Krönika: Mer än bara fotboll
Min syn på fotboll och andra saker i livet.
Vissa nederlag känns tyngre än andra och det har blivit en hel del de senaste åren. Förluster som man bara velat glömma så fort domaren blåst i sin pipa och allt är ett faktum. Jag hatar att förlora och har alltid varit en extrem dålig sådan. Det var dock mycket värre i yngre år då tårarna kom sprutande så fort det stod klart att man förlorat. Saken var den att vi var så pass överlägsna som yngre att man sällan behövde känna hur bittert det var att förlora men när dom väl kom blev det så mycket tyngre. Det sägs ju att ju mer sällan en människa får känna nederlag destu tyngre blir dom när dom väl kommer, och jag håller med.
En boxare som vinner 80 matcher på knockout, men som i den åttioförsta matchen blir brutalt nedslagen känner att det kanske är dags att lägga av. Kanske är han inte lika överlägsen längre, kanske har alla andra kommit ifatt? Sådana tankar rör sig i en överlägsen spelare, boxare, löpare, kastare eller simmares hjärnor när dom märker att även dom kan förlora. Dom var inte så överlägsna som dom trodde dom var i förra loppet, i förra tävlingen eller i det senare mästerskapet. Så fort kan man gå från en superb vinnare till en nedbruten förlorare.
Det var länge sedan man själv gick från en superb vinnare till nedbruten förlorare. Så många nederlag man varit med om de senaste åren är svårt att hålla räkningen på men något man lärt sig genom åren är att det alltid kommer nya matcher eller någon ny utmaning. Det finns alltid någonting som lurar runt hörnet, insnäjt i taggbuskar och rhododendron snår men som, om man kan lära sig hantera svårigheterna, kan gå mycket starkare ur.
När min far gick bort i juni 2001 i en elakartad hjärntumör kände jag att jag inte hade så mycket att leva för längre. Hur skulle jag någonsin kunna skratta igen? Skulle jag kunna gå vidare i livet, ta studenten, gifta mig och lära mig leva mitt liv utan min älskade far vid min sida, där han alltid stått? Förutom att en del av mitt hjärta försvann den där juni dagen för snart 6 år sedan fick jag det förklarat för mig genom drömmar att jag hade ett långt och fantastiskt liv framför mig. Jag kunde inte förstå det först. Jag kunde inte se att solen strålade, att fåglarna kvittrade eller att folk åkte till jobben precis som vanligt. Min värld hade rasat samman och mitt i allt stod jag, min syster och min mor. Hur skulle vi kunna gå vidare?
Idag saknar jag min far lika mycket som jag gjorde dagen efter att han gått bort. Saknaden försvinner aldrig, men jag har lärt mig att leva med att han inte finns med mig längre. Däremot vet jag att han sitter i sin himmel och blickar ner på mig med sina ögon och sitt underbara leende. Jag glömmer honom aldrig och jag lever mitt liv även för honom. Genom att jag drömde om honom varje natt i över en månad efter att han gått bort blev det mitt hjälpmedel, min medicin för att klara mig igenom svårigheten. Utan hans hjälp hade man kanske inte suttit här idag, skrattat och känt att sommaren snart är i antågande.
Den här krönikan skulle egentligen inte handla om min far utan mer om synen man har på små bagateller i livet. Alla som mist en familjemedlem eller någon annan som står en mycket nära vet att livet förändras. Absolut inte till det bättre, men man lär sig att vissa saker spelar mindre roll. Som att förlora...
Min syn på Leeds United har därför förändrats de senaste åren, men även om jag önskat av hela mitt hjärta att vi varit en "winning machin" av sällan skådat slag känns det som att man hela tiden lär sig något nytt om sig själv varje gång Leeds torskar eller om man själv springer på en mina i livet. Somliga mindre, andra större. Det finns alltid något nytt att lära sig. Detta året har varit det tyngsta i mitt liv som fotbollssupporter. Inte minst att jag som aktiv spelare åkte ur division III utan också att mitt Leeds United aldrig varit sämre. Sist i The Championship är något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva när jag såg Leeds - Valencia i semi-finalen i Champions League för snart 6 år sedan. Fast, som jag nämnde förut så har man förstått mer och mer att fotboll inte är allt, och att det alltid finns andra saker att glädja sig åt. Jag och mina närmaste har hälsan, jag kan gå ut med mina vänner på helgerna och dricka några pilsner och nu när sommaren snart är här kan man börja leva ut på riktigt igen. Det är nåt jag värdesätter mycket högre än tre poäng till mitt Leeds United.
Idag spelar Leeds mot Preston i en minst sagt viktig match och jag känner i hela kroppen hur laddad jag är. För även om jag känner att förluster inte gör lika ont i mig brinner jag fortfarande lika mycket för att vinna. Min vinnarmentalitet kan ingen någonsin ta ifrån mig, och det är den jag tar med mig till krogen idag där jag kommer sitta med min Leeds tröja och skrika mig hes för våra vita hjältar. Leeds betyder så mycket för mig, men aldrig så mycket att det skulle kunna förändra mitt liv till det sämre. En förlust gör inte någon skillnad, inte heller om vi skulle åka ur. Jag kommer alltid vara stolt över att vara Leeds supporter, och det gäller allt i livet. Vid varje misslyckande kan man lära sig något nytt. Jag vill att ni ska tänka på det, och det gäller som sagt inte bara fotboll.
Förlorar vi idag kommer det alltid en ny match imorgon och en ny utmaning. Visst känns det skönt?
MARCHING ON TOGEHTER
