Vrenning filosoferar
Krönikören Vrenning filosoferar från Dublin om just irländare
I januari öppnade transferfönstret och det spekulerades som mest i eventuella nyförvärv för United. Det var Hargreaves hit, och Hargreaves dit varenda dag. Lite i skymundan, utan någon större uppmärksamhet från media, så skedde en viktig transfer. Kanske inte så viktig för varken United eller Sir Alex. Men rätt så viktig för mig. Det var nämligen undertecknad som packade väskorna och emigrerade till Irland.
Att vara utlandssvensk är inte nytt för mig, men det är oerhört spännande i alla fall. Att det dessutom är Dublin, Irland som det handlar om känns ganska speciellt som Unitedsupporter. Både staden Manchester och klubben United har alltid haft en speciell koppling till Irland. På 1840-talet var en tiondel av stadens befolkning irländare. Irländarna i Manchester tog de sämsta jobben, till de sämsta lönerna, och de sämsta villkoren.
”Do you not get it, lads? The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin. So say it once, say it loud: I'm black and I'm proud.”
- Jimmy Rabbitte, The Commitments (1991)
När John O’Shea sänkte Liverpool för ett par veckor sedan satt jag på en pub här i Dublin och bevittnade det hela. Min första tanke när glädjeyran lagt sig var "Det är klart det var en irländare som gjorde det". Ingen stor United-upplaga är komplett utan Irländska spelare. Det är som om det måste till en Irländare eller två för att United ska nå hela vägen fram. Se bara tillbaka på historien: Johnny Carey på 40-talet och en bit in på 50-talet, Shay Brennan, Noel Cantwell och Tony Dunne i 1968-laget, FA-Cup-vinnarna 1985 med Paul McGrath, Kevin Moran och Frank Stapleton, 90-talsupplagan med Denis Irwin och Roy Keane.
Irländarna har en själ och ett hjärta som är som en karbonkopia av klubbens själ och hjärta. Hårt arbetande, ger allt för laget, står upp för sina lagkamrater, och som aldrig ger sig. Men samtidigt aldrig långt borta från att spricka upp i ett skämt med glimten i ögat. Vattenbärare och lagspelare kallas de ofta, men vad vore United utan dem. Vad vore Ronaldos briljans och Ferdinands elegans utan dessa vattenbärare. I årets upplaga har vi bara en irländare, men om ligan hämtas hem i år, så kan vi tacka honom och hans Irländska förfäder för den titeln. När vi summerar säsongen så småningom, hur viktigt kommer det där målet att ha visat sig vara. Om ni frågar mig – jag tror att det kommer att vara ovärderligt.
Paul McGrath ja. En av få äkta Dubliners som spelat i United. McGrath kommer från en stadsdel strax söder om floden, Inchicore, som inte kan räknas bland stadens bästa. Han började sin karriär i St.Patrick’s Athletic innan han gick till United. Bara detta enkla faktum gör ju att man har fått St.Pats som sitt favoritlag i Dublin. På fredag är det hemmapremiär på Richmond Park för ”Supersaints”. Jag kommer att vara där, och innan avspark kommer jag att skänka en tanke till ”The Black Pearl of Inchicore”, och hans insatser i Unitedtröjan.
Vi avslutar med några ord från en av staden Manchesters största Irländare genom tiderna – Morrissey.
Irish blood, English heart, This I'm made of
There is no one on earth I'm afraid of
- Always look on the bright side of life.
