Gästkrönika: Kalla höstvindar i Leeds
Brrr, hösten har verkligen kommit till Sverige. Man känner det vart man än går. Endast i mitt kära familjehem kan jag finna lite värme i den uppeldade badtunnan på baksidan. Några kalla öl och 40 gradigt vatten är min melodi såhär i bistra höstetider.
Löven har börjat falla från träden och det är då som jag, varje år börjar fundera på vad fanken jag gjort under sommaren egentligen. Gjorde jag verkligen allt det där som jag sa att jag skulle göra? Åkte jag till Halmstad och Tylö sand eller drog jag till Stockholms skärgård med polarna? Ångesten över att ännu en sommar gått förlorad slår mig sakteligen. Nu är det regn, snö, kyla och snålblåst man får se fram emot de närmaste 7-8 månaderna. Vilket jäkla land vi lever i!
Som om detta inte var nog blåser det än mer i Leeds dessa dagar. Dit har inte bara hösten kommit utan även en sorts sjukdom som gör att folk vill stanna hemma från jobben och isolera sig från omvärlden. Det skulle kunna vara höstsnuva men i Yorkshire har den i år fått ett annat namn, "Leeds sjukan". Den sägs sätta sig på hjärnan och göra de insjukna trötta, vemodiga, slitna och rent utsagt förbannade på allt som har med Leeds United att göra. Det har även börjat gå rykten om att sjukdomen nu börjat sprida sina vingar runt om i världen och de första fallen har nu upptäckts i Sverige. Jag tror jag är smittad......
Vad har hänt egentligen?
Nu spolar vi tillbaka tiden lite och jag ber att få återkomma där jag avslutade lite senare i texten. 21 maj, Cardiff. Millenium Stadium. Tiotusentals Leeds supportrar sjunger med stolthet i hjärtat sitt lag in på arenan. Har man aldrig varit riktigt sådär helstolt över att vara Leeds supporter så borde man ha blivit det efter den sagolika uppvisning som bjöds av de tillresta anhängarna till "The Mighty Whites", som vi så fint kalla(t)s. Hela denna dagen, hela helgen, ja hela detta året skulle helt plötsligt bli ett långt vackert minne att på något sätt få in i ett album att spara för all framtid. Det vi alla fick se var något helt helt annat. Ett lag som tappat allt vad tro, vilja och fantasi står för. Ett lag som mycket väl hade kunnat vara Millwall, Brighton eller Crewe denna afton. Ett ålderstiget lag med varken fart eller energi. Ett bottenlag helt enkelt.
Hela England hatar Leeds, men det är ett hat som är byggt på kärlek. Alla vill slå oss. Alla älskar när det går dåligt och vi förlorar, men alla vill likväl möta oss. När slutsignalen gick på Millenium Stadium insåg inte bara Leeds supportrar att Premier League fick vänta utan även de andra lagens fans. Dom kanske skrek sig hesa för att heja fram Watford till Premiership, men det är inte många som i efterhand kan säga att man inte hellre sett Leeds än Watford i första divisionen (all heder till Watford). När slutsignalen gick blev Premier League ett lag och en klubb fattigare, och det var vi inte ensamma om att tycka.
Jag grät inte. Jag var knappt förbannad. Jag insåg nästan direkt att detta inte var våran match. Det märktes att Watford hade allt att vinna och vi hade allt att förlora. Det var ängsligt, halvhjärtat och på det sättet vinns inga matcher. Jag var inte på plats (Gud förlåte), men jag såg matchen med många av mina vänner på ett lokalt ställe här i stan. Dom hånade mig och dom önskade Leeds allt ont i världen. Innan matchen......
Under och efter matchen såg jag i deras ögon att Leeds bara skulle vinna. Dom led med mig. Det var Liverpool supporters, det var scums supportrar. Det var Arsenal och Chelsea, alla hade dom innan pissat på klubben jag älskade, men sedan insett att laget dom älskar att hata inte skulle komma att tillhöra Premiership. Dom blev vemodiga. Så blev jag....
