2006 ett mörkt Millwall-år
Från ett bottenträsk till ett annat, måltorka och fyra managers. Millwall avslutade år 2006 precis så som man inledde det. Här är sammanfattningen.
En kort resumé av det gångna året. En längre version kommer i fanzinet Millwall Enough Said.
Bara dagarna före julafton 2005 avgick Colin Lee som manager för Millwall. Laget låg i botten av The Championship och ansvaret lämnades över till den före detta backen David Tuttle som helt saknade nödvändig erfarenhet av att leda ett professionellt fotbollslag i en minst sagt utsatt position. Trots det ska erkännas att Millwall inledningsvis tycktes få något av en nystart. Under julhelgen tog laget åtta poäng på fyra matcher och inledde 2006 med att besegra Derby County med 2-1 efter mål av Marvin Williams.
I början av januari väntade Everton i FA-cupens tredje omgång. Inför nästan 17,000 åskådare på The Den tycktes Millwall gå mot en minnesvärd cupskräll, men en sen kvittering till 1-1 innebar omspel på Goodison Park. I returen föll Millwall med matchens enda mål inslaget av klubbens före detta spelare Tim Cahill. Den i Millwall fostrade mittfältaren visade sin storhet när han vägrade fira målet och nästan skamsen gick tillbaka till egen planhalva. Respekt.
Under januaris transferfönster länkades Millwall samman med en mängd spelare – främst offensiva sådana. Allt från Heidar Thorvaldsson till Francis Jeffers placerades på The Den. Tillslut skrev en skyttekung från den holländska andradivisionen på ett kontrakt värt £125,000 och gjorde mål direkt i debuten borta mot Cardiff. Efter det följde 13 matcher utan nätkänning och Berry Powel förpassades till läktarplats där han blev kvar säsongen ut.
I ligan fortsatte laget visa sin absoluta oförmåga att vinna matcherna. Dessutom utvecklade man en särskilt dålig vana att förlora matcherna mot bottenkonkurrenterna. Och inte heller hjälpte det att unga anfallaren Ben May – sponsrad av den svenska supporterklubben – fick sitt genombrott och utan större konkurrens vann den interna skytteligan.
Den 1 april var Millwalls säsong effektivt över efter en 2-0-förlust hemma mot dåvarande tabelljumbon Brighton. Någon vecka efteråt kastade Tuttle in handduken, några månader sent, och ersattes av den före detta Millwall-spelaren och reservlagsmanagern Alan McLeary under säsongens två sista matcher. Med en startelva bestående av åtta spelare från klubbens ungdomsakademi, varav två debutanter och åtta spelare födda 1982 eller senare, besegrades Burnley och äntligen fick fansen något att glädjas åt.
Under den här perioden gick trion David Livermore, Matthy Lawrence och Andy Marshall ut offentligt och kritiserade den sittande styrelsen för att ha orsakat klubbens förfall.
Millwall slutade på 23:e plats i The Championship och blev relegerade med tio poäng ut till säker mark. Under en nattsvart säsong gjorde Millwall minst mål i hela divisionen, gick mållösa av planen 18 gånger, avverkade tre managers och spelade med sex olika spelare i mål. Millwall gjorde aldrig mer än två mål i samma match.
Under sommaren satte en nödvändig utrensning av spelartruppen igång. Trots att Millwalls styrelse utan tvekan lagt grunden till den misskötsel som renderade i League One-spel rådde det ingen som helst tvekan om att truppen bestod av ett helt knippe överbetalda och underpresterande spelare. Klubben fick sig en liten slant för försäljningarna av Livermore, Lawrence och Hayles medan ytterligare 13 spelare av varierande kvalitet försvann på free-transfer.
Den 25 maj utsågs Nigel Spackman till ny Millwall-manager – klubbens åttonde inom loppet av 12 månader. Det vore väl lögn att påstå att den före detta Chelsea, Liverpool och Rangers-mittfältaren drog ned några större applåder ens inledningsvis. Hans sista manager-jobb var med Barnsley som åkte ur nuvarande The Championship under hans ledning fem år tidigare. Men det faktum att med honom anslöt under sommarmånaderna över 20 nyförvärv gjorde att vi supportrar andades en ny gryning. Ack så vi bedrog oss.
Hade någon på förhand sagt att vi skulle inleda League One-sejouren med 5-1-förlust mot Chesterfield, 0-1 mot Northampton och en 2-0-förnedring i derbyt mot Leyton Orient skulle vi ha skrattat. Men det var precis vad som hände. Skador på offensiva spelare som Ben May och nyförvärvet Darren Byfield var knappast hela förklaringen. Efter endast 10 ligamatcher, varav sju förluster, fick Spackman gå.
Spackmans högra hand, den före detta Manchester City-backen Willie Donachie, utsågs efter ett par veckors temporärt ansvar till permanent Millwall-manager. Sedan dess har resultaten förbättrats avsevärt trots att man inte lyckats lämna nedflyttningsträsket helt bakom sig. Donachie är Millwalls fjärde manager under 2006.
Inte många av nyförvärven imponerade inledningsvis. Men med halva serien spelad har trion Danny Senda, Chris Hacket och den danska anfallaren Chris Hübertz visats sig vara duktiga förstärkningar. Mest imponerade kanske anfalls-lånet Danny Haynes från Ipswich som dock inte fick stanna på The Den. Derek McInnes som inledde säsongen som lagkapten visade sig vara en ordentlig flopp och har nyligen fått kontraktet rivet och lämnat Bermondsey för gott.
Millwalls fortsatta oförmåga att göra mål har varit kostsam även under den här hösten. Laget är statistiskt sett ett av de defensivt starkaste hemmalagen i hela serien och bara två lag har släppt in färre mål än Millwall på hemmaplan. Men nio gjorda mål framåt på 12 hemmamatcher är inte annat än uselt.
Glädjande nog är Millwall sin fina jultradition trogen och besegrade på Boxing Day konkurrenten Brentford med hela 4-1 – lagets största seger på över 70 matcher! Och då gårdagens match borta mot Northampton Town regnade bort innebär det att Millwall faktiskt avslutade 2006 precis så som man inledde det – med tre poäng!
Gott Nytt Millwall-år önskar undertecknad!
