Fowlerkalendern – Avsnitt 4
Fowlerkalendern rusar vidare i decembermörkret och idag ska vi få ta del av Fowlers känslor inför sin kanske bästa säsong någonsin i Liverpooltröjan, 1995/1996. Fowler hade spelat utmärkt säsongen dessförinnan och under sommaren hade Roy Evans betalat en rekordstor övergångssumma för Stan Collymore. Fowler hade blivit en stjärna, men kanske också förlorat fotfästet en aning...
När Liverpool förlorade FA-cupfinalen mot Man Utd 1996 satte det djupa spår i spelarna och klubben. Fram till dess tycktes det som om Roy Evans varit på väg att bygga något stort med all den talang som fanns i laget i form av exempelvis Robbie Fowler, Jamie Redknapp och Steve McManaman.
Finalmatchen var helt jämn och borde kanske till och med ha vunnits av Liverpool som dock fick se Eric Cantona göra 1-0-målet i den andra halvleken på en helt onödig hörna. I efterhand har matchen lyfts fram som symboliskt viktig eftersom lagen därefter gick åt olika håll. Liverpools marsch mot toppen stannade av medan Alex Fergusons Manchester Utd utvecklades till en stormakt inom den Europeiska fotbollen.
Avsnitt 4 - Petad för första gången
Under sommaren 1996 kunde Robbie Fowler ändå se tillbaka på en fantastisk säsong. Tillsammans med Stan Collymore hade han gjort 55 mål och 36 av dem stod han själv för. Ett fantastiskt facit och Fowlers bästa säsong (målmässigt) någonsin.
Inför säsongen hade han etablerat sig som den största talangen i Premier Leagues nya Sky-era och kanske hade det gått lite väl bra under de två första säsongerna inom proffsfotbollen.
Så här skriver Fowler om köpet av Collymore och sommaren 1995:
”Stan hade gjort jobbet för Nottingham den säsongen och tagit dem till tredje plats i Premier League, och han var het.
United hade försökt köpa honom, men valde Andy Cole istället, och han [Collymore] var ett Liverpoolfan. Jamie Redknapp hade snackat med honom på en landslagssamling och de kom väldigt bra överens.
Det hade läckt ut vissa uppgifter från Forest som sa att han inte var omtyckt bland de andra spelarna och en gång hade de inte ens velat fira med honom när han gjorde mål.
Men Jamie och några av de andra killarna som brukade åka ner till London sa att han var okej och att han skulle passa in på Anfield.
[…]
Alla var förväntansfulla för de trodde att vi skulle komplettera varandra, och att det skulle ge oss målen för att utmana om titeln.
Jag var kluven eftersom jag – självklart – tyckte att Rushie [Ian Rush] var en fantastisk partner. Vi hade gjort så många mål och han var en legend på Anfield.
Jag trodde förstås inte att han skulle bli petad (jag var ju fortfarande en ung kille, bara 20 år) och jag var rädd att förlora min plats. Förmodligen hjälpte det inte att jag kom tillbaka från min semester i Falaraki den sommaren med blonderat hår och lite attityd.
Managern och Ronnie [Moran] satte sig på mig direkt och jag var petad för första gången i min karriär. Det var en chock för mig, men de hade rätt. Jag var nog lite stöddig och hade också haft en ganska vild semester. Förmodligen var jag inte fokuserad på rätt saker.
Det blonda håret var också ett år före det att Paul Gascoigne gjorde samma sak och jag såg givetvis ut som en komplett idiot. Och det tog mig evigheter att få det att växa ut igen.”
Efter två matcher på bänken var Fowler tillbaka i laget mot Tottenham på White Hart Lane och där blev det två mål direkt. Efter det missade han bara en match till på hela säsongen och samarbetet med Stan Collymore stämde stundtals riktigt riktigt bra.
Men det fanns annat som störde under tiden och Collymores tid i Liverpool skulle bli ganska kort. Mer om det kommer i senare avsnitt av Fowlerkalender.
