Swedish Toffees On Tour
Så var det då äntligen dags för den första (?) riktiga supporterresan för svenska evertonians. Allting under resan var helt underbart, förutom resultatet på matchen såklart.
Fredag 2006-11-10 – Resdag och Bellefield
Klockan är tre på morgonen/natten och undertecknad vaknar med ett ryck när väckarklockan ringer. I normala fall så är jag en rejält morgontrött person men en dag som denna var det inge snack om att ligga och dra sig. Snabbt ut med grejerna till bilen och det var dags att påbörja den 18 mil långa bilresan från ”metropolen” Fagersta till Arlanda Flygplats.
6.30 hade vi som skulle färdas från Arlanda bestämt att vi skulle träffas framför check in. Vi får äntligen träffas för första gången och våra blåa halsdukar hjälper till att hitta varandra. Vi är sex personer som ska åka från Arlanda medan resterande fyra åker från Landvetter via Kastrup till Manchester Airport. Väl där så träffas alla för gruppbild och en timmes lång tågresa till Liverpool Lime Street väntar.
Från tågstationen traskar vi alla till vårat hotell Thistle. Ganska skönt med en promenad efter en resa och för flera av oss så är det första gången på Merseyside och därför ganska kul att kolla in stan. Flera vi möter ger tummen upp när vi går förbi och de syftade givetvis på att de såg att vi höll på the Peoples Club. Vi kom till hotellet vid tolv snåret och vi kunde inte få rummen förrän klockan två, men de var snälla och lät oss ha väskorna i ett rum så att vi slapp bära på dem.
För nu skulle vi bege oss till gatorna där man bara behöver sätta sin fot på för att få total gåshud. Med namn som Goodison Road och Everton Street med mera så vet ni var jag menar. I ett ganska typiskt sunkigt engelskt område så lyste Goodison Park upp med sitt vackra blåa sken. Vi gick genast in på Megastore för att shoppa loss totalt. Det var så fantastiskt underbart att gå in i en affär och bara se en massa EFC-prylar. I Sverige finns det knappt en affär med en endaste liten Everton-pryl.
Vi var alla som barn i leksaksaffär och alla ville ha allt. Man hade lagt undan en del till den här resan och alla visste vi hur mycket vi kunde handla för och det vart en hel del. Vill inte nämna något namn, men värst var en som brände cirka 2400 SEK (170 pund) inne i shopen totalt under helgen! För mig blev det strax under tusenlappen och jag fyndade i DVD-hyllan då flera utgående utgåvor reades ut rejält. FA-cupvinsten 1984 mot Watford, Cupvinnarcupsvinsten mot Rapid Wien 85 och säsongen 2004/05 betalade jag bara sju pund för alla tre DVDs. En kul grej som hände var att legenden Dave Hickson dök upp i shoppen och han visade sig vara en mycket trevlig farbror.
Efter denna totala urspårning i shoppen så var vi hungriga (och törstiga) som tusan och vi begav oss till ”The Thomas Frost” som tillhör ”JD Wetherspoon”-kedjan. Det visa sig vara ett trevligt ställe där man fick gott käk för en inte så dyr peng. Jag tog en ”Beer and burger” och magen blev glad att äntligen få något i sig igen. Efter någon Guinness efter maten så bestämde hälften av oss att för att bege sig till träningsanläggningen Bellefield. Klockan kan då ha varit runt tre på eftermiddagen. Taxichauffören skulle visa sig vara en ”True Blue” och sa att han inte visste när han missade en hemmamatch senast. Han gav sin syn på saker och ting och han var inte alls så pigg på en flytt till en ny arena i Kirkby utan ville ha oss kvar inom staden.
