Leeds City, tragedin och skandalen
"Laget Leeds City ”försvinner, försvann, har försvunnit!”” löd rubrikerna dagarna efter det att det stod klart att Leeds City blivit utslängt från det engelska ligasystemet efter att det blivit känt att klubben betalat svarta löner till spelare som gästspelade i klubben under det första världskriget.
Leeds City grundades 1904 och tog plats i en amatörliga med namnet ”West Yorkshire League”. Under matcherna bestod dock Leeds startelvor främst av reserver, då A-laget spelade träningsmatcher mot större klubbar på annat håll. Ett år senare, den 29:e maj 1905, fick laget ta plats i division 2, men framtiden skulle främst handla om besvär med ekonomin. Under ett par år framåt fick klubben kämpa för att ta sig ur en rad ekonomiska kriser.
Debuten i det engelska ligasystemet, den 2:a september, var ett derby mot Bradford City på bortaplan. Leeds City förlorade dock matchen med 1-0, men ”Leeds City behöver inte känna sig besvikna med sitt första framträdande”, skrev Yorkshire Post. ”Deras största fel var avsluten framför mål. Hade de tagit vara på chanserna, så hade matchen slutade annorlunda.” Leeds trupp bestod främst av spelare utifrån, endast mittbacken John Morris var en lokalprodukt, och det skulle dröja några matcher innan managern Gilbert Gilles skulle få alla invidualister att spela som ett lag. Leeds City spelade med en 2-3-5 uppställning.
En vecka efter förlusten mot Bradford City kom West Bromwich på besök till Elland Road och återigen blev det förlust för Leeds del. Den här gången med 2-0. Men bara två dagar senare lyckades Leeds ta sin första poäng genom att spela 2-2 mot Lincoln City. Anfallaren Tommy Drain gjorde Leeds båda mål. Problemet med målskyttet fanns dock fortfarande kvar. Yorkshire Post skrev dagen efter matchen: ”Medan Leeds odiskutabelt är ett starkt lag, så har en svaghet karaktiserat deras arbete, nämligen, deras svaghet att göra mål. På mittfältet har kombinationerna varit utmärkta, men när de behövt tagit till snabbhet och extra press på motståndarna, så har de misslyckats med uppgiften. Trots att en förbättring på det här området var synligt igår höll mittfältarna bollen för länge, och utan det här så skulle det finnas lite tvivel till att laget skulle ha vunnit med en stor marginal. De hade flertalet chanser i den första halvleken att starta målskyttet, och istället för att spela oavgjort skulle de ha haft ledningen med 3 mål – en ledning som skulle ha tagit bort all fara.”
Den efterföljande söndagen, den 16:e september, kom den första vinsten när Leeds vann mot Leicester med 1-0. Segern följdes med ytterligare en mot Hull City en vecka senare. Målskyttet började sakta men säkert bli bättre och Leeds City började med det avancera i tabellen. Efter den oavgjorda matchen mot Lincoln City lyckades Leeds ta poäng i 8 av 9 matcher. Publiken började nu strömma till matcherna och matchen mot Chelsea den 25:e november följdes av 20 000 åskådare. Sedan kom vintern och nederbörd gjorde Elland Roads gräsmatta till en stor gyttjepöl, men Leeds-spelarna anpassade sig och spelade några av sina bästa matcher.
Backarna John MacDonald och lagkaptenen Dick Ray samt anfallaren Fred Hargraves började kritiseras av supportrarna, vilket gjorde att Gilbert Gillies köpte Hulls 22 årige anfallare David Wilson i december för 120 pund. Wilson var inte snabb, men det kompenserades av hans utmärkta speluppfattning, och som en riktigt målskytt så befann han sig oftast på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Han blev snabbt supportrarnas favorit och med honom i laget vann Leeds många matcher. En 6-1 vinst, den 3:e mars 1906, mot bottenlaget Clapton Orient på Elland Road gjorde att Leeds klättrade upp till 6:e platsen i tabellen. David Wilson gjorde 4 av målen. Han fick dock ett femte bortdömt och träffade även ribban.
