RESA: Ligacupfinalen
Då var ännu en Chelsearesa avklarad. Den tolfte i ordningen. Det här var definitivt en av de bättre utflykterna till de brittiska öarna. Chelsea slog något ungdomslag från norra London och tog hem säsongens första, men förhoppningsvis inte sista, titel. Här följer en redogörelse över dagarna i fotbollens hemland.
Torsdagseftermiddag och ett par timmar kvar till avfärd. Väskan packad och flygbiljetten bokad sedan länge. Det enda som fattades var matchbiljetten. Det hade gått en vecka och två dagar sedan Chelseas supporterklubbsansvarige, Diane, postade dyrgriparna från London. Men de hade ännu inte kommit fram. Efter ett par telefonsamtal till Diane sattes en reservplan i bruk och vi fick veta att vi kunde hämta ut biljetterna i Cardiff på matchdagen. Skönt.
Efter att ha fixat biljettfrågan kunde jag pusta ut och sätta mig på pendeltåget till centralen. Där träffade jag en kompis som var på väg till Globen för en hockeymatch i Elitserien. Egentligen skulle jag också ha gått på matchen, och jag misströstade något över att jag skulle missa den. Å andra sidan är valet ganska självklart när det står mellan Djurgården i Elitserien och Chelsea i Ligacupfinalen, så jag skakade av mig nedslagenheten omgående och såg istället fram emot vad som väntade mig.
Efter en och en halvtimme på flygbussen var jag framme vid Skavsta Flygplats där jag mötte upp med det trogna ressällskapet Theo och Sten från Örebro. För fem månader sedan hade vi varit på hemmamatchen mot Liverpool och nu var det alltså dags igen.
Eftersom vi hade valt kvällsflyget kom vi inte fram till Stanstead förrän under dygnets sista timme. Vi satte oss på en buss till Victoria och åkte taxi sista biten innan vi var framme vid Chelsea House Hotel strax efter klockan ett.
Nattsömnen på enkla men prisvärda lilla hotellet var välbehövlig. Vi kunde dock inte sova så länge som vi velat utan vi var tvungna att vara uppe innan frukosten stängde vid halv tio.
Med mat i magen och pigga ben traskade vi i knappt tio minuter innan vi var framme vid Stamford Bridge. Nu skulle det ju inte vara någon match på arenan, men vad är en Londonresa utan ett besök på Bridgen?
Som vanligt blev det lite shopping på Megastore och också på guldkornet SportsWorld. Vi hann också med att hälsa på planskötaren Kevin, min handledare under praon på Stamford Bridge hösten 2005. Tyvärr kom vi precis när den nya planen skulle klippas för första gången och Kevin hade bara tid byta ett par ord. Han sa att den nylagda mattan hade tagit sig bra och önskade oss en trevlig fortsättning på resan.
Efter en lunch på ett Fish ’n Chips-hak på North End Road bar det av till de mer centrala delarna av London för lite traditionellt turistande. Där trängdes vi med shoppinggalningarna på Oxford Street och med de kameraprydda asiatiska turisterna kring Trafalgar Square och Big Ben. Innan vi begav oss tillbaka till ”hemkvarteren” kring SW6 hann vi också med att se ett uppträdande vid Covent Garden.
På lördagen stod fotboll på programmet. Chelsea spelade inte förrän på söndagen men vi skulle ändå få se några av klubbens spelare i aktion. De utlånade talangerna Michael Mancienne, Jimmy Smith och Scott Sinclair var alla aktuella för spel när Queens Park Rangers tog emot Plymouth Argyle i The Championship.
Vi tog tunnelbanan till Oxford Street där vi tuggade i oss en lunchmacka och fortsatte sedan till White City. Några minuters promenad senare var vi framme vid Loftus Road. Biljetten på långsidan kostade 28 pund, att jämföra med Chelseas dito 48 på pund.