Väl framme vid Bellefield så visste vi att det nog skulle bli svårt att komma in då det var dagen före match plus att träningen antagligen redan var slut. Därför valde ungefär hälften av gruppen att ta några till öl och sedan åka till hotellet för att vila upp sig lite. Visst hade träningen slutat redan vid tolv, men grindarna var öppna när vi fem tappra galningar kom dit så vi traskade rakt in trots att en ”keep out”-skylt borde ha avrått oss. Någon kom ut och sa vänligt men bestämt att vi var tvungna att gå ut utanför grindarna. Men vi ville mer.
Så vi satt upp den fantastiskt fina svenska flaggan, som ”reseledare” Olof Schön fixat till så att det bland annat stod ”Swedish Toffees On Tour”, på stängslet utanför. Olof hade även med fyra konor och en teknikboll. Det blev genast tvåmål och vi kan nu alla säga att vi tränat på Bellefield! Vi stannade kvar länge för vi märkte att det var aktivitet inne på anläggningen och vi hoppades att i alla fall tränarna var kvar. Och mycket riktigt så kom hjälptränaren Jimmy Lumsden ut med bilen en stund senare. Han stannade till och vinkade och noterade våran fina flagga med ett leende.
Efter ett tag kom vaktmästaren förbi och vi frågade om David Moyes och flera var kvar. Och visst var dom det. Men han sa att han inte kunde säga när de skulle åka. Vi sa då att vi åkt från Sverige för vårt kära Everton och han lovade att han skulle försöka göra något för oss. En kort stund senare dök då en bil upp. Den genomtrevlige materialförvaltaren Jimmy Martin satt i bilen och vevade ner rutan. Han hejade på oss alla och frågade hur många vi var och gav oss därefter varsin tröja plus två till. Det var matchtröjor från förra säsongen och de var speciella på så sätt att de inte hade någon reklam på magen.
Efter att han åkt så ökade det obligatoriska regnet ännu mer och vi orkade inte vänta nå mer. Vi var ganska nöjda med vad fått uträttat här ändå. Så vi tog en taxi till hotellet igen. Efter en kort vila på rummen så tog vi oss ner till hotellbaren för att köra en ”Everton-quiz” som Olof gjort ordning. Vi skulle tävla om bland annat de två tröjorna som vi fick av Jimmy Martin. De 40 frågorna var väldigt tuffa, men vinnare blev Erik Pråmell som fick hela 33 rätt. Tvåa kom Fredrik Bergman på 28. Undertecknad tog bronsplatsen efter mer blygsamma 23 rätt. Jag skyller på att Erik och Fredrik båda är äldre än mig. Strax efter mig kom Ian Taylor och Jakob Kademir båda på 22 poäng. Övriga får hemläxa… ;)
Efter det blev det några fler öl på andra pubar och lite käk, men vi kom ganska tidigt i säng då vi alla hade varit uppe väldigt tidigt och resan hade även gjort sitt. Dagen efter väntade match mot Aston Villa och då ville vi vara utvilade.
Lördag 2006-11-11 - Matchdag
Eftersom vi kom i säng rätt tidigt så var vi rätt tidigt uppe också. Vi tog en morgonpromenad till hamnområdet Albert Dock och kollade in stället. Det Beatles-museum som låg intill var det dock för lång kö till så det fick bli en annan gång. För nu var det dags att ladda för match. Vid tolv så var vi tillbaka till samma ställe som igår, The Thomas Frost. Vi beställde käk och började ladda med öl och snackade inför matchen. Vi hade Sverige-flaggan i fönstret och det var flera engelsmän som blev så glada och chockade att vi åkt ända från Sverige så att det tog bilder på oss och flaggan. Vi kände oss verkligen uppskattade. Eftersom droppade det in fler och fler blåa allt och till slut var stället fullt med evertonians.
