"Bomber" Harris – en kärlekshistoria
På lördag ställs Millwall mot en av klubbens utan tvekan främsta spelare någonsin. Ett nytt kapitel i kärlekshistorien Millwall och Neil Harris ska skrivas.
När Millwall i mars 1998 betalade £30,000 för en okänd Cambridge-anfallare vid namn Neil Harris var det få som ens bemödade sig med att lyfta på ögonbrynet. Det var ju inte ens från dåvarande Division 3-klubben Cambrigde United man värvat, nej det rörde sig om en fräknig deltidsanställd banktjänsteman från non-league klubben Cambridge City. Och under de tre inhoppen den våren hände ingenting som gav upphov till extas.
Inte heller säsongen 1998-99 började så värst bra, varken för Millwall eller för Harris. Förluster mot medelmåttiga lag så som Bournemouth och Notts County visade på en påtaglig torka offensivt. Men manager Keith "Rhino" Stevens fortsatte att ge Harris sitt förtroende. Och en bit in i september lossnade det. Först mål mot Northampton Town, veckan efter mot Manchester City. Sedan rasslade det på var och varannan vecka. Tillslut slutade Millwall på 10:e plats i det som idag heter League One. Harris noterades för 18 mål, och 13 av dem på hemmaplan och varenda en av dem firade han som om det vore hans första. Här någonstans fick han smeknamnet ”Bomber” efter flygaresset Sir Arthur Travers Harris för sin brist på rädsla när han kom flygande in i straffområdet.
Alla älskar en skyttekung, det vore löjligt att påstå något annat, men när det gäller Harris så var det något annat. Jag tror att i ett tidigt skede kände vi supportrar att det gick att identifiera sig med anfallaren. Harris var en underdog. Han kom från ingenstans, utdömd och i början till och med hånad, men han gjorde det omöjliga. Om han gjorde!
Sammanlagt vann Harris den interna skytteligan i Millwall inte mindre än fem gånger. Under den otroliga säsongen 2000-01 där Millwall efter 5-0 mot Oldham Athletic i den sista matchen var klara seriesegrare gjorde ”Bomber” inte bara flest mål i Millwall, eller i divisionen – utan i hela England! För sina 28 fullträffar tilldelades Harris ”the Golden Boot” och fansen ville aldrig sluta sjunga hans namn.
Klar för spel i den näst högsta divisionen, 24 år gammal och hyllad skyttekung borde livet leka för Harris. Men verkligenheten gjorde sig påmind. Än en gång fick vi bevis för att han egentligen bara var en av oss, en helt vanlig dödlig människa. Efter att ha skjutit Millwall till Division 1 diagnostiserades Neil Harris med testikelcancer.
Harris fick ett otroligt stöd i sydöstra London. Oändliga mängder pengar samlades in till stöd för ”Neil Harris Everyman Appeal”. Synen av råbarkade medelålders män med Millwall-tatueringar som går omkring med insamlingsbössor till stöd för cancerforskning utanför The Den kommer jag aldrig att glömma. Alla hoppades vi, men vem trodde egentligen att Harris skulle klara av att komma tillbaka?
Förstås gjorde han det. Efter rekordkort frånvaro gjorde han comeback redan i december samma säsong till stående ovationer. På nyårsdagen 2002 grät vuxna människor på Vicarage Road i Watford. I matchens 90:e minut gjorde Harris sitt första mål – och Millwalls fjärde i matchen – och bars i så kallad kungastol över hela planen av sina stolta medspelare. Jublet ville aldrig ta slut bland de tillresta fansen. Än idag när man frågor folk med Millwall-anknytning – före detta spelare, ledare eller supportrar – är det många som hävdar att just detta är det mest emotionella ögonblicket de upplevt på en fotbollsplan.
Det var ingen tillfällighet att Harris nästan alltid ville fira målen med fansen. ”Bomber”, eller ”Chopper” som lagkamraterna sa, hade alltid tid för en pratstund. Det var alltid han som besökte sjuka barn på sjukhuset, det var han som hjälpte ungdomsakademin att träna de unga spelarna och det var han som gick ut i regnet för att skriva autografer till barnen. Han gjorde allt det där som du och jag, vi Millwall-fans, skulle ha gjort om vi spelat för Millwall.
Harris hittade inte riktigt tillbaka till storformen den säsongen. Med fyra mål kom han i skymundan bakom Richard Sadlier och Steve Claridge som förde Millwall till play-off spel mot Birmingham City om en plats i Premier League. Harris stöd bland fansen gick inte att ta miste på. Lika mycket som han led över de uteblivna målen, led vi fans å hans vägar.
Sanningen är att sedan den där majdagen 2001 då Millwall gick upp till den näst högsta divisionen har Harris aldrig hittat tillbaka till sin gamla form. Om det beror på cancern, svårare motstånd eller omgivningen överlåter jag till experterna att sia om. Harris vann den interna skytteligan 2002-03 samt 2003-04 med 12 respektive 9 mål men var aldrig i närheten av sitt gamla jag. När Dennis Wise tog över som manager för Millwall visade han tidigt att han inte trodde att Harris hade en framtid i klubben. Först lånades han ut till Cardiff City, utan större framgång, och i december 2004 såldes han till Nottingham Forest. Försäljningen ledde till ett ramaskri bland Millwall-fansen, kanske inte så mycket för att supportrarna prompt trodde han kunde uträtta så mycket mer på The Den, nej anledningen var att kärlekshistorien om Neil Harris inte var färdigskriven.
Lördagen den 23 oktober 2004 gjorde Neil Harris sitt sista mål för Millwall i en 2-2-match mot Cardiff City. Hans 93:e ligamål för Millwall. På fem och en halv säsong gjorde ”Bomber” exakt lika många mål som Teddy Sheringham gjorde på sju år i den blåa tröjan. Innan han fick chansen att ensam bli Millwalls bästa målskytt genom alla tider såldes han. Ett mål. Ett enda mål till var allt som krävdes.
Sista raderna i kärlekshistorien om Neil Harris är inte skrivna.
På lördag står han på andra planhalvan när Millwall gästar City Ground i Nottingham. ”Bomber” kommer få stående ovationer av de tillresta Millwall-fansen och alla, ja varenda en av oss, kommer att tänka exakt samma sak. Ett enda mål.
Neil Harris tid i Millwall
Vann skytteligan i Millwall fem gånger
Englands bästa målskytt 2000-01
Millwalls främsta skyttekung någonsin (med Teddy Sheringham)
Vann Division 2 säsongen 2000-01
FA-cupsilvermedalj 2004
Utsedd till Player of the Year två gånger i Millwall
