KRÖNIKA: Jag vill tacka Benítez
Efter en så jämn match som bara en riktigt jämn match kan vara gick Liverpool igår vidare till sin andra Champions Leaguefinal på tre år. Det går förstås att lyfta fram hur många prestationer som helst och alla spelare gjorde fantastiska insatser på Anfield. Men om någon ändå ska hyllas, då är det Rafael Benítez.
En krönika av Stefan Elofsson.
Så sitter han där i skräddarställning i gräset och tar på sig rollen som betraktare. Hans jobb för dagen är slutfört och runtomkring honom pågår det vackraste fotbollsskådespel som finns. Ett sceneri som innehåller allt som är fantastiskt med Liverpool, ja med hela livet till och med, och i olika delar av världen bestämmer sig ett oändligt antal nioåringar för att de någon gång ska åka till Anfield, helst som fotbollsproffs.
Och jag funderar förstås inte på det själv, än mindre de kokande supportrarna på Anfield, men där sitter mannen som gjort större saker för klubben Liverpool än någon annan enskild person sedan Bill Shankly.
Det kan låta som överord. Liverpool kan förlora finalen och i så fall har vi en titellös säsong och ett nytt alldeles för brett avstånd upp till ligasegraren. Men det Rafael Benítez sitter och begrundar från sitt sittande läge är något som inte synts på Anfield på väldigt länge.
Och det är inte José Mourinho han tittar på.
Mourinho får löpa gatlopp bland Liverpools fans (och säkert en del andra) idag, imorgon och några dagar till, fast det bekommer honom givetvis inte. Hans uttalanden inför matchen igår var fåniga i sak men om det stärkte Chelsea som lag, om de fick dem att prestera bättre, gjorde Mourinho ett bra jobb i den delen. Punkt. Allt annat är ointressant.
Men Rafael Benítez sätt att hantera Mourinhos utspel var magnifikt, och i slutändan vann han tränarkampen i den definitiva delen; spelet på fotbollsplanen.
Mourinhos uttalanden var en naturlig följd av att ha tagit ledningen på Stamford Bridge och placerat sig i förarsätet. Benítez kunde å sin sida ha nöjt sig med att avfärda uttalandena och tagit den enkla vägen. Förklarat Liverpool som underdogs.
Men Benítez lagbygge är numera större än så och spanjoren tog sig an returmötet och uppladdningen inför det som en vinnare. Han bjöd upp till dans. Det var ett högt spel med stora insatser men Benítez känner sin trupp så väl som man överhuvudtaget kan känna en grupp människor och han vet var hans lag står. Därför bestämde han sig för att spänna bågen och avkräva ansvar.
”Jag var besviken på min stab, mina spelare och mig själv. Vi spelade dåligt på Stamford Bridge,” sa han först.
”I returmötet måste vissa spelare i mitt lag visa att de vill vara med i fortsättningen också. De spelar för sin framtid,” sa han när matchen började komma riktigt nära. Och bågen var spänd.
Benítez har förvandlat Liverpool från ett lag som under Gérard Houllier trodde att de hade en chans att vinna varje match till ett lag som inte längre förlitar sig på chansen. Benítez och hans lag vet att de skapar sitt eget öde. De tror starkt på sin egen kapacitet men är samtidigt också mera ödmjuka. På sätt och vis hör det faktiskt ihop.
Det var förstås inte bara jag som förbannade valet att spela med Boudewijn Zenden (igen!) och Javier Mascherano från start och rata den genialiska Xabi Alonso men någonstans i det beslutet ligger Rafael Benítez storhet. I Benítez lagbygge finns en stomme av spelare som är betydligt fler till antalet än elva och med undantag av några enstaka (i dagsläget Gerrard, Carragher och Reina) är alla på sätt och vis utbytbara. Och de som inte kan göra sitt jobb när det gäller som mest göre sig icke besväret. Därför fick Bolo Zenden spela och därför fick den något formsvaga regissören Xabi Alonso nöja sig med ett inhopp. Och mer än någonting annat var det mest glädjande med segern igår att de som avkrävdes ansvar också tog det.
Oavsett hur det går i Aten har Benítez förändrat Liverpool på ett genomgripande och smått fantastiskt sätt. Det märks i hur laget tar sig an viktiga matcher, det märks på taktiken och det märks i spelarnas attityd. Det märktes också i ögonen på den supporter som TV-intervjuades i höstas efter att Liverpool vunnit sin Champions Leaguegrupp och som jag plötsligt kommer att tänka på när Liverpool nu är klara för final.
