet gör ingen besviken. Jonas Karlsson är ett säkert kort. Göran Ragnerstam ett annat. Och vem kan inte älska Torkel Pettersson? Invaggad i denna trygga miljö levereras så det första njurslaget med en skrämmande pression. På dörren till fotbollslagets omklädningsrum (och för den som inte är bekant med filmen kan kort nämnas att den handlar om ett antal relationer där byns fotbollslag är navet i handlingen) sitter prydligt uppsatt en Steven Gerrard affisch. Redan här börjar jag ana oråd.
Detsamma gäller min sambo som snabbt ger mig en skräckslagen blick samtidigt som hon tar min hand. Jag har nämligen en sambo som förstår även om hon inte är av den rätta läran (West Ham är hennes lag, men av förklariga skäl – läs FA Cup finalen i maj – så vet hon att Liverpool är ondskan personifierad). På väg att resa mig från smäll nummer ett så träffas jag igen. En minst lika överraskande uppercut sitter klockrent i form av en ”This Is Anfield” skylt monterad på väggen. Nu är paniken definitivt över mig. Min sambos trygga hand räcker inte på långt när för att dämpa min tilltagande panikångest. Blicken far fram och tillbaka över biosalongen. Var är nödutgångarna? Varför är det ingen annan som reagerar? Vad som på förhand skulle bli en mysig biokväll med sambon håller sakta men säkert på att förvandlas till en psykologisk thriller. Just i denna stund känner vi oss omgivna av 200 zombies som med öppna munnar och tomma blickar matas med en propaganda film av bästa märke. Inget subtilt. Inget inlindat. Rak och tydlig indoktrinering.
Och just när man trodde att det inte kunde bli värre så … blev det värre. In i filmens handling träder en gammal skyttekung från Liverpool som förvisso är på dekis men vars rådjursögon visar att det här är en kille som kan vända lagets dåliga trend. Som en Messias äntrar han scenen, bryter sina dåliga alkoholvanor och förvandlas till lagets själ. I en av de sista scenerna ligger laget under med 0-1 i paus i en match man måste vinna för att hänga kvar (och ni märker här att intrigen är otroligt originell). Den gamle Liverpool legenden håller ett brandtal i omklädningsrummet som avslutas med: -”And remember – You never walk alone”-. Det är precis här som det brister för mig. Högt och ljudligt utbrister jag i ett MEN FÖR I HELVETE i biosalongen och inser i samma ögonblick som orden lämnar min mun att ingen kommer att förstå. Visst förstår de att you never walk alone betyder att du går inte ensam, men de förstår det inte i ett sammanhang som du och jag förstår det.
Så där sitter jag som ett fån. Inte nog med att filmen levererar ett antal hårda slag mot min royal blue själ. Jag är dessutom tvungen att på slutet själv leverera själva knock out slaget. Men vad skulle jag göra? Det finns en historia om en skorpion som bad en sköldpadda om lift över en flod. Halvvägs över sticker skorpionen sköldpaddan varpå den senare undrar varför han gjorde så eftersom det innebär att han kommer att dö och skorpionen därmed kommer att drunkna. Skorpionen svarar då att han inte kunde hjälpa det eftersom det låg i hans natur.
Så jag får väl tillskriva mitt beteende som ett utslag för ren självbevarelsedrift. Som Evertonian så var jag instinktivt tvungen att reagera även om jag är fullt och fast övertygad om att ingen i salongen tänkte att aha, där satt en Evertonian som fick nog. Det enda min kommentar medförde är att 200 människor i Jönköping nu kommer att betrakta mig som den där konstiga mannen som skrek MEN FÖR I HELVETE mitt under en film. Det är i sådana stunder jag önskar att mina och Bob Latchfords vägar aldrig hade korsats. Så mycket enklare det hade varit med Ian Rush.
