Veckans United
Veckan var till en början en förarglig landslagsvecka. Det var tyst kring Old Trafford. Jag lägger därför ifrån mig nyhetskanonen och väljer att lufta lite tankar. En halvlek in i matchen mot Blackburn var det fortfarande tystnaden som dominerade, innan fansen exploderade på ett sätt de inte har gjort på år och dagar.
Jag såg just Manchester Uniteds match mot Blackburn. Jag är mållös.
Anledningen till att jag inte har sett matchen förrän nu är att jag var på fotbollsläger i helgen. Det här är ett av de sällsynta tillfällen de fyra senaste åren som jag inte har kunnat se mitt lag spela. Det är alltid likadant. Man vet att det är dödsdömt att försöka hålla sig ifrån resultatet, förr eller senare kan man ändå inte hålla sig längre. Utan kruseduller sätter man sig framför text-TV med fjärrkontrollen, och en vattenflaska i handen som ska vara till för att lugna nerverna.
Finns det någonting värre än att veta att favoritlaget spelar utan att kunna se dem? Du sitter maniskt framför skärmen och väntar på att ett namn ska ploppa upp. Samtidigt har du har ångest över att du inte kan se matchen. Du väntar, och det går alltid åt helvete (förlåt, fanders). Men värst av allt är att du vet att det alltid gör det.
Text-TV:s förbannelse
2-2 mot Bayer Leverkusen 01/02
1-1 mot Manchester City 02/03
1-4 mot Manchester City 03/04
0-0 mot Crystal Palace 04/05
0-2 mot Norwich 04/05
1-2 mot Blackburn 05/06
Visst, jag väntade. Och visst, Blackburn tog ledningen med 1-0. Skuldkänslorna samlade ihop sig till en boll och satte sig huvudet. Det var mitt fel att vi förlorade!
Men nu hände alltså det otroliga. Trots underläge långt in i andra halvlek vände Manchester United på steken och vann med 4-1. Kanske var det för att jag fick telefonsamtal som gav mig vetskap om varje mål innan text-TV gjorde det, men den troliga anledningen är nog att Manchester United är bättre än andra år. Allt går vår väg.
Sir Alex har stått stadigt i alla väder den här säsongen. Han har varken svajat för skador på nyckelspelare, svidande förluster mot Arsenal, Liverpoolskt tryck på Anfield, eller en Rooney ur form. Jag undrar, vad kan stoppa Manchester United när inte ens text-TV har kraften att göra det?
Det var inte bara Uniteds förmåga att besegra oddsen som fick mig att tappa hakan. Andra halvlek var fullständigt magnifik. Scholes passningar, Rooneys kopiösa arbete, Ronaldos… ja Ronaldos spel, var bländande. Ändå överglänstes samtliga aktörer av en tolfte spelare.
Jag tänker nu inte på John O’Sheas bleka inhopp. Sir Alex Ferguson har i efterhand gått ut och hyllat publikens insats mot Blackburn. Han sade att den behövdes för att United skulle lyckas ta sig ur det svåra läget, och jag är den förste att hålla med honom. Vi vet att många hånar stämningen (om den nu existerar) på Old Trafford. Många gånger har man hört motståndarsupportrarna sjunga ”You’re suppose to be at home” när United spelar på Old Trafford. Vi leder med 3-0, eller liknande siffror. Ändå skäms man.
Den här dagen var det annorlunda. Det är inte ofta man får gåshud när United spelar, framförallt inte när man ser matchen i efterhand. Själv brukar jag vara nöjd om jag slipper höra den berömda knappnålen falla. Nu skrek verkligen fansen till de inte kunde andas längre. We want our trophy back! Det märks att de har guldvittring. Ramsorna måste ha hörts ända ner till Themsen och Stamford Bridge.
Först snodde Arsenal pokalen från oss och det gick väl an. Vi fick väl nöja oss med varannatårsregeln, som näst intill varit skriven i brittisk lag sedan 1993. United förlorar inte ligan två år i rad. Då hände något, Chelsea tog över. Det har varit en pina för oss att se de ta över tronen i England, den som sägs vara för drottningen men som alla vet är för det lag som vinner engelska ligan i fotboll.
Jag tror att DE (nej det är förstås inte rättvist att räkna in sig själv med de lokala supportrarna hur mycket man än älskar laget och hur mycket man än vill) kan få sin pokal tillbaka. Jag tror det trots att Vidic förlängde en redan lång skadelista. Jag tror det trots att ”Chelski” vunnit sju raka matcher i Premier League.
Framåt ser det ljust ut, men där bak försvinner nyckelspelare efter nyckelspelare. Richardson är förste backreserv mot Roma om inte Evra hinner bli frisk. Jag litar inte på Richardson, men framförallt har han spelat för få matcher. United har inte imponerat offensivt i en enda bortamatch i Champions League på två år. Om man inte som tidigare kan lita till sitt goda försvarsspel blir det svårt att vinna på tillfälligheter och effektivitet igen. Jag känner en oro inför matchen mot Roma. Jag känner att Rooney kan bli isolerad på topp eller slita sig trött utan att få ut något på en eventuell vänsterkant, jag känner att Ronaldo kan bli utraderad, och jag känner att O’Shea kan få för mycket boll. Tro det eller ej men så såg det ut mot Benfica, Köpenhamn och Lille. Det jag varnar för är att vårt försvarsspel räddade oss då. Nej juste, inte mot Köpenhamn, då spelade ju matchotränade Silvestre och Heinze.
Otroligt vilken personlig prägel det blev på den här texten. Hoppas ni höll med om saker, och att ni kände igen er i att sitta framför text-TV och svära.
