Krönika: Chelsea bäst efter två möten
Efter två matcher mot Barcelona i Champions League kan man konstatera att Chelsea leder gruppen med tio poäng medan Barcelona harvar på en Uefacup-plats med fem poäng. Det två mötena lagen emellan har varit fartfyllda och intressanta. Vilket lag har varit bäst? Chelsea, inget snack om saken.
Det har gått 88 minuter av matchen mellan Barcelona och Chelsea när Michael Essien får gult kort. Chelseas sjätte gula kort för dagen och det andra på två minuter. Det är då det rinner över hos undertecknad. Barca-spelarna har filmat och maskat och som tv-tittande Chelseasupporter klarar man inte mer. Visst har även de blå (för dagen vitklädda) spelarna gjort regelvidriga filmningar och försök till att lura domaren, men färgad som man är märker man inte detta utan koncentrerar sig bara på motståndarnas regelbrott. Frustrationen över att favoritlaget ligger under med 2-1 och att 90% av domsluten den senast halvtimmen gått Barcelonas väg gör att jag inte klarar mer. Jag sätter mig istället vid datorn för att skriva av mig min ilska på SvenskaFans. Jag hinner inte mer än påbörja ett foruminlägg innan ett jubel bryter ut från tv-soffan på våningen nedanför. "MÅÅÅÅÅÅÅL", syrran och föräldrarna har stannat kvar vid tvn och förmedlar högljutt och glatt de glada nyheterna om att Drogba har slagit in 2-2. Jag rusar ner för trappan och möter glädjerusiga familjemedlemmar. Jag tittar mot tvn och får se hur Mourinho glider iväg längs med sidlinjen så att finbyxorna får gräsfläckar som heter duga, det är alltså sant, Chelsea har gjort mål. Det känns som en seger fast det bara är oavgjort. Chelsea var ett slaget lag bara sekunder tidigare och när Drogbas mål går in är glädjen total och känslan obeskrivlig. Det är roligt att vara Chelseasupporter.
Drogbas mål var ett perfekt klimax på en underbar fotbollsmatch där man slitits mellan hopp och förtvivlan. När Boulahrouz, strålande i matchen på Stamford Bridge och mindre lyckad i returmötet, bjuder Deco på 1-0 målet efter ett par minuter undrar man var kvällen ska sluta. Ska Barcelona slakta Chelsea totalt eller ska Chelsea resa sig och komma tillbaka? Man hoppas på det andra men befarar det första. Decos mål följs upp av missade chanser för Ronaldinho och Xavi och man är beredd på det värsta. Då vänder matchen. Chelsea jobbar sig tillbaka och skapar chanser som Essiens nick, Ballacks skott och Robbens halvvolleykanon.
Chelseas spelövertag fortsätter efter paus och mycket rättvist slår Frank Lampard in 1-1 sju minuter in i den andra halvleken. Inlägg eller skott? Det skiter vi i, Chelsea har gjort mål!
Glädjen blir dock inte särskilt långvarig. Chelsea tappar allt spel efter målet och Barcelona kan återta ledningen. Även denna gång är det Boulahrouz som gör en tavla. Man ska dock inte underskatta Ronaldinhos prestation med den fina nedtagningen, finten och inlägget som Chelseabekantingen Gudjohsen sedermera petar in.
Efter Barcelonas 2-1 mål inleds en halvtimmesperiod men maskningar och andra tidsfördröjande medel från Barcelonaspelarna som vill spela av matchen, likt det Chelsea så effektivt lyckades med hemma på Stamford Bridge. Chelsea försöker skapa chanser men det blir inte aldrig farligt. Ballack är närmast med ett skott högt över Valdes mål och Barcelona ser ut att gå mot seger. Men så kommer det underbara kvitteringsmålet. Essiens inlägg, Terrys nick, Drogbas nedtagning och skott samt Mourinhos målfirande. Det tål att omnämnas hur många gånger som helst.
2-2 är enligt mig ett rättvist resultat. Barcelona förde spelet mer än Chelsea men om man ser till antalet heta målchanser var det jämnt, kanske till och med fördel för Chelsea.
Sett över två möten är det inget snack om vilka som är det bättre laget. Chelsea kontrollerar hemmamatchen på ett imponerande sätt och svarar för en riktig kämparinsats på bortaplan. 3-2 i mål och 4-1 i poäng säger väl allt egentligen.
* * * *
Efter slutsignalen rusade Barcelona tränaren Frank Rijkaard fram till domare Farina. Ni vet Rijkaard som aldrig klagar på domaren och som fick ett hederspris av Uefa efter incidenten med Anders Frisk våren 2005. Det finns två teorier om varför Rijkaard stormar fram mot domaren:
1. Han är upprörd över hur domaren kunde lägga till sex stopptidsminuter.
2. Han är upprörd över att domaren blåste av matchen efter fem stopptidsminuter trots att han lade till sex stycken.
Alternativ ett låter enligt mig helt befängt. Om han såg samma match som mig så är han medveten om att sex minuter är i underkant. Diverse skador, maskningar och byten gör att den effektiva i speltiden i minuter under den andra halvleken nästan kan räknas på två händer och två fötter. Dessutom gör Drogba målet efter 3 minuters övertid. Alltså hade det räckt med fyra eller fem minuters tillägg för att Chelsea skulle kunna kvittera.
Alternativ två är enligt mig mer vettigt. Chelsea har gjort 2-2 och Rijkaard manar på sitt lag att gå till attack en sista gång för att försöka få in ett ledningsmål. Med en minut kvar av tilläggstiden blåser domaren av matchen och snuvar Rijkaard och Barcelona på anfallschansen de hade. Helt förstårligt att Rijkaard då blir aningen förgrymmad. Men att springa in på planen och vilt kritisera domaren? Jag hade fått en uppfattning om att det bara var Mourinho som sysslade med sådant.
* * * *
Efter resultatet på Camp Nou har Chelsea ett förträffligt läge att lägga sig mot Werder Bremen för att öka Barcelonas chanser att missa åttondelsfinalerna i Champions League. Jag hoppas verkligen och tror verkligen att det INTE kommer att hända. Vi är inte så smutsiga.
* * * *
Det är med ett leende på läpparna och ett sent segerjubel på näthinnan man kryper till sängs denna tisdagskväll. I huvudet rullas bilder från de båda mötena med Barca. De båda mötena som vi vann totalt sett, helt rättvist. Nu är det härligt att vara Chelseasupporter.
Avslutningsvis: Tack till Barcelona för två trevliga fotbollsmatcher. För oss supportrar har det varit underbart att skåda kamperna lagen emellan och man får bara hoppas att vi får se liknande matcher även i fortsättningen. Den här gången vann vi striderna, nästa gång kan det vara deras tur. Ses vi i Athen i maj?
