RESA: Adios, Valencia!
Vi kom, vi såg, vi segrade. Det smått osannolika triumftåget anno 2007 fortsatte med ett extatiskt ögonblick på Mestalla i Valencia.
LÖRDAG. Efter nästan sex timmar stod vi där i en jublande grupp om tre framför den stora tv-skärmen, två Chelseafans och en West Ham-supporter.
Chelsea-Tottenham 1-0
Arsenal-West Ham 0-1
Portsmouth-Manchester United 2-1
Med hängande huvuden och axlar iakttog ett Man United- och ett Arsenalfan vårt segerfirande. Men någon irritation fanns inte. I stället hade förlorarna snart placerat en pint i vinnarnas händer. Alla var de engelsmän. Alla bodde de i Spanien. Alla visste att nästa dag skulle de ändå sitta där i baren på St Patrick’s i Valencia igen och umgås. Kolonin med fotbollstörstande engelsmän är inte så stor att olika klubbfärger får lov att komma i vägen.
När jag till slut gick ut i natten visste jag inte var jag var. Jo, det var Valencia, pubens namn kunde jag vid det här laget och den lika väldige som vänlige Paul, som lotsat mig dit via den engelska Chelsea-chatten, glömmer man inte i första taget. Men det var åtta timmar sedan planet tog mark på den soldränkta flygplatsen och jag kastade mig in taxin direkt till puben. Det var allt jag sett av staden. Nu var det kolsvart ute och kartan var till liten hjälp.
Valencia tycktes bestå av ett virrvarr av femfiliga vägar med rasande bilar på, väldiga hus med stängda affärer och just inget mer. Framför allt tycktes lediga taxibilar ha utrotats och en särskild tyngdlag råda i staden som innebar att vikten av en väska ökade med tio kilo per 100 meter som bäraren av den gick. Jag förbannade hur oplanerad jag varit, förbannade svettdropparna som rann ner för panna och rygg och förbannade Valencia.
När huvudet någon timme senare till slut dunsade tungt mot kudden på hotellrummet så rymdes bara mörka tankar i det.
* * * * *
SÖNDAG. Lite välbehövlig nattsömn kan göra mycket. Så också dagsljus, öppna sinnen och makalösa vyer. För en vy att njuta av denna soliga dag var sannerligen det som en gång var floden Turia. För femtio år sedan hade Valencias befolkning fått nog av alla översvämningar och floden torrlades. Nu slingrar den sig som en smaragdgrön orm genom staden. Mil efter mil av blomstrande oas i den annars hård stadsmiljön. Här trängs joggare med turister, kärlekspar, lekande barn, fontäner, fotbollsplaner och för dagen också en nöjd svensk, som efter ett tag nådde fram till Ciudad de las Artes y de las Ciencias, en magnifik arkitektonisk skapelse där naturens och vetenskapens under blommar bakom dramatiska väggar i glas och stål. Mannen bakom det är Santiago Calatrava, en ariktekt som satt sin prägel på Valencia på liknande vis som Gaudí i Barcelona. Det var inte svårt att låta tankarna skena iväg i undran över om också José Mourinho och hans mannar skulle sätta sin prägel på Valencia på samma vis som man gjort med Barcelona.
Men det var en annan spansk stad och ett annat spansk lag som plötsligt tog över tankarna. För när jag med ömmade fötter efter ytterligare några timmars vandring slog mig ned på ett café, så iakttog den välutvecklade fotbollsblicken genast ett par grönvitklädda gestalter en bit bort. Real Betis-fans på turné. Varför i Valencia? Match? Vilket är andralaget i Valencia? Snabbt fram med kartan. Levante, förstås! Hur kunde jag ha missat det? Stadion var bara ett stenkast från hotellet.
Det var en annan värld än Chelseas. I ett hål i väggen handlade man utan konstigheter en biljett på bortaläktaren, polisen synade en inte med avsmak och Betis- och Levantefans umgicks utan att några andra muskler spändes än de som fick leenden att breda ut sig i de vänliga ansikten. Samma sak på läktarna. Men frustrationen var sig lik. Det är bara att byta ut några ”for fucks sake” mot ”hijo de puta”, nagelbitande mot nötknaprande samt två fingrar mot ett långfinger. För Betisfansen var det en frustrerande eftermiddag innan Robert till slut kunde kvittera Levantes ledningsmål. Bortsett från det jublet var Betisfansen mest uppspelta när ett par tillresta franska fans hängde upp sina flaggor före matchen. Hela klacken reste sig upp, vände sig mot dem och applåderade hjärtligt. Knappast en reaktion som man skulle förvänta sig i engelska led.
