Preston - Rotherham
1 - 1

Charlton - Middlesbrough 1-3 (1-1)

För uppskattningsvis sextiotolfte gången denna säsong åkte Charlton på en förlust och denna gång var det Middlesbrough som åkte hem med alla tre poäng. Charlton hade ledningen till precis innan halvtid med Middlesbrough vände på matchen fullständigt och nu ser det riktigt hopplöst ut för Charlton.

Hoppet är det sista som överger människan, brukar det ju heta, och även om chansen fortfarande i teorin finns för Charlton att stanna kvar i Premier League så tyder nästan allt på att detta kommer att gå åt helvete. Darren Bent är skadad, spelarnas självförtroende är sämre än ett paket räkor som har glömts kvar i bilen i senaugusti och även om tåget inte har gått riktigt ännu så har i alla fall lokföraren satt på sig uniformen och aviserat att det är tid för avgång.

Exakt hur det har kunnat gå så här illa har jag grunnat mycket över. Styrelsen verkar lägga ned mycket energi på att kritisera Iain Dowie och hans sommarvärvningar så fort de får chansen. Det känns inte helt hundra tycker jag. Det sarkastiska uttalandet från ordförande Richard Murrays sida om att Souleymane Diawara påstods vara ”the best centre-half you’ve never heard of” var både onödigt och oproffsigt. Samtidigt kanske det blev lite väl stora förändringar lite väl snabbt i Charlton efter Curbishleys avsked. Kanske hade det varit bättre att plocka in en ny tränare, t.ex. Dowie, och låta honom värva två-tre spelare för att fortsätta på det som Curbishley byggt upp, istället för att som det blev nu riva allt och bygga helt nytt med en mängd nya spelare.

En sak som jag har tagit upp tidigare i krönikor och matchrapporter är att årets Charlton innehåller mycket nytt, men det är ytterst tveksamt om det är så oerhört mycket bättre än tidigare. Ett innermittfält med t.ex. Faye och Pouso känns inte ett mycket bättre än förra säsongens då det t.ex. kunde bestå av Holland och Kishishev. Dessutom kvarstår det faktum att ingen innermittfältare i dagens trupp kan bidra med något offensivt. Spelare som Traore (numera i Portsmouth), Gibbs och Faye känns inte nämnvärt, eller till och med inte alls, bättre än t.ex. Hreidarsson, Young och Matt Holland. Således kan man undra varför de överhuvudtaget värvades. Vad tjänar man på att lägga ut £11 miljoner på spelare som inte gör laget bättre? Vilken nytta gör det att plocka ett tiotal ”squad players”, d.v.s. spelare som inte har någon spetskvalité som gör att de går rätt in i startelvan?

För att ta och behandla matchen, för det är ju det som är meningen att jag ska göra, så finns det egentligen inte så mycket att säga eftersom mönstret upprepar sig ännu en gång. Slarv i försvaret, misstänkt domartabbe och drömmål som nio gånger av tio inte går in ligger bakom Charltons baklängesmål. Charlton började första halvlek bra och tog välförtjänt ledningen efter ett något turligt mål. En långboll tog i ryggen på österrikaren Pogatetz och studsade till Hasselbaink som sköt bollen i marken så att den studsade över Mark Schwarzer. Innan det hade Reid chippat bollen i händerna på nämnde Schwarzer och Aiyegbeni ville ha straff efter att ha ramlat i duell med Diawara. Charlton hade efter målet haft sin portion tur för dagen och precis innan halvtid kvitterade yngligen Lee Cattermole efter en mycket bra framspelning av Mark Viduka, en av många som sprang åttor runt Charltons backar i förra säsongens omspel i FA-cupkvartsfinal.

Dryga femton minuter efter halvtid hamnade Charlton ytterligare i en sån där period på ett par minuter där precis allt går åt helvete, och det var just då Middlesbrough avgjorde matchen. Fram till 63:e minuten presterade Charlton bra fotboll, men så försöker Hreidarsson brösta ned ett inlägg från Downing, Cattermole jobbar till sig bollen och Julio Arca dundrar in 2-1. Fem minuter senare dundrar Aiyegbeni in 3-1 i krysset från drygt 20 meter och Charltons femtonde förlust, på 23 ligamatcher, är ett faktum.

För Charlton väntar nästa match Portsmouth på Fratton Park, en allt annat än enkel uppgift då Pompey har vunnit sju av elva hemmamatcher denna säsong. Det gäller att Charlton snör på sig löparskorna och börjar kuta något alldeles oerhört, för snart går som sagt tåget!