Vi mötte även upp med en kille från Sverige som nu pluggar i Manchester och är evertonian. Även två norrmän som vi blivit kontaktade av innan anslöt sig till våra bord. Det var en härlig stämning och alla var glada att kunna prata av sig om sitt kära Everton FC. För det var ganska otroligt egentligen, här satt vi som flera av oss aldrig tidigare hade träffat en annan evertonian och nu satt vi tretton personer runt ett bord och snackade gamla och nya Everton-minnen. Jag hade aldrig tidigare träffat en endaste person som haft Everton som favoritlag. Vi var geografiskt sett mycket välutspridda i Sverige. Folk kom från bland annat Helsingborg, Örebro, Karlstad, Göteborg och Stockholm. Saknades någon från Norrland bara, men jag vet att det finns Everton-fans ibland annat Umeå.
De två timmarna från tolv till två gick väldigt snabbt och nu var det så dags att knalla iväg till Goodison. Utanför stannade vi vid flera stånd där det sålde EFC-prylar och fanzines. När vi kom in så var det dags att ta någon Chang Beer före och titta på den tidiga mållösa matchen på teveskärmar. Men sen så var det då äntligen dags att sätta sig till rätta på Gwladys-läktaren. Vi hade fått ganska perfekta biljetter och man såg mycket bra. När Z Cars började spelas och spelarna kom in så visste inte glädjen några gränser. Det var ståpäls och allsång. När vi lyfte den svenska flaggan över oss fick vi jubel bakom oss och jag kunde höra ”We love you Sweden!”.
Mer om den bedrövliga tillställning som vi sedan fick bevittna finns att läsa här, men jag kan bara säga så här: Visst var det tråkigt att de inte alls spelade bra, men på något sätt så är det väl så här det ska vara när man håller på detta lag. Ständiga motgångar och elände. Har man som jag vart Evertonian sedan 1991 så har man inte haft det lätt, ingen medgångsupporter här inte! Måste dock säga att Everton-klacken var dålig på att heja fram laget. Vi försökte sjunga med men det hjälpte föga.
Efter matchen så var vi rätt nedstämda men det blev ganska snabbt mycket bättre då vi, efter att ha traskat i ösregnet till Thomas Frost igen, fått prata om det över några pints. Kändes skönt att prata med några som förstår exakt vad man känner. Hemma så är det ingen som förstår på samma sätt och det är tyngre att ta en förlust då. Nu led vi tillsammans och det gjorde det hela lite lättare. Och sedan att man kunde dränka sorgerna i öl gjorde väl det lite bättre också… Det gick så vilt till att flaggan (sorry igen Olof och ni andra) och även en digitalkamera (Ian, I hope your friend don’t kill you…) festades bort…
Söndag 2006-11-12 Hemresa och rundvandring
På morgonen så var baksmällan ganska påtaglig, men det var ingen tid att ligga och ta igen sig. För klockan elva så var det dags för en rundvandring inne på GP. Guiderna visade runt inne bland omklädningsrummena, Dixie Dean-lounge med mera och vi fick gå ut till planen, givetvis till tonerna av Z Cars. En rolig grej som hände var att när vi var på väg till omklädningsrummena så stötte vi på James Vaughan. Ingen av oss hade trott att vi skulle träffa någon spelare då det var dagen efter match, så ingen reagera först efter att han gått förbi. Han sa bara hej till oss och vi hejade tillbaka. Tio sekunder senare när vi väl insåg att det var han så var det för sent. Vi skyller på baksmällan.
Sedan handlade vi upp våra sista pund i Megastore och sedan blev det en öl på puben the Winslow som är en riktig Everton-pub, typ tio meter från GP. Efter det var det hög tid för oss att ta en taxi till Lime Street igen och den långa resan hem.
Allt som allt så var denna resa mycket lyckad och jag tror att alla minns helgen med glädje. Smolket i bägaren var givetvis den tunga förlusten, men för oss som aldrig träffar andra ”lika drabbade” så var det bara en parentes i jämförelse. Nu vill man bara åka iväg igen och det snarast! En resa i vår måste bara bli av och då hoppas jag vi blir ännu fler!
Bilder från resan finns här