* * * * *
MÅNDAG. Det fanns förstås ytterligare olikheter. En av de mer obegripliga var vädret. Engelsmännen som började anlända i allt fler smågrupper under måndagen tittade med förundrade miner mot himlen. Grått, mulet och 17 grader. I England var det sol och 22 grader. Men för ”San” och ”Matte Bonetti” var det annorlunda. Det anlände från ett Stockholm som just försetts med ett nytt tunt snötäcke och såg desto mer nöjda ut när de checkade in på Solvasa Olympia, där även M och Anna bodde.
Efter en eftermiddag av ytterligare turistande i morers och Calatravas fotspår, samt en minnesvärd korvdiskussion mellan M och Matte, förflyttade vi oss till en mer hemtam Euro Tour-miljö: en pub med en pint i näven. Som alltid en säker mötespunkt med engelska fans. Jag menar, varför möte en ny kultur när man åker utomlands, när man kan sitta i en likadan miljö som hemma?...
St Partick’s byttes hursomhelst mot Finnigans, en annan irländsk pub, vid mer centralt belägna Plaça de la Reina. Eftermiddag blev till kväll byttes. Smågrupper av casual engelsmän trillade in. Lugnet byttes mot skrålande. Flödet från ölkranarna ökade och sångerna började fylla den rymliga lokalen. ”Hello, hello, we are the Chelsea boys..”, ”Fuck ’em all”, ”Come Along”.
Själv hann jag med en avstickare till andra sidan stan, för att hämta min matchbiljett. John hängde i baren på femstjärniga Meliá Valencia Palace Hotel och gjorde mig uppmärksam på sällskapet i soffgruppen. De hade alla likadana träningsoveraller och den anskrämliga så kallade frisyren på Santiago Cañizares huvud gick inte att ta miste på.
Valenciaspelare.
John förslog skämtsamt att vi kunde ge målvakten en omgång men slog själv med ett leende fast att det med tanke på hans osäkra spel bara vore en ogärning. Men färden fortsatte i stället tillbaka till Finnigans. Där fortsatte ramsorna att avlösa varandra och inte minst ”Matte”, på sin första riktiga Euro Tour, njöt i fulla drag av låta sig översköljas av Chelseatmosfären.Men krafterna var inte desamma som hos en del av de yngre Chelseafansen på puben, som föll för rusets lustar. Själva föll vi bara för John Blunds locktoner. Matchdag är lång dag.
* * * * *
TISDAG. Shopping och påskhelg i ett katolskt fäste är ingen lyckad kombination. Det var en fruktlös jakt i de fåtaliga öppna krimskramsbutikerna dagen innan. Och på matchdagen kunde tankarna ändå inte samlas till annat än vad som stundade. Vid lunchtid lades planerna på presenter på is och i stället inleddes resans höjdpunkt. För uppladdningen till bortamatcherna i Europa är en magisk stund, som ofta placerar själva matchen i skymundan.
Från Benidorm till Valencias olika hotell strömmade de engelska fansen till Plaça de la Reina. Där var Bovver som jag senast såg sovandes på en läktarstol på Camp Nou. Där stod Cathy som om möjligen såg ut att ha gått upp ännu mer i vikt. Där vinglade Chris omkring med ett leende på läpparna efter att redan ha fått i sig mer än han behövde. Det gamla gardet är alltid där. Det är återseendenas stund. Det var ryggdunkningar, det var öl, det var skratt, det var virrvarr, det var nya bekantskaper som lät sig fotograferas vid den svenska Chelseaflaggan, det var selleri, det var förväntningar, det var ett mjukt regn som byttes mot sol och värme och det var sånger som hela tiden ökade i styrka. San och Matte passade också på att njuta av utsikten över torget från den spektakulära katedralen, La Seu, medan jag själv slafsade i mig lite grönt på en McDonalds mittemot och lyckades få tillbaka min mobiltelefon som tre unga tiggartjejer ett tag lyckades sno från bordet. Det var inte den inneboende charmen som ledde till det lyckade resultatet, om man säger så.