När säsongen avrundades stod det klart att Wilson blivit Leeds bästa målskytt, med sina 13 mål på 15 matcher. Resultatet kunde ha varit lite bättre om han inte hade åkt på en skada mot Grimsby, den 17:e mars, som gjorde att han missade åtta matcher. I matchen mot Grimsby skadades även Dickie Morris, Walker, Hargraves, Morgan och Ray, vilket gjorde att Gilbert Gillies åter fick se sig om efter förstärkningar. Mittbacken John George anlände från Tottenham och förre Denaby United spelaren John Lavery gjorde honom sällskap. Men när laget åkte till London i slutet av mars för att möta Chelsea fanns det bara nio spelare tillgängliga. Det hela slutade med att hjälptränaren George Swift, som fortfarande fanns registrerad som spelare, fick sätta på sig matchdräkten. Chelsea vann matchen med 4-0, ett resultat som krossade Leeds drömmar till uppflyttning. När säsongen var slut stod Bristol City som segrare och Leeds fick nöja sig med en 6:e plats.
Leeds City hade ändå utvecklats enormt sedan starten och spelet lovordades. När klubben köpte Elland Road 1905 började styrelsen förbereda planerna på en utbyggnad. Elland Road skulle sammanskåda med klubben ambitioner. Utbyggnaden tog under våren 1906 fart, men förseningar gjorde att det officiella öppnandet av den nya läktarsektionen dröjde till den 17:e november. Även ändringar med planen gjordes för att göra så att den inte bli en gyttjepöl vid nederbörd.
Det var inte bara utanför planen som förändringar ägde rum. Under sommaren 1906 började klubben även förstärka laget. John MacDonald och Dickie Morris lämnade för att spela i Grimsby Town, William Clay lämnade för Derry Celtic och Harry Stringfellow lämnade även han för spel i Preston North End. Försäljningarna lämnade plats åt nyförvärv och hela tio nya spelare anlände under sommaren.
Den nya säsongen tog sin början den 1:a september och även den här säsongen väntade ett derby mot Bradford City i premiären för Leeds Citys del, fast den här gången på Elland Road. Bradford dominerade matchen från start och inom en kvart hade de även tagit ledningen. Leeds Citys målvakt Harry Bromage räddade Leeds från fler baklängesmål. När det återstod fem minuter av matchen lyckades Leeds kvittera till 1-1, vilket även blev slutresultatet. Leeds hade blivit totalt utspelat och det oavgjorda resultatet var orättvist menade många.
Till nästa match hade stora förändringar skett i startelvan, men till ingen nytta. Leeds förlorade matchen mot West Bromwich med 5-0 och tidningen Leeds Mercury skrev: ”Leeds City har inte blivit bättre. Deras spel mot Bradford var dåligt, men deras spel på Hawthorns mot West Bromwich på lördagen var en besvikelse. Trots att man inte förväntade sig att Leeds City skulle återvända med några poäng, så hoppades man att dem skulle visa sin bästa sida. De misslyckades, hursomhelst, att göra det genom att förlora med fem mål mot noll.”
Vid slutet av november hade Leeds City endast, på 13 matcher, vunnit tre matcher och befann sig med det på 16:e plats i tabellen, två poäng och fyra platser från sista platsen. De tre segrarna kom under oktober månad och gjorde att Leeds City för ett tag låg på 8:e plats i tabellen, men den 27:e oktober mot Burnley på Elland Road drabbades klubben av en tragedi. Leeds City började matchen bäst och hade de bästa chanserna att göra mål, men oturen grinade spelarna i ansiktet. Under matchen nickade Leeds-anfallaren David Wilson mot Burnley-målet och verkade med det ha ådragit sig en skada, för efter drygt en timmes spel var han tvungen att kliva av. Han hade mycket ont och sade till hjälptränaren George Swift att ”han kände en stor smärta i bröstet”, men han trodde att det berodde på att han måste ha sträckt sig när han hoppade upp för att nicka. I och med att Wilson var tvungen att kliva av så började Burnley ta över spelet mer och mer. Det blev inte bättre för Leeds Citys del då Harry Singleton blev skadad och var även han tvingad, med femton minuter kvar, att kliva av.
