Wigan - Rotherham
3 - 2

Charlton krossade West Ham

En lysande första halvlek som följdes av 45 nästan lika bra minuter gav Charlton en solklar seger i det viktiga derbyt mot West Ham. Hela 4-0 blev slutresultatet, där hälften av målen gjordes av Jerome Thomas som stundtals var fantastisk på sin vänsterkant.

I införrapporten nämnde jag att jag hade positiva vibbar inför den här matchen, två raka Charltonförluster till trots tippade jag en seger med 2-0. Inte kunde jag väl ana att segern skulle bli dubbelt så stor, men inte kunde jag heller ha anat att klasskillnaden mellan lagen skulle vara större än avståndet Gislaved - Koh Samui. Mina positiva vibbar blev inte precis svagare när jag såg vilken startelva Curbishley valde för West Hams del (känns fortfarande konstigt att skriva så, Curbishley i West Ham alltså). I backlinjen återfanns spelare som Christian Dailly och Calum Davenport, innermittfältet bestod av Nigel Quashie och Hayden Mullins och framåt stod hoppet till Carlos Tévez och Carlton Cole. Den sistnämnde som målskytt i Premier League är som bekant en ren paradox. Alan Pardew tog ut en mycket bra startelva skulle det visa sig, där det framförallt var kul att se Darren Bent tillbaka. Roligt även att Jerome Thomas fick chansen från start.

Matchen inleddes på ett riktigt bra sätt, framförallt av Charlton men även av domaren som hade den goda smaken att varna två West Hamspelare innan matchens första femton minuter var spelade, bl.a. Paul Konchesky som under matchen fick många välförtjänta burop från de dryga 27,000 på The Valleys läktare. Konchesky flyttade ju till West Ham från Charlton under sommaren 2005, en övergång som rörde upp en del känslor. Noterbart även att det var Ambrose som blev brutalt tacklad vid båda West Hams varningar.

Spelmässigt var Charlton helt överlägset i första halvlek. Bentarna på topp var utmärkta, synd därför att Marcus fick utgå p.g.a. skada redan i 35:e minuten. På mittfältet skötte sig Alexandre Song över all förväntan, i första halvlek var han snudd på planens kung. En annan som var riktigt bra var Jerome Thomas, å andra sidan ska man komma ihåg att han hade Christian Dailly emot sig, en spelare med fötter lika känslolösa som Pol Pot och en frisyr som skulle göra Robert Wells generad. Det dröjde oväntat nog ända till 24:e minuten innan Charlton tog ledningen. Jerome Thomas chippade fram bollen till Marcus Bent, som jag i objektivitetens namn kan klargöra var solklart onside. Bent slog ett bra inlägg till Ambrose som störtade fram i straffområdet och med en halv snedträff kunde han ge Charlton ledningen. Strax innan hade Paul Konchesky haft ett hyggligt skottläge på volley i Charltons straffområde, men det var inte ens nära att resultera i mål. Tillsammans med ett pressat långskott från Quashie och en bra frispark från Tévez var detta i stort sett allt som skapades framåt för West Ham. Tio minuter efter ledningsmålet kom Charltons andra mål för dagen och det var inte helt oväntat Jerome Thomas som gjorde det. Högerbacken Christian Dailly var spårlöst försvunnen (sannolikt på offensiv planhalva) så Thomas fick öppen gata längs kanten. Han gjorde några överstegsfinter mot Calum Davenport, som i denna situation visade upp en rörlighet i klass med en normalsvensk soffgrupp, och petade in bollen invid Robert Greens bortre stolpe. Nämnde Davenport skulle även visa prov på kass timing kort därpå när han försökte ställa Darren Bent offside, något som inte alls gick utan målkungen framför alla andra kom fri och satte säkert 3-0. Situationen föregicks av en tappad boll på mittplan för West Ham och Hasselbaink slog en riktigt bra genomskärare till Bent d.y. Kanske har Hasselbaink trots allt lite kvar att ge innan han beger sig till Qatar för att glädja det landets knappa tio fotbollssupportrar?

Charlton gick alltså till halvtid med en 3-0-ledning. Utan att ha undersökt saken närmare vill jag hävda att det var sjukt länge sen sist. Curbishley gjorde ett desperat försök att ta sitt West Ham (nej, det känns fortfarande skumt) och bytte Etherington mot Harewood i halvtid.

Andra halvlek var inte lika bra från Charltons sida som den första. West Ham fick lite mer att säga till om, framförallt genom Tévez. Något oroande var att försvarsspelet blev påtagligt sämre i andra halvlek, det blev stora ytor mellan mittfältet och backlinjen och Scott Carson kan tacka West Hamspelarnas ovilja att skjuta från distans för annars hade han fått mycket att göra. Måhända blev innermittfältarna Song och Holland lite trötta, vilket kan ha bidragit till de stora ytorna. Ska erkänna att jag var lite nervös att Charlton skulle släppa in några billiga och snabba mål, men så blev ju inte fallet.

Redan efter knappt tio minuter var Hasselbaink riktigt nära att utöka ledningen till 4-0. Han fick ett skottläge strax utanför straffområdet och skruvade bollen i stolpen. Darren Bent kunde ha petat in returen, men en försvarare rensade undan. West Ham skapade några halvfarliga chanser genom bl.a. Davenport och Harewood, men Carson hade vid samtliga tillfällen full koll på läget. Mittbacksparet Diawara - El Karkouri, där sen sistnämnde med sin nyodlade mustasch är slående lik Eagle-Eye Cherry, skötte sig i stort sett mycket bra hela matchen. Vissa frågetecken finns fock kring Diawaras positionering i vissa situationer samt hans nickar som i nitton fall av tjugo hamnar hos motståndarspelare.

Charltons målchanser var inte så vansinnigt många i andra halvlek, men laget visade prov på en förmåga att hålla i bollen under längre perioder och verkade faktiskt ha en tanke i spelet, något som inte alltid varit fallet under säsongen. Det blev dock ett fjärde mål och precis som vid 2-0-målet var målskytten Jerome Thomas och det skedde även denna gång på en snabb omställning. Darren Bent, tror jag att det var, löpte loss längs högerkanten och spelade in bollen i mitten. Där kom Jerome Thomas och i kamp med Davenport, som återigen visade prov på sin oduglighet som fotbollsspelare, satte han 4-0 i Greens vänstra gavel. Direkt efter det målet blev Darren Bent utbytt och in kom Zheng Zhi. Kinesen var faktiskt riktigt nära att göra sitt första mål för Charlton precis innan slutsignalen då han nickade i ribban, men resultatet stannade vid 4-0.

Den här segern var förstås lika skön som viktig. Att sätta dit en lokalkonkurrent med 4-0 är aldrig fel, speciellt inte om lokalkonkurrenten har en mängd personer med anknytning till det egna laget. Spelprogrammet ser framöver rätt överkomligt ut för Charltons del, med bl.a. Watford, Wigan och Newcastle. Imorgon (söndag) håller vi dock tummarna för Skatorna då de möter Wigan som ligger precis ovanför nedflyttningsstrecket. För första, och sannolikt också sista, gången kommer jag alltså att heja på Newcastle (känns helt rubbat det också).

Nu ligger vägen mot nytt kontrakt lika vidöppen som West Hams försvar!