Men bara ett resultat spelade förstås egentligen någon roll, det på Estadio de Mestalla. Vandringen mot stadion inleddes tidigt och när de väldiga läktarna tornade upp sig strömmade känslor, intryck och tankar genom kroppen. Medvetenheten fanns också om vad som hänt i Rom och Sevilla några dagar tidigare när Manchester Uniteds respektive Tottenhams fans gästat. Även om det fanns en del sorgliga figurer, tyvärr även på utländska grannsidor här, som öst ur sig nationalistisk och främlingsfientlig propaganda, så tycks verkligheten vara uppenbar för de flesta: engelska fotbollsfans kanske överlag är långt från estetisk fulländning men värre än så är det inte. Mötet med Valencia, mötet med fansen, mötet med polisen – allt skedde under mjuka och respektfulla former.
Den cirka 3.000 man starka Chelseaklacken var placerad i ett hörn högst upp för de svindlande branta läktarna. Det var svårt att göra sig hörd. Särskilt i början av matchen och inte minst efter att Fernando Morientes gett hemmalaget ledningen. Men i andra halvlek ändrades atmosfären dramatiskt. Det var som om båda supportergrupperna genast märkte vad som var på gång. Andrej Sjevtjenkos kvitteringsmål kändes som bara början. Valenciafansen tystnade mer och mer. Chelsea reagerade. På planen och på läktaren.
“Come on Chelsea, come on Chelsea, come on Chelsea...”
Under hela matchen hade smått osannolika sms från en polare ploppat upp som förmedlade vad som såg ut att bli ett fantasiresultat för Manchester United mot Roma. På Mestalla behövdes inga fantasiresultat. Bara ett mål till. Bara ett mål så att man skulle slippa straffsparksavgörandets ångest. Chelsea hade Valencia i brygga, men målet såg inte ut att komma. Tiden var nästan ute.
Enter Michael Essien.
I efterhand har man fått höra att det för många tv-tittare omedelbart var svårt att se om bollen var i mål. För oss som satt på platser som nästan tycktes sväva rakt över målnätet där bollen plötsligt befann sig var situationen omedelbart glasklar
De närmaste sekunderna var fullständigt vanvett. Tid och rum försvann, läktarsektionen förvandlades till ett stormigt hav av människor som for upp och ner, in i varandras famnar, och nästan nedför läktaren. Magiskt. Det är sådana här stunder som aldrig är större än när man är på plats, som aldrig låter sig beskrivas riktigt rättvist i ord. Efterdyningarna var ett glädjerus som mynnade ut i otaliga versioner av “Celery”, “Fuck ‘em all”, “Flying High”, en slutsignal som ljöd, spelare som strömmade till “vår” hörna av planen och möttes av "Carefree".
De besvikna Valenciafansen hade lämnat arenan, men innan dess passade flera av dem på att applåderade både Chelsea och oss tillresta fans. Respekt. De var inte ensamma om att visa sin uppskattning. Från spelargången ur de stora och nu tomma läktarna uppenbarade sig plötsligt José Mourinho. Ensam gick han ut på planen applåderade fansen, slog sig för hjärtat och möttes av den uppskattning som han förtjänar
Det var ytterligare en halvtimme trekvart kvar innan det var vår tur att få lämna. Tiden fylldes av fler sånger till laget ("That's why we're champions"), till gamla hjältar (“Gianfranco Zola, la-la-la”), till rivaler (“Are you watching Arsenal?”, “We – hate – Tottenham”), till kommande motståndare (“In your Liverpool slums”) och så hyllningen av Sevillapolisens agerande mot Tottenham, “We love the old bill, in Seville”.
Trapporna upp till översta läktaren som tidigare känts som en mindre bergbestigning var en dans ned på lätta fötter, när vi till slut fick lämna vår sektion, vandra ut i natten och hemåt till Solvasa Olympia. Efter ett avslutande besök i hotellbaren väntade sängen och dagen efter hemresan.
* * * * *
ONSDAG. Hemresedagen känns oftast bortkastad men vissa är mer uthärdliga än andra. Segerkänslan dröjer sig kvar och lindar in den slitna kroppen och det tunga huvudet i bomull. Och i den lokala spanska tidningen löd rubriken kort och gott:
”Bulldozer Chelsea”.