”Vi vill inte ha något halvdant lag,” sa han om fortsättningen.
”Ge oss Barcelona. Låt dem komma till Anfield.”
Benítez taktiska finurligheter och hans genomgripande arbete med Liverpools hela organisation är så raffinerat och mångfacetterat att det skulle ta en evighet att förklara det och jag skulle givetvis inte ens drömma om att försöka mig på det själv. Det vore vansinnigt förmätet. Men på något sätt tycker jag att det som hänt sedan sommaren 2004 kan sammanfattas i just den enkla meningen; Låt dem komma till Anfield.
Efteråt förklarade José Mourinho att Chelsea förtjänade att vinna och på sätt och vis hade han rätt. Det var klart redan på förhand hur otroligt mördande en förlust skulle bli, för båda lagen, och humanisten i oss vaknar då till liv och tänker att ett sådant öde förtjänar ingen. I alla fall var det hur mina reaktioner formulerades när jag visualiserade olika skräckscenarion framför mig.
Liverpool utslagna efter mål på övertid av Arjen Robben. Brr. Fanns det en muskel i mig som inte var spänd i TV-soffan före den tanken var det snabbt ordnat efter det.
”I förlängningen var vi det enda laget som ville vinna,” fortsatte Mourinho sen.
Det stämmer förstås inte, men Liverpool var slutkörda precis som i Istanbul och spelade nog mest för straffar när den andra övertidshalvan gick mot sitt slut. Rafael Benítez vinnande taktik med hög press höll i nästan 120 minuter och den var av sådan magnifik art att du inte behövde vara fotbollsmässigt bevandrad det minsta för att förstå hur genial den var. Det finns inte fem fotbollslag i världen som klarar av att pressa Chelsea i 120 minuter.
Liverpool valde en vinnares taktik när det gällde som mest och Benítez sa efteråt att ”vi trodde på oss själva.”
Ja, det syntes och det var din förtjänst, Rafa!
Spelarna säger att Rafa hela tiden behåller en professionell kyla till alla i truppen och för somliga är det då och då arbetsamt. Peter Crouch sa med ett snett leende att han inte känt sig säker på sin framtid i klubben eftersom Benítez ”håller korten nära kroppen.” Och ibland vill alla känna sig bekväma med sina överordnade, antar jag. Men Rafael Benítez har en sak för ögonen i allt han gör, precis som José Mourinho hade med sina uttalanden, och det är lagets bästa. Benítez vill leda ett fotbollslag och han gör det enligt den filosofi han skapat åt sig själv. Och från den gör han inga avsteg.
I slutändan antar jag att det handlar om perspektiv. När José Mourinho sa att han hade fått sparken om han bara åstadkommit det Benítez gjort i Liverpool med sitt eget Chelsea talade han möjligen sanning. Samtidigt var Jamie Carragher sannolikt rätt ute när han hyllade Rafael Benítez och sa att spanjoren utvecklat Liverpool i rekordfart. Båda påståendena kan vara riktiga.
Det fina med gårdagens match är att det egentligen bara finns två angreppsvinklar på det slutgiltiga resultatet. Antingen förlorade Chelsea eller så vann Liverpool.
Båda fungerar bra för mig.
* * *
Antagligen tänkte Rafael Benítez inte på något av det här när han satte sig ner och såg Boudewijn Zenden gå fram emot straffpunkten. Hur mycket som helst kan ha pågått i hans tunnhåriga huvud.
Någonstans kände han nog ändå att han hade gjort ett bra jobb, att laget hade fungerat som han ville och att hans uppdrag för den här gången var slut.
För tre veckor sedan blev det klart att Liverpool skulle ställas mot Chelsea över två möten i den mest prestigefyllda av alla klubblagsturneringar i fotboll och den uppgiften låg igår kväll, efter två halvlekar och en förlängning, bakom honom.
Och när spelarna sedan rusade mot Dirk Kuyt reste han sig bara upp med sedvanligt flegmatiska och värdiga rörelser, tog av sig sina glasögon och vandrade lugnt in på planen. Att alltid behålla värdigheten är spanjorens största ledstjärna och det var omöjligt att inte påminnas om det igår trots att allt illamående och all nervositet plötsligt förlösts i något helt annat.
Och när Anfield skanderar hans namn för vilken gång i ordningen ingen vet är livet förbaskat skönt.
Det måste även han själv ha tänkt, den envisa hotelldirektörssonen Rafael Benítez. Och i så fall var det en förbannat välförtjänt känsla.