I omklädningsrummet orkade inte David Wilson med att höra att hans lag spelade nu endast med åtta utespelare. Han trotsade därför klubbens läkare och ledare. Det var endast några få minuter kvar av matchen och det såg ut som att Leeds City skulle klara hålla emot, men i slutskedet lyckades Burnley göra matchens första och enda mål. En chock skulle drabba Leeds City-spelarna när de gick ner i omklädningsrummet, David Wilson hade avlidit några sekunder innan matchens slut.
När David Wilson lämnade fotbollsplanen för första gången, var en poliskonstapel vid namn John Byrom så orolig för spelarens hälsa att han följde efter till omklädningsrummet. Där hittade han Wilson liggandes på golvet med en fruktansvärd smärta i brösten. Byrom hämtade hjälp och snart anlände tre läkare, Leeds läkare Dr Earnest Frederick Taylor, Burnleys läkare Dr Whittaker och Dr Fawcett som hade suttit på läktaren. Wilson hade nu ont i bröstet, nacken och vänsterarmen. Dr Taylor kunde inte fastställa orsaken till smärtorna, men antog att Wilson hade drabbats av hjärtattack.
Efterhand började David Wilsons hälsa stabilisera sig och när han hörde att Leeds City även hade fått Singleton skadad, så valde han, trots bröstsmärtor, att återvända ut på planen. ”Fem minuter senare klev han av för andra gången”, sade poliskonstapeln John Byrom. ”Jag ledde honom till omklädningsrummet och hjälpte honom att ta av sig kläderna. Han sade att han skulle ta sig ett varmt bad, men direkt när han satt sig i badkaret lade han sig ner och började sparka kraftigt med benen. Jag tog tag i honom och höll hans huvud ovanför vattenytan, men han verkade förlora medvetandet och pratade aldrig mer.” Med hjälp av hjälptränaren George Swift lyfte John Byrom upp David Wilsons ur badkaret och placerade honom på ett bord, Wilsons liv gick inte att rädda och han dog några sekunder senare.
Händelsen var en chock för alla inblandade. Innan spelarna hade lämnat omklädningsrummet sade David Wilson till managern Gillbert Gillies att hans hälsa var bra. Enligt hans hustru hade inte Wilson klagat på att han hade ont, men en eller två gånger under de senaste veckorna hade han klagat på att han hade svårt att andas. Hustrun hade då föreslagit att det berodde på hennes man rökte för mycket: ”Han rökte mycket och jag sade till honom att det var orsaken.”
David Wilsons död är en av Leeds Citys störta tragedier. Platsen som Wilson lämnade efter sig fylldes, den 18:e november 1906, av anfallaren Billy McLeod som anlände från Lincoln City. McLeod gjorde fler mål än den han ersatte och under de nästkommande 14 åren gjorde han 171 mål på 289 matcher. Ett fantastiskt resultat. När säsongen avrundades låg Leeds City på 10:e plats i tabellen.
Säsongen 1907-1908 misslyckades Leeds City återigen med att komma högt upp i tabellen när säsongen avrundades, vilket ledde till att manager George Gilles kontrakt inte förnyades. I mars 1908 tog istället Frank Scott-Walford över som manager, men det blev inte så mycket bättre. Under de efterföljande säsongerna var det på den nedre halvan av tabellen som laget kämpade. Scott-Walford avgick efter säsongen 1911-1912. Under sin tid som manager hade han endast köpt billiga spelare, Leeds City hade nämligen inga pengar att köpa unga och talangfulla spelare för. Klubben var nu inne i en djup ekonomisk kris. Ordföranden Norris Hepworth pumpade in mer pengar i klubben och anställde Mr Tom Coombes som skulle ta hand om affärerna under tre år då klubben mötte en ny ekonomisk kris efter vartannat.