Nåväl, detta året skulle ju bli den tredje säsongen i Championship. Det året vi på allvar skulle piska upp de andra lagen och kämpa om en direkt uppflyttning. Mitt vemod mot klubben och spelarna satt kvar sedan den där vårdagen några månader tidigare, men jag hoppades ändå att spelarna hade blivit stärkta av nederlaget. Gamla rävar som Butler, Stone, Lewis, Cresswell, Kelly och Sullivan har ju varit med förr. Dom vet hur man kommer tillbaka efter en förlust. Jag trodde aldrig att en match skulle kunna sätta sådana djupa spår i människors psyken.
Serieupptakten
Allt började bra med vinsten mot Norwich. Skönt tänkte jag, vi vann. Även om det absolut inte var snyggt eller genomtänkt så var det precis en sådan vinst jag hade hoppats på. Vi hade marginalerna på vår sida. Perfekt!
Matchen mot QPR då vi släppte in 2-2 målet på övertid gjorde mig lite nervös, men inte orolig. Såna mål kan alla lag släppa in. Det var otur. Vi vinner nästa tänkte jag. Pang sa det. Förlust med 1-0 borta mot Palace efter mål i, just det 90 minuten. Okey, tänkte jag. Första förlusten, låt det dröja till nästa. Efter seger mot Chester i ligacupen och en bortavinst mot Sheffield W började jag se möjligheterna igen. Spelet hade fortfarande inte varit bra, men spelarna offrade sig och visade vinnarskallar. Sen kom raset...
De följande sju matcherna efter vinsten i derbyt mot 'onsdagslaget' vanns endast en match i ligan. En 3-2 seger mot ett toppat och hungrigt Birmingham på hemmaplan. Vem hade kunnat tro det? Kanske hade nu Carver (som tog över efter Blackwells sparkning) äntligen fått alla att dra åt samma håll. Säsongen kanske inte var körd i alla fall. Men som jag nämnde tidigare så var detta den enda segern av de sju senaste, och efter tredje raka förlusten idag mot Leicester som inte vunnit borta sedan i mars, ser det nu ut som om vi går en mycket jobbig höst tillmötes. Ska Leeds va indraget i en bottenstrid i Championship i år? Jag hade aldrig kunnat förutse att vi skulle ligga näst sist efter tolv omgångar det är en sak som är klar. Därför är det tur att vi har 34 omgångar kvar att spela. Vi kan fortfarande vända denna negativa trend som sett laget vinna endast fyra av de senaste 21 matcherna i serien. Det är ett facit som skrämmer mig. Det är ett facit som borde skrämma Ken Bates också, men det händer väldigt lite i klubben just nu. Hur var det nu med den där "Leeds sjukan" nu igen?
Ja, hösten har verkligen kommit till Sverige och jag känner mig lagom glad över det. Förra året hade jag en två månaders semester i Thailand att se fram emot, men i år finns inget sådant. Nu får man sitta här och invänta bättre tider som inte kommer förrens framåt maj. Och vem fasen vet om det är några bättre tider då? Kanske ligger Leeds på en sådan dålig placering i ligan att allt avgörs då våren övergår till sommar. Då de kalla vindarna byts mot varma, och fåglarna börjar sjunga mig ur min djupa dvala. Ska Leeds verkligen få förstöra den lilla underbara tid med värme, sol och bad som bjuds i vårt avlånga land? Förlusten mot Watford satte nog sina spår även i mig. Sommaren blev inte som jag ville. Festerna, sångerna och nätterna blev för korta. Allt tog slut innan det hann börja. Att en match skulle kunna sätta sådana djupa spår i en människas psyke.....
Idag spelade Man United i Champions League mot FC Köpenhamn och på läktarna skrek de röda sig hesa, "We all hate Leeds scums".
Bara till att tacka och ta emot. Vi är långt ifrån glömda. Glöm aldrig det!
Marching on togehter!