Smith fick nöta bänk medan Mancienne och Sinclair spelade 90 minuter. De två hade en intressant match i matchen. Båda spelarna var klart godkända, även om Sinclair hade ett litet övertag på Mancienne med en fin tunnel som kronan på verket.
1-1 slutade matchen sedan QPR i den andra halvleken kvitterat ut Plymouths ledningsmål. På slutet kom före detta Chelseaspelaren Paul Furlong in i spel. Han hade en boll i mål på stopptid men till hemmafansens förtret hade den assisterande domaren höjt flaggan. Matchen på läktaren vanns helt klart av Plymouth. Trots att bara 2000 av de knappt 14 000 som fanns på plats höll på de gröna sjöng de ut QPR-fansen utan problem.
Framåt kvällen försökte vi få tag på en pub som visade den sena matchen från Premier League. Det var dock rugby, rugby och åter rugby på alla hak vi hittade så det blev ingen mer fotboll den kvällen.
På söndagen vaknade vi tidigt. Vi var tvungna att lämna hotellet redan vi sjutiden för att hinna med bussarna från Stamford Bridge. Ett tusental förväntansfulla supportrar fanns utanför arenan och väntade på att få gå på någon av de 20 busslasterna som skulle ta oss till Cardiff.
Under bussresan visades bland annat ett par avsnitt från de brittiska komediserierna Fawlty Towers, Porridge och Only Fools and Horses. De två sistnämnda var nya bekantskaper för mig, riktigt bra sådana. Dessutom visades också lördagens Match of the Day. Det drogs ganska många djupa suckar när Fulhams ribbnick och Ronaldos vinstmål spelades upp.
När vi närmade oss gränsen till Wales märktes den tunga trafiken. Vi stod stilla långa stunder och de sista kilometerna tog en evighet. Efter fem timmar på bussen var det en lättnad att äntligen vara framme i den walesiska huvudstaden.
Vi mötte upp med Luke och hans son och hämtade ut våra biljetter. När vi äntligen hade plåtarna i våra händer kunde vi andas ut och börja ladda för matchen på riktigt. Stämningen på puben Prince of Wales bakom Millennium Stadiums södra sida (Chelseaklackens del av arenan) kunde liknas vid So Bar ett par timmar innan match på Stamford Bridge. Flera ramsor sjöngs och en och annan selleri kastades.
Efter besöket på Prince of Wales tog vi en hamburgare innan vi gick in på den väldiga arenan. Millennium Stadium var verkligen enorm och det tog ett tag att smälta alla intryck.
När laguppställningarna presenterades fick Ashley Cole det största buropet, från Arsenalfansen givetvis, och John Terry det största jublet. Michael Ballack fick endast sprida applåder, hmm, undrar varför…
Stämningen var på topp matchen igenom. Det var rätt så jämnt mellan de båda klackarna fram till efter 2-1 målet då Chelsea tog över helt. Skönaste ramsan var helt klart ”Gallas, what’s the score?” tillägnad William Iskariot.
När matchen och den efterföljande prisceremonin var avklarad var det dags att ta sig tillbaka till London. Bussresan hem var lugn. Fansen var trötta och utmattade efter allt sjungande och skrikande men glada och nöjda efter segern.
På måndagen reste vi hem till Sverige igen efter en härlig långhelg i England och Wales. Millennium Stadium var en upplevelse och hade det enda negativa var den långa resan från London. Jag ska dock inte klaga, tänk bara på alla de som blev sena till matchen på grund av signalfel i tågtrafiken.
Det här var min första cupfinal. Förhoppningsvis kommer det flera, kanske redan i maj då skådeplatsen antingen heter New Wembley i London eller Olympiastadion i Aten.
* * * *
Här är ett par filmer från resan:
På Prince of Wales
Inne på arenan (Carefree och Shevas ribbskott)
Blue is the colour efter matchen
Foto: Sten Lundberg och Oscar Karlström
Text: Oscar Karlström
Film: Oscar Karlström
When Frank, went up, to lift the Carling Cup,
we were there, we were there!