1912 tillträdde Herbert Chapman som manager för klubben och hans tid kom huvudsakligen att täckas av mörker. Sex år efter hans ankomst skakades klubben och hela England av skandalen. Problemen i klubben startade när Herbert Chapman valde att ta ledigt från sin post som manager, istället ville han hjälpa till i kriget och tog över en ammunitionsfabrik i östra Leeds. Chapman rekommenderade att den assisterande managern George Cripps skulle fylla den tomma plats han lämnade efter sig. Chapman hade byggt laget som ett lag både på och utanför fotbollsplanen, men när han lämnade började en rad spänningar komma till ytan. Den största och med problematiska konflikten var den mellan den nya ordföranden i klubben Joseph Connor och George Cripps som startade 1917. Connor tyckte så illa om den nyblivna managern och gick så långt att han hotade att om inget skulle hända skulle han avgå. Han tyckte att Cripps missköte ekonomin och lämnade allt i en stor röra. Bråket fortsatte under säsongen 1917-1918 och tillslut började även spelarna visa sitt missnöje med Cripps. Innan en match mot Northampton ringde lagkaptenen John Hampson till Leeds-direktörerna och sade att om Cripps reste med laget skulle spelarna gå ut i strejk. Han fick då svaret att om de skulle strejka skulle det vara slutet för Leeds City och att alla skulle dras med i fallet.
1918 återvände Herbert Chapman och styrelsen trodde att i och med detta skulle de problematiska konflikterna ta slut, men så blev inte fallet. Först försökte man få George Cripps att åter bli assisterande manager, men han vägrade och tyckte att han blivit illa behandlad och valde att stämma klubben. Han anställde en tidigare ordförande i Leeds City som sin advokat, James Bromley, och till honom avslöjade han att klubben använt sig av svarta pengar, något som advokaten tog till vara på och använde det till sin och sin klients fördel. Efter förhandlingar gick Cripps med på att ge styrelsen alla hans dokument och inte säga ett ord om klubbens ekonomi. För att ha gått med på detta fick han £55 och inte £400 som han hade begärt från början. Det verkade nu som att allt var uppklarat, men situationen skulle komma att bli värre, mycket värre.
Ytterbacken Charlie Copeland ville, under säsongen 1919-1920, ha ett nytt och förbättrat kontrakt. Innan kriget tjänade han £3 i veckan plus £1 om han fick spela i A-laget. Styrelsen erbjöd Copeland ett nytt kontrakt som skulle ge honom 3,50 och spel i reservlaget och lite mer om han skulle få spela i A-laget. Copeland själv var inte nöjd med det nya kontraktet och krävde nu £6 i veckan och sade att om han inte fick som han ville skulle han rapportera till det engelska fotbollsförbundet, FA, och ligaförbundet, The Football League, om de illegala pengarna. Styrelsen kände att de blev utpressade och ignorerade Copelands begär och släppte honom på fri transfer. Ett som skulle visa sig vara ett ödestigert beslut. Copeland höll sitt ord och berättade för FA om pengarna i juli 1919. Efter ett sammanträde den 26:e september 1919 fick Leeds City en deadline. Klubben skulle innan den 6:e oktober ta fram dokumenten annars väntade en bestraffning.
Trots alla problem utanför fotbollsplanen började säsongen bra för Leeds del. När säsongen 1919-1920 tog sin början fanns stommen kvar av det trupp Leeds City hade innan det första världskriget startade. Klubben hade även köpt in ett par nya spelare, anfallarna Billy Kirton, William Short och Herbert Louds, mittbacken William Hopkins och ytterbacken Harry Millership, så supportrarna hade stora förhoppningar. Premiären förlorades dock med 4-2 mot Blackpool, men efter det tog man 3 raka segrar och framtiden såg ljus ut. Ingen av spelarna visste dock att matchen mot Wolverhampton, två dagar innan deadlinen, skulle komma att bli lagets sista.
Deadlinen kom och inga dokument hade synts till, så Leeds Citys nästkommande match mot South Shields ställdes in och laget blev utslängt från ligasystemet. Leeds City gick med det i graven. Fyra styrelsemedlemmar i Leeds City blev avstängda på livstid och även Herbert Chapman fick överraskande nog samma straff. Men när det senare framkom att Chapman jobbat på ammunitionsfabriken vid tiden för de illegala pengarna så blev han benådad.
Leeds Citys plats i division 2 togs av Port Vale och de tog över de poäng som Leeds City hittills hade tjänat under säsongen. De spelade klart Citys återkommande matcher och slutade på 13:e plats i tabellen. De största offren med att Leeds City lades ner var spelarna. De blev dock lovade att det engelska ligaförbundet skulle betala deras löner fram tills det att de hittade en ny klubb.
Det skulle dock inte dröja länge innan en ny klubb i Leeds skulle bildas, Leeds United.
