Nottingham - Derby
2 - 2

Charlton - Wigan 1-0

Happy days are back at The Valley! Det var alltså 64 matcher sedan Charlton lyckades vinna två matcher i rad, innan idag. Att säga att vinsten var oerhört viktig är en stark underdrift, den var livsnödvändig. Det satt oerhört hårt inne men till slut rullade bollen Charltons väg. Inför påsk är det bara en poäng upp till sträcket, skall det bli på tredje dagen uppstånden igen?

The Valley bjöd på ett enastående vackert väder så de yttre förutsättningarna var de bästa. Möjligtvis kunde de ha vattnat planen lite mindre inför matchen, aldrig kul att behöva se lerpölsaktiga områden i straffområdet. Charlton startade med i stort sett samma manskap som föregående match mot Newcastle, undantaget var Marcus Bent som fick börja på bänken och Rommedahl starta på plan. Matchen hade i stora drag samma karaktär hela matchen. Tillknäppt spel över hela planen, Wigan hade det mesta av bollinnehavet och satsade på kontringar medan Charlton stod för det mer kreativa anfallsspelet, det lilla som fanns.

Första halvlek blev mestadels en enda lång gäspning, ett enda skott på mål. Och det var inte mycket kraft i Hollands skott som gick rakt på Filan. Det kändes lite halvfarligt när Folan bröt in i straffområdet och tryckte bort Diawara men det hela slutade i ett illa avvägt mindre överfall på Charltons målvakt Carson. Att i det läge som Folan var försöka nå bollen med alla dobbar före var inte vackert. Domare Walton visade väl också här att han var lite halvdarrig som PL-domare genom att först tilldöma Wigan hörna, sedan inte kräva att Folan lämnade planen efter att ha fått läkarvård och till sist inte ge läkaren en tillsägelse för att nyttja den absolut längsta vägen för att ta sig av planen. Wigan fick en rad hörnor under första halvlek men ingen blev särskilt farlig. Alldeles i slutet av första halvlek fick Wigan en frispark där Baines drog på från ca 20 meter. Ett lågt och lurigt skott som smet strax utanför Carsons stolpe, såg ändå ut som att Carson hade läget under kontroll.

Andra halvlek började med att Charlton återställde sin startelva mot Newcastle genom att Rommedahl fick gå ut till förmån för Marcus Bent. Charltons spel började se mer stabilt ut och det var bättre klass på hörnorna från Zheng än från Rommedahl. Fem minuter in hittade han Darren Bent på en hörna men Bent nickade relativt oattackerad en meter utanför. Hemmalaget tog även över mer och mer av bollinnehavet som Wigan hade haft en kraftig majoritet av under första halvleken, till slut hade Charlton vänt även den till sin egen fördel. Matchbilden var kanske inte så olik den från första halvlek men Charlton försökte skapa tryck mot motståndarmålet. Det saknades ofta den sista skärpan och oftast dog halvchansen ut med att den sista passningen inte gick fram till rätt adress. Domare Walton visade igen hur ojämn hans insats var när han inte varnade de Zeeuw efter att han hade sparkat av hörnflaggan i frustration över sitt eget misslyckande.

Att matchen mer och mer blev Charltons syntes även i domarens lilla svarta, Wigan drog på sig tre varningar under andra halvleken. Wigan var dock farliga hela tiden i sitt anfallsspel och den gamle gamängen Heskey visade att takterna sitter i. Farligast blev det dryga kvarten in när Folan tog vara på en förlupen boll och skickade in en riktig lyra längs kortlinjen. Young lyckades inte täcka bort Mc Culloch men motståndarens tår pekade åt fel håll och petningen gick ut till inspark. Matchen rullade på och Charlton försökte men misslyckades gång på gång i sista passningen och det mesta talade för en 0-0 tillställning. Det skulle till en aggressiv isländsk vänsterback för att ändra på matchbilden. Hreidarsson blev dragen i tröjan av Folan och föll kanske aningen för spektakulärt men tydligen föll det domare Walton i smaken. Walton hade under första halvleken viftat bort en straff för Charlton som var lite mer självklar än denna men det visar bara på hans oberäknelighet. Förutom tröjdragningen tog Folan även bollen med handen, samma hand som han använde för att dra i tröjan, så helt ute och cyklade var domaren ändå inte.

Darren Bent stegade fram och tryckte in bollen bakom Filan, inte särskilt välplacerat men tillräckligt hårt för att Filan skulle vara chanslös trots att han gick åt rätt håll. Om The Valley kokade innan så exploderade den nu, publiken sjöng "Valley Floyd Road" så att tårarna nästan började på en supporter på andra sidan Nordsjön. Wigan försökte desperat åstadkomma en kvittering på slutet men det var närmare 2-0 än 1-1. Förtrollningen av matcher i följd utan återkommande vinster var därmed bruten när Charlton tog sin andra raka seger för första gången på 64 matcher. Matchen var i mångt och mycket även en sexpoängsmatch då Charlton nu bara är tre poäng efter Wigan och bara en efter Sheffield United. Nästa match blir borta mot Manchester City som också vaknat till liv och vann borta mot Newcastle idag. Sex poäng för oss innebär att det blir en ny sexpoängstillställning på långfredagen. Det blir åter en tuff holmgång för Pardews mannar men 10 poäng av 12 möjliga i de fyra sista matcherna visar att det inte bara är på Fort Boyard som ingenting är omöjligt.

Jag hade fel i min förutsägelse att det skulle bli mittemellan Charltons målkalasform och Wigans tillknäppta svit. Det blev det senare fast till Charltons favör ändå och sålunda en repris på förra säsongens match på The Valley. Jag hoppas att the good friday blir en god dag för Charlton, i så fall kan liket återuppstå bland de levande hemma mot Reading på annandagen!