Krönika: a blessing in disguise?
Leeds ner till engelska bakgården League one.
Den en gång så stolta och mäktiga klubben Leeds United ner till engelska division tre. Jag hade aldrig trott att jag skulle skriva det i en krönika, men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Man har haft det på känn ett bra tag, men oavsett resultat och prestationer har man alltid trott att vi skulle gå segrande ur bottenstriden. Egentligen var det inte förrens efter förlust matchen mot Southampton som jag kände att tåget verkligen börjat gå med oss kvar på perrongen. En poäng i den matchen och det hade räckt med vinst mot Derby för att vi skulle hänga kvar till förmån för Barnsley (förutsättning att dom förlorar sista matchen borta mot WBA). Självklart avgörs inte säsongen med att vi tappar en poäng i slutminuterna borta mot Southampton, men det var iaf där som jag började förstå att Gudarna inte var med oss denna säsongen heller.
Hur ett lag, så fullt med rutin och kunnande kan åka ur en serie som The Championship är för mig en gåta. Spelare som Eddie Lewis, Richard Cresswell, David Healy, Robbie Blake, Jonathan Douglas, Alan Thompson, Radostin Kishishev, Michael Gray, Robbie Elliott, Stack, Warner, Sullivan och Ankergren borde ha kunnat ge oss fler poäng än ynkliga 46. Det är nästan patetiskt dåligt med tanke på vilka spelare vi i många matcher ställt upp med. Men, livet blir som sagt inte alltid vad man tänkt sig som sagt...
A blessing in disquise? (en bra sak som man först inte kan se)
Kommer det något bra av detta? Finns det nåt som är positivt med att vi nästa år kommer möta lag som Leyton Orient, Hartlepool, Bournemouth, Walsall och Tranmere? Jag säger så här; om det finns nån gång som vi kan börja bygga upp ett nytt lag med egna talanger som verkligen brinner för klubben så är det nu. Det har aldrig tidigare hänt i vår långa brokiga historia att vi åker ner till engelska fotbollens bakgård League One så varför inte göra det till en lång fest? Varför inte se det lite positivt och göra nästa säsong till "Början på det nya Leeds United"? Låt oss bygga nytt, ungt och snabbt. Gör Leeds till det vi alltid varit kända och stolta för. Ge ynglingarna chansen och värva bara spelare som verkligen passar in i laget och klubben. Spelare som klarar pressen och som vill göra Leeds till en storklubb i engelsk fotboll igen. Det går, allting går om man bara vill. Tänk om, tänk rätt!
Sen säger jag inte att vi ska ställa upp ett lag med bara tonåringar. Absolut inte. Det är inte det jag förespråkar, och med att göra nästa år till en lång fest kan kanske misstolkas då ungtuppar och framgång kanske inte alltid går väl ut. Men säg såhär; en mittenplacering nästa år med 5-6 egna produkter samt några spelare från dagens lag som ryggrad. Får jag ta det idag skulle jag inte tveka. Jag vet, att League One är en mycket jobbig serie. Grisfotboll blandat med sparka-och-spring taktik kräver sina speciella "talanger" i form av 35 åriga Roy Keanes. Dock, är jag av den uppfattningen att man kan sätta hårt mot hårt i form av ungdomlig vilja och passion. Jag tror uppriktigt att det är den melodin vi måste satsa på. Det skulle rädda vår ekonomi och det skulle ge oss supportrar nåt att vara stolta över igen.
Det finns så mycket som hade kunnat göras annorlunda detta året. Så mycket som man vill ha ogjort, men det går inte att leva i dåtid. Det är nutiden och framtiden som vi måste satsa på. Vi, Leeds United och alla dess anhängare måste försöka se saker och ting med annorlunda ögon. Vi kan inte längre tycka synd om oss själva och tänka att vi för 6 år sedan spelare semi-final i Champions League. Vi är inte den klubben vi var då. Inte en spelare är kvar och jag är tveksam om vi har någon ledare kvar heller från den tiden. Vi är ett nytt Leeds United, en bitter gammal dam på ålderns höst som inte kan se något annat än sin egen begravning. Jag vill ändra på det! Det måste bli en förändring, och det djävligt snabbt!
Jag vill inte lägga skulden på någon enskild spelare, ledare eller ordförande. Allting handlar om resultat och alla vill nå framgång. Dennis Wise har gjort så gott han kunnat. Hans glädje vid vinster har gjort mig övertygad om hans vilja att göra Leeds så bra som möjligt. Han vill det lika mycket som oss. Spelarna har kämpat och verkligen försökt att göra oss stolta och det har varit många tillfällen då jag nästan fått en tår i ögat av glädje vid segrar. Jag hade verkligen unnat dom att få göra oss stolta. Det blev inte riktigt så... livet blev inte riktigt vad dom hade tänkt sig.
Det absolut sorgligaste med allt detta är att Leeds, med sina fantastiska supportrar, ska behöva få vara med om ännu en degradering. Alla bilder, alla filmer, alla tårar och all glädje vi fått vara med om de senaste veckorna var bara ett sorgligt rop på hjälp. Vi trodde och hoppades för mycket på att det skulle lösa sig, men istället blev det en hjärtskärande suck längs underbara Elland Roads mäktiga läktare i lördags, den 28 april 2007. Dagen då Leeds United åkte ur läskligan och blev klubben med KRIS skrivet "all over".
Men som jag sa tidigare så hoppas jag att detta är vändningen på allt vi varit med om de senaste åren. Vi har tagit emot mer än vad många supportrar får vara med om i en livstid, och vi står fortfarande kvar. Lika stolta och starka som förr i tiden. Jag känner, och jag vet att vi tillsammans kommer ta oss igenom detta också. Precis som vi alltid gjort. Tillsammans, är vi supportrar till Leeds United det som håller ordet storklubb kvar vid liv. Vi är dess ryggrad, dess blod och dess syre. Utan oss andas inte klubben. Så låt klubben få andas och älska Leeds United lika mycket då som nu. Vi kan ligga i League One eller ta oss ner till Conference om ni så vill, det spelar inte längre någon roll. Vi kommer alltid bära våra vita tröjor med stolthet i hjärtat!
YOU CAN KEEP KNOCKING US DOWN, BUT WE WILL BOUNCE BACK!
MARCHING ON TOGETHER - FOREVER AND EVER
En bild kan säga mer än tusen ord